Ett skamligt odjur

Vardagslandskap; gammal havsbotten. Pemar 18.9.2015.  Foto: Håkan Eklund. Nr 261/364.

Tittade nyss på ett dokumentärprogram om Bille Hoiday på teve och kan inte annat än känna förakt för det segregerade amerikanska samhälle som hon levde i, med FBI ständigt i hälarna. En stark svart kvinna som många i härskarskiktet inte gillade ...

Attityder som just nu blomstrar upp i Europa i kölvattnet till flyktingkatastrofen. Människan är ett skamligt odjur.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Billie_Holiday

"En av Billies högsta önskningar var att vara med i en film. 1947 gick önskan i uppfyllelse, och hon fick en roll i filmen New Orleans. Hon spelade hembiträde eftersom tjänstefolk på den här tiden i princip var de enda rollerna svarta fick spela."

"Omkring 1930 började Billie Holiday sjung a på lokala nattklubbar i Harlem. Hon använde sig då av namnet "Billie", taget efter filmstjärnan Billie Dove.

Hon upptäcktes därpå av John Hammond, som introducerade henne för Benny Goodman. Hon kom senare också att turnera med Count Basie och Artie Shaw. 1935 syntes hon tillsammans med Duke Ellington i musikfilmen Symphony in Black. Den unga sångerskan fick tidigt smeknamnet "Lady Day".

Billie Holiday saknade helt röstträning och levde på sin unika diktion och dramatiska intensitet. Mellan 1933 och 1944 gjorde hon över 200 skivsidor, men inspelningarna från den tiden lär hon aldrig ha fått någon royalty från. Bland hennes kända låtar och inspelningar märks bland andra "Body and Soul", "Strange Fruit" och "God Bless the Child"."

Att ta sig tid

En exemplarisk utställningsbesökare. Pargas 17.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 260/364.

När alla andra vernissagegäster hade gått blev en kvinna kvar som verkligen tog sig tid att i lugn och ro titta på bilderna och läsa bildtexterna i utställningskatalogen.

Bakom varje bild finns ju en historia, och människor älskar historier. Och i en bildtext kan man också inkludera en gnutta substans, som får folk att tänka till. Att förstå. T.ex. stoltheten i att ha björnar i vår fauna; Finlands nationaldjur sedan 1985.

Frestelser

Utanför mitt fönster just nu. Arken, Åbo Akademi 16.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 259/364.

Ja, jag vet. Det skulle vara kul att mingla med ett stop öl nere på gården. Men jag har just kommit igång med gymträning och sånt, efter en sommar med alltför många öl och god grillmat ...

Försöker hålla mig borta från frestelser, åtminstone till Vårgårda veckoslutet.

Sen var det slut med sommaren

Våt asfalt inleder hösten. Åbo 15.9.2015. Foto: Håkan Eklund. Nr 258/364.

Vernissage

Välkommen på vernissage!

Det är sällan jag ställer ut bilder, sånt kräver tid, men blev övertalad av vännen och bildkonstnären Hans G Hästbacka att dela på Gamla Kommunalstugans utställningsutrymme i Pargas nu i september.
Ett härligt gammalt trähus med en färgstark historia, ett stenkast från den medeltida gråstenskyrkan på Pargas Malm.

Eftersom jag har haft/har det unika nöjet att på jobbets vägnar i många dygn under många år sitta inne i en ”Bearbox” (jfr med kollegans Axobox) och från första parkett kunna stifta bekantskap med björnar i Lassi Rautiainens ”naturstudio” inne i gränszonen Kuhmo/Ryssland, fick det bli mitt bildtema.

Inte för att det är något speciellt med björnbilder idag, i fotokretsar ett ”nött motiv”, men det struntar jag i; här handlar det lika mycket om text - om att få folk att lära något om björnar.

Jag vill att vanliga människor som inte sysslar med sånt här, skall få en chans att få en annan bild- och textinfo om dessa våra finaste däggdjur än vad som hittas i våra medier. Där målas de ju oftast ut som ”besvärliga, farliga och problematiska odjur” ... som formar människors åsikt om björnar. 

Om det sen dyker upp en vilsen ungbjörn i vårt kustland blir folk i panik, och polisen ser sig tvungen att ge dödsdom! Något som bara bekräftar hur lite dagens urbaniserade människor vet om vårt ståtligaste däggdjur, och hur främmande man idag känner sig inför ursprungsarter i vårt urhem – en biologiskt rik natur!

Att studera björnar från fotogömslen, blir jag aldrig trött på. De är underbart vackra och kloka djur.

För inbyggarna som tog över det som idag är Finland var björnen ett heligt djur som inte fick återges i bilder och inte nämnas vid sitt rätta namn. Därför har vi få avbildningar i hällmålningar som kan tolkas som björn och vi har ca 300 noanamn på björn i det finska språket. Också i samiskan och i svenskan finns många noanamn (ord som används när det enligt folktron anses olycksbringande att nämna ett visst ord). Också ett sätt att visa respekt.

Det gamla Vasa län i Österbotten bestod i mitten av 1950-talet av ett stort antal landskommuner där många hade björnar avbildade i kommunvapnet: Alahärmä, Alavo, Storkyro, Kauhajoki, Lappo, Vörå och Ilmajoki. I ett kommunvapen illustrerar man något som man i kommunen är stolt över.

Vad har då hänt med dagens genomurbaniserade generation där också människor ute på landet har tappat kunskapen om våra vilda djur? Och respekten.

Dyra och fina bilar beundras och lovordas i bild och text. Och vem är nu rädd för sådana? – trots att bilar är dödligt farliga. I tidningspress och etermedier målas ofarliga (ung)björnar oftast ut som problemdjur, och många är rädda för dem (de inte är intresserade av oss och håller sig helst undan, om de hör oss i tid).

Om vi kan lära oss hur man varje dag överlever i livsfarliga urbana miljöer, kan vi väl också lära oss att klara oss i naturen? Liksom våra förfäder.