Om populistiskt struntprat

Borta i förgängligheten om några dagar. Nr 266/364. Foto: Håkan Eklund.

Det finns många  tidskrifter på svenska i Finland med små upplagor, men som är kvalitativ läsning allt igenom. En sådan är Nya Argus som är inne på sitt hundraåttonde år. Text i två spalter och sparsamt med illustrationer, men fylld med lässubstans.

Ledaren "Debatt om debatten - om motsättningar i flyktingfrågan" skriven av Jessica Parland -von Essen är synnerligen tänkvärd. Sånt som vår populistiska utrikesminister Soini borde läsa. Men han gillar ju inte svenska, eller finlandssvenskar, eller många andra för den delen. Just nu mår han väl speciellt dåligt när en massa desillusionerade flyktingar från arabländer väller in i hans domäner.

Det är riktigt lagom åt honom ...

Jessica P skriver bl.a. så här: "Problemet är att populism inte kräver någon som helst logik. Fakta biter inte på dem som är svårast att övertala. Vi kommer sannolikt under resten av den västerländska civilisationens historia att få dras med folk som odlar konspirationsteorier som frenetiskt bekämpar vetenskap och fakta. Fanatiker vägrar diskutera fakta som kan ledas i bevis, de hittar ständigt på nya argument och osanningar. Det  finns personer som till vilket pris som helt vill vidhålla sin världsbild och som messianskt predikar sina vanföreställningar. De har sannolikt alltid funnits, men i dag får de så mycket mer synlighet."

Donald Trump på andra sidan Atlanten är en likadan gaphals som tror att man bygger ett samhälle med vulgärspråk, populistiskt strunt och genom att trampa ner och förnedra andra. En sådan som president för ett civiliserat folk? Hoppeligen inte ...

Jessica Parland-von Essen avslutar sin ledare med stycket: "Vi måste slå vakt om vår debatt, om betydelser och om språket, det viktigaste verktyget i vårt samhällsbygge."

Jag har för många år tillbaka slutat läsa läsarkommentarer på olika nätsidor, håller mig borta från FB, tittar alltmer selektivt på nyheter - och försöker minimera mängden mentala och verbala föroreningar som håller på att förgifta mänskligheten. Skulle jag bara kunna, skulle jag helst av allt bo ute på en liten isolerad ö, eller i en stockstuga vid en avlägsen sjö uppe i  Lappland.

Nära naturen.

En viss skillnad

När dimman lättar. Fyrstranden, Åbo 23.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 265/364.

I många av världens storstäder ser det ut just så här, och då handlar det inte om en fräsch och fuktig mogondimma vid havet, som på bilden ovan. En kvart efter att bilden togs, var luften klar igen.

Utomlands, i miljonstäder, handlar ofta om smog; industriella luftföroreningar - eller rök från röjning av regnskog (ex. Indonesien).

En viss skillnad.

Höstlig agrar nostalgi

Höstkänsla. Pemar 21.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 264/364.

Detta om något ger mig nostalgiska vibrationer från min uppväxt uppe i Österbottens kustland och slättbygder. En klassisk landsbygdsmiljö om hösten: stubbåkrar med öppna diken, en gammal lada och starar uppradade på el- eller telefonledningar.

Det sistnämnda finns väl inte längre.

Och jag minns hur svårt det var att bedöma individantal i fågelflockar, jag förde ju noggranna fågelanteckningar varje dag.Flockar med tättingar som oftast är rätt små, blev alltid noterade i underkant. Med stora fåglar gick det oftast helt tvärtom.

På bilden ovan skulle jag vid en snabb blick notera högst 100 ex, kanske inte ens det. Ok, nu har jag räknat dem - de är 175 stycken starar.

I finsk bastu

Punkaren i beteshagen. Friskala ängar, Åbo 20.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 263/364.

I en finsk herrbastu håller man käft. Åtminstone på gymmet där jag går, om det inte råkar vara en kompisgrupp samtidigt.

Trots att man kanske bara är två på samma gång, sitter man tyst på varsin bänk. Och tänk, det har jag lärt mig tycka om! Att i lugn och ro gå in i ett meditativt tillstånd, med sina egna tankar. Bara så skönt. Utan att det ens känns obekvämt. Det är inte många nationaliteter som kan den konsten.

Men se, i kväll var det annorlunda. Mannen som kom samtidigt var pratsam, och var en riktigt trevlig typ. Det  är en situation som händer en på femtio gånger. Ungefär. Och vi kastade bad som bara tusan.

Tilltalande som tusan

Höstlig uteservering. Åbo 19.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 262/364.

Människan är ett vanedjur. Det krävs lite extra för att bryta gamla mönster, också i den egna vardagsmiljön.

Idag tog fru Anita mig till fyra ställen i staden som jag inte visste om att ens existerade. Upplyftande. Som att vara turist i egen stad.

Men vandringen slutade i alla fall på min favoritbokhandel där jag hittade en nyutkommen fotobok på finska med bild- och textmaterial som var både konstnärligt tilltalande och dessutom substansrikt.

Lasse Kylänpääs bok "Linnuntie" (2015) handlar om fyra fågelarter: sånglärka, bofink, sädesärla och ladusvala - som han följt till deras övervintringsställen.

Idén är suverän och bildmaterialet helt enkelt magnifikt, i all sin enkelhet. Det är ofta "fåglar i landskap" som gäller, där de ofta är som en liten flugskit i landskapet - men på ett mycket tilltalande sätt. Det är just så som ögat ser dem i verkligheten.

Ladusvalorna följde han (via Malta - där jaktproblematiken exponeras) hela vägen  till Sydafrika.

Detta är en grepp som heter duga! Konstnärligt som tusan ...