Landskap via glas

Närnatur. Åbo 10.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 314/364.

Lässtund med Vargas björnar

Från björnarnas berg i Kuhmo, Finland. Aug. 2015. Foto: Håkan Eklund.

Efter att ha lyssnat till Håkan Vargas på Fotomässan (i samband med hans bildvisning) kunde jag bara inte låta bli att köpa hans tegelstenstunga bok "Björnarnas berg" (176s, 2015).  Ja, den är tung. Hade jag inte haft bilen med hade det nog inte blivit något köp ...

Det var inte för bildernas skull jag köpte boken(de är bra, men finska björnböcker med massor av bilder har jag många av + 1000-tals egna ...). Jag köpte boken för berättelsens skull. Den är unik.

Jag har alltid ansett att en bra berättelse ger draghjälp åt bra bilder. Det ger mera "tuggmotstånd", tar en med på fotografens egen färd, arbete i mot- och medgång, tankar och mycket mer. Det är just detta som Håkan Vargas bekräftar med sin bok.

Väl hemma från jobbet och gymmet satte jag mig i min läshörna med den stora kvadratiska, tunga boken. Det blev att läsa den från början till slut på en gång. Och är imponerad. Framförallt av att se ett exempel på en människa som inte ger upp, en som har ett tydligt och konkret mål att försöka uppnå -  för att till slut lyckas.

Och nu känner jag bara att jag måste se stället ... kanske nästa sommar?  Kanske inte så mycket för björnarnas skull, sådana har jag sett i mängder hos Lassi Rautiainen i Kuhmo, men för att se företagarparets slutresultat.

Vilken berättelse alltså! Vilken envishet och beslutsamhet. Vilken uthållighet. Hur många skulle i åratal ha orkat släpa ut åtelmat till skogen och i åratal sitta och vänta på björnar, utan framgång - som just Håkan Vargas. Men till slut kom framgången. Och bilderna.

Detta är sådant som vi människor behöver: exempel på uthållighet och en stark tro på att till slut lyckas (via hårt arbete).

http://outsideonline.se/2014/05/28/bjornarnas-berg/
http://www.swedenwildlife.se/sv/nyheter/nu_kan_boken_bjoernarnas_berg_bestaellas-2015-07-11/
http://www.swedenwildlife.se/sv/kvalittsmaerkning/

På havet

Från Ålands hav i november. Viking Grace 9.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 313/364.

En lugn dag på havet, eller snarare, på fina Viking Grace. Vitvågor i gråvädret på Ålands hav - som ett stort fartyg inte bryr sig om. Har mest suttit vid datorn och jobbat, och läst fotoböcker från Fotomässan.

Njuter bl.a. av Hans Alenius bok "Nattlandskap" (2004) som påminner mig om en sak som jag sällan reflekterat över, nämligen "--- att det var först med 1900-talets elektriska ljus som det alls blev möjligt att blicka ut över nattlandskapet och se många av de platser som Hans Alenius nu fotograferat", skriver Jan Garnert i ett kapitel. Det var först 1876 som elektriskt ljus användes för första gången i Sverige och introduktionen skedde vid två sågverk, där detta extra ljus användes för att kunna förlänga arbetsdagen!

I ett annat kapitel i boken utnämner Inga-Lill Cras huvudstaden Gaborone i Botswana till jordens mörkaste stora stad! Jag bodde med familjen en bit utanför stan i två års tid, men kom faktiskt inte att reflektera över det mörkret. Men det var en villastad med ett minimalt business center, kanske det hade sin inverkan.

Sen vet jag att min morfar Arvid Bäck jobbade hårt på att få elektricitet dragen till sin hemby Komossa i Oravais/Vörå i svenska Österbotten. Han kom hem från Amerika i mitten av 1920-talet, där han förstås hade blivit van med elektricitet i stora samhällen. Men många i morfars by (ett litet agrart samhälle) förstod inte vad de skulle ha för nytta av elektricitet, det ansågs ju bara som en extra kostnad ...

Men ström fick de; idag skulle ju ingen av oss kunna existera utan elektricitet.

Aldrig tråkigt på Fotomässan

Magnus Fröderberg jobbar. Fotomässan 8.11.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 312/364.

Egentligen är det ganska märkligt att man kan tillbringa 3+1 dag på en mässa utan att ha det tråkigt en endaste timme; sådan är Fotomässan i Stockholm!

Det är väl bredden som gör det, dvs. om man till äventyrs blir trött på bildpresentationer eller miniseminarier, eller att kolla in böcker, prylar, utställningar - så kan man ju leka lite paparazzi. Som på bilden ovan.

Jag vet inte vem Fotosidans Magnus F intervjuar, men han var ändå kul att "avbilda" och han hade ju ingen chans att protestera, den unga damen mittemot tog hela hans uppmärksamhet ...

Vi hade en kort diskussion tidigare under dagen.

Just nu är det kväll, mina "fotokursisters" bildutställning är nerpackad i bilen, och är själv bekvämt placerad i en läsfåtölj på "mässhotellet" med ett antal intressanta fotoböcker, bl.a. Hans Alenius bok "Nattlandskap" (2004).

I morgon bär det av österut, över Ålands hav, till vardagen. En massa intryck rikare.

Brutus på scen

Brutus Östlings sothöna. Fotomässan 8.11.2015. Foto: Håkan Eklund.

Skulle det utlysas en landskamp Sverige - Finland, i genren bildvisningar (naturfoto), skulle Sverige vinna 10-1. Jag kan snabbt räkna upp tio duktiga svenska naturfotografer som är duktiga på scen, men har kanske bara en från Finland som är på samma nivå.

Det finns massor av superduktiga finska naturfotografer, som tar superbra bilder, men de flesta är inga "estradörer". Några är bra på att skriva; de flesta är dock inte bra på att uppträda och berätta kring sina bilder. Tyvärr. Dessutom har de svenska naturfotograferna hela världen som marknadsplats, de verkar vara hemma överallt - medan deras finska kollegor oftast tassar omkring i det egna reviret. Inget fel i det, men när deras böcker sällan översätts till andra språk (förlagen inte alltid intresserade ...), förblir de okända för en större marknad. De skulle förtjäna ett bättre "öde".

Jag har ett recensionsex av Östlings bok "Bevingat" (Årets Pandabok 2016) som jag skall presentera i olika tidningar, därför var det kul att ta del av hans bildpresentation på Fotomässan. Mycket underhållande inför stor publik.

Dessutom gillar jag att många svenska naturfotografer är "bevarandefokuserade", dvs. uppmärksammar sådant som hotar mångfalden i naturen, att uppmärksamma vanliga människor om vad som håller på att ske med många arter. Skulle fler människor (speciellt beslutsfattare) ta sig upp på "barrikaderna" skulle mycket som ödelägger våra ekosystem gå att stoppa.

Där tycker jag att många finska naturfotografer är alltför veliga. De fokuserar mest på att presentera tekniskt fina bilder, men har en känsla av att de inte vågar "slå näven i bordet" och visa på sånt som alla borde bli upprörda över, och sätta press på beslutsfattare.