Slutade väl

Blommande lönn. Åbo 3 maj 2014. Foto: Håkan Eklund.

Satt halva dan på landsvägen, från Oravais till Åbo. En stor del av tiden gick åt att lyssna till ishockey Finland - Sverige, som var underhållande. Blev riktigt spännande på slutet, med straffläggning - just då kom jag till Åbo och såg detta träd, måste parkera och lyssna färdigt. En ishockeymatch som slutade väl (trots att Tre Kronor spelade bättre, men det är målen som räknas ...).

Sen steg jag ut och tog dagens bild, innan jag körde de sista kilometrarna hem.

Nr 123/365.

Ett förtroligt däggdjursmöte

Kollar in fotografen. Bäckhagen, Kimo 2.5.2014. Foto: Håkan Eklund.

Efter några timmar i skogen, där jag försökte komma underfund med var talltita och tofsmes häckade, utan resultat - tog jag mig tillbaka ut till åkerlandskapet. Strax innan jag skulle stiga ut ur skogens dunkel ser jag en tryckande fälthare vid en åkerkant. Tänkte att nu skall jag göra som Heikki Willamo, närma med sakta, med respekt - och försöka få haren att inse att jag är ofarlig.

Det tog en timme, och det lyckades utmärkt. Jag närmade mig hukande, utan att visa ansiktet, satte mig ner i gräset och väntade, upprepade samma mönster ett stort antal gånger. Ibland tog jag några bilder (hade 500 mm + 1,4x) och enbent stativ. Den bara låg där och tryckte, och titta på mig.

Till slut var jag mycket nära, kanske 10 - 12 m. Då fyllde haren hela bildrutan och jag satte mig ner. Efter en kvart orkade inte haren trycka längre, reste sig sakta, som på styva ben, stretchade - och började sen äta. Tyvärr åt den strax bakom en torr växt, som hamnade mitt i ansiktet, så de bildern bidde inte bra. Men fick en del helt ok rutor.

När jag hade mitt började jag dra mig bakåt, på samma nedhukade sätt. Sen reste jag mig, och se - då var magin förlorad och haren skuttade genast iväg och försvann in i den skyddande skogen. Ett tag trodde jag att det var något fel på hare, ex. skadskjuten eller sjuk, när den inte flyttade på sig, när jag var så nära. Men den var helt ok, och jag kände mig rätt nöjd som lyckats få dess förtroende för en kort fotosession.


Måste kolla lite "harfakta" för att kolla skillnaden med skogshare, men nog är detta en fälthare.

http://jagareforbundet.se/vilt/vilt-vetande/artpresentation/daggdjur/falthare/

Hos fältharen är pälsen är rödbrun året om, men låren har ofta en gråaktig färg på vintern. Till skillnad från skogsharen har fältharen på, den i övrigt, vita svansen en svart ovansida. Även öronspetsarna är svarta. Ögats iris är ljust brungul. På vintern har tassarna mycket mindre päls än hos skogsharen. Därför blir spårstämplarna smalare och fältharen sjunker djupare i lössnö. Den är något större än skogsharen, vikten är normalt 4-6 kg.

Fältharen är ett hardjur. Karakteristiskt för hardjuren är de långa kraftiga bakbenen. De har kraftiga framtänder med öppna rötter vilket gör att tänderna växer under hela livet. Tänderna är mjukare på framsidan än baksidan. De slits därför till en stämjärnsliknande form. Till skillnad från gnagarna har hardjuren en extra uppsättning små tänder direkt bakom framtänderna, och kallas därför ibland dubbeltandade gnagare. Harar har ett slags idissling. De har en välutvecklad blindtarm där den använbara delen av födan berikas med K-vitamin. Detta går ut som en lös spillning och haren äter upp detta vilket ofta sker när haren ligger i daglega. Detta kallas refekation eller koprofagi. Den äkta avföringen utgörs av hårda runda pärlor.

Nr 122/365.

I lugnet

Näverrosen. Pandros 1.5.2014. Foto: Håkan Eklund.

Satt och jobbade en stor del av första maj, i fritidshuset. Däremellan i timmar i skog och mark; såg både stenfalk, tjäder, järpe och hörde flyttande lappsparv.

På kvällen  lade jag plötsligt märke till en skugga, av näverrosen som morbror Harald gjort (fyllde 90 i fjol)  - och det fick bli en bild.

Bara så rofyllt i en stuga utan el, utan radio, internet eller annan koppling till omvärlden. I en sån miljö är det lätt att fokusera på sådant som inte kräver uppkoppling, i en miljö som saknar frestande alternativ, som att knäppa på teven ...

Istället omgiven av spelande storspovar, ropande tranor och när skymningen faller runt midnatt en patrullerande morkulla.

Nr 121/365.

Fattiggubbshistoria

Utanför Oravais kyrka.  30.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

Blir påmind hur svårt det ibland kan vara att hitta information om vardagliga saker, som fattiggubben i Oravais. När jag kom uppför kyrkbacken i Oravais, efter 5 timmar i bil (med 5 minuter kvar till slutmålet) kunde jag inte låta bli att stanna vid kyrkan och ta en bild av fattiggubben, som senast i augusti i fjol blev plundrad ... (innehöll troligen 50 euro).

På skylten bakom huvudet kan läsas: "Hvad du i nöden lofvat mig, det bör du hålla redlig. Åt den som spar och fattig är, jag utaf er en skärf begär."

Och med en bild blir man ju nyfiken på lite mera. På församlingens hemsida hittade jag inget om fattiggubben, "googlingen" gav notisen om "rånet" i fjol och på Wikipedia några rader allmänt om fattiggubbar.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fattiggubbe
Fattiggubbar är en form av träskulpturer som oftast hittas utanför kyrkor och som håller i en insamlingsbössa till förmån för de fattiga. Fattiggubbar är särskilt vanliga i Österbotten i Finland. Fattiggubbar kan jämföras med fattigbössor.

Men jag skulle ju vilja veta mera. Vem som är "konstnären", när den är byggd o.s.v.  Detta hittade jag om kyrkan på församlingens infosida:

"Den första kyrkan i Oravais torde ha uppförts under medeltiden. Församlingen utgjorde vid den tiden det ena av de två kapell som förenades i Vörå kyrksocken i tidigt 1500-tal. Den gamla kyrkans placering utmärkes med en minnessten på gravgården. Den nuvarande kyrkan uppfördes på en ny kyrkplats åren 1796-97. Ritningarna bygger på ett förslag av den kända kyrkbyggaren Jacob Rijf från Nykarleby."  Men inget om trägubben.

När jag växte upp i Oravais var det ju bara en självklarhet att "gubben" stod där vid kyrkmuren, men nu senare har jag insett att de inte finns utanför alla kyrkor i landet.

Ok, det finns bättre källor än nätet, om man råkar ha dem ... Grävde i mitt bibliotek och plockade fram Oravais sockens historia (615 s, 1971) och där hittas ett och annat om fattiggubben.  Där berättas att fattiggubben tidigare stått intill gamla apoteket där vägen från Kimo och kyrkan når kustvägen.
Nyårsdagen 1924 hade den råkat ut för pojkstreck och flyttats mot "fabrikshållet" med ett plakat där det på dålig svenska stod: "Fyrpanna kår int ja å ti masun" (dvs. Förbanna går inte jag också till masugnen). Oravais fabrik kallades lokalt för "masunin", eftersom där en gång funnits en masugn för järnbrukshantering. Senare textilindustri.

Men i sockenhistorieverket står inget om tillkomsten av trägubben, och upphovsmakaren, bara att gubben målades och restaurerades av konstnärinnan Inga Helander försommaren 1959.

Nr 120/365.

En sibirisk historia

 
Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis) är vanlig i Åbo. Uittamo, Åbo 29.4.2014. Foto: Håkan Eklund.

På Uppsala Botaniska trädgårds webbplats (http://www.botan.uu.se/vih/vih_corynob2.html) hittas en intressant historia bakom denna växt, och hur den hamnat i Sverige (och i Finland; det fanns också lärjungar till Linné i Åbo):

Linné önskade sig ivrigt att få frö av löjtnantshjärta Lamprocapnos spectabilis så att den kunde odlas i svenska trädgårdar. Han hade aldrig sett arten levande, utan beskrev den från ett herbarieark. När hans student Eric Laxmann fick tillfälle att resa till Sibirien bad Linné honom i ett brev 1764 att samla frön av "Fumaria spectabilis", som löjtnantshjärta hette på den tiden. Laxman skrev tillbaka från Sibirien 1765: "Fumaria spectabilis är en ansenlig wäxt som trifwes i dalarna omkring Kolywanska Silfwerhyddan. Fumaria bulbosa med blekgula blomster, fant jag på det högsta med snö betäckta berget sinisopka".

Troligen var den blekgula "Fumaria bulbosa" som Laxman skrev om i brevet just sibirisk nunneört, och därmed bör det ha varit han som skickade frön till Linné. Den 22 april 1765 skrev Linné till sin vän Abraham Bäck: "idag fick jag frön af Fumaria spectabilis från yttersta sibirien; gå de fort, tror jag mig kunna skaffa M.Br. en prydnad för sin trägård". Linné sådde fröna i den västra mullbänken på Hammarby, och skrev än en gång förväntansfullt till Bäck den 23 juli samma år: "Fumaria spectabilis, som aldrig warit i Europa, hwars frö jag fick från Camtschacca i wåras, har nu ett stånd nyss upkommit af frön; flere wänta wij; hon moste tola wåra wintrar, då hon wähl blifver i Sverige den allmännaste för sine skiöne blommor".

Linné var övertygad om att han sått löjtnantshjärta. När växten blommade måste han ha blivit förvånad. Blomman hos sibirisk nunneört är mycket olika den hos löjtnantshjärta. Fröna hos dessa två arter är emellertid mycket lika, och kanske hade Laxman förväxlat dem. Linné tycks inte ha blivit alltför besviken trots allt, om man får tro ett opublicerat manuskript där han berättade om sin jakt på löjtnantshjärta :

”En så prydande wäxt för trägårdarne har jag sökt med alla krafter att ärnå förgiäfwes men i dess ställe och med dess namn, fast förgiäfwes sände mig ab extrema Sibiria frön, dem jag sådde 1765 och som bar blomma uti mitt praedio , då jag vähl där af icke fick fumariam spectabilem, men en annor hehl ny och specieux och för wåra trägårdar och som denne tohl wåra wintrar, bär ömnogt frön, och är så prydesam, blifwer hon ofelbar innan kort en af de allmännaste i Europaeiske trägårdar".

Som Linné förutspådde blev sibirisk nunneört en omtyckt växt. Den spred sig själv med hjälp av myror och togs upp som medlem av den svenska floran redan 27 år efter införseln i Sverige. Linnés sådd av sibirisk nunneört på Hammarby var den första i Sverige, och den västra mullbänken utgör därmed artens spridningscentrum i landet. Sibirisk nunneört har även spridits av människor från gård till gård och finns idag i många parker och herrgårdar, särskilt i Uppland, och växer dessutom ymnigt i Uppsala stad.

Utbredningen av sibirisk nunneört i Hammarby längs husgrunderna gör att man skulle kunna tro att arten spridit sig direkt från mullbänkarna till husgrunden, men det tycks inte ha varit så. Den tidigaste iakttagelsen vi känner till av arten gjordes av Svenska Trädgårdsföreningen 1834 i parken, Linnés övervuxna trädgård. Magnus Martin af Pontin beskrev parken i Hammarby i sin rapport från besöket: "Det höga gräset var genomflätat af den vackra fumaria nobilis i blomma, som här förekom alldeles vild".

Sibirisk nunneört började växa vid husgrunden först kring år 1900, enligt Rutger Sernander, och fanns innan dess i ett område norr om huvudbyggnaden upp mot Hortus Sibiricus. Mätningar av frekvens och utbredning under 1930, 1935 och 1941 visade att antalet individer ökade kraftigt till 1935, men sedan minskade något. Arten kan alltså ha flyttats av Linné från mullbänken ner till blomsterträdgården, där den sedan blev förvildad och till sist försvann helt när trädgården växte igen och blev park. Möjligen odlade han också arten i Hortus Sibiricus. Från något av dessa områden spreds arten vidare till husgrunderna, där den nådde sin standardspridning under 1930-talet och står än idag.

Löjtnantshjärta i levande skick fick Linné aldrig se. Arten fördes troligen inte in i Sverige förrän på 1800-talet. När Rutger Sernander rekonstruerade rabatterna framför huvudbyggnaden planterade han även in löjtnantshjärta, trots att den aldrig funnits där. Troligen gjorde han det eftersom Linné planerat att ha den framför sitt boningshus och var så brännande nära att få se den levande. Den inplanterade löjtnantshjärta trivdes aldrig riktigt i den solexponerade rabatten, och flyttades senare ner till Upplandsträdgården.

Webbplatsen "Den virtuella floran" (http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html) säger bl.a. följande om växten:

"Sibirisk nunneört är en centralasiatisk art som ibland odlas som prydnadsväxt. Den förekommer sällsynt förvildad i parker, gamla trädgårdar och vägkanter, främst i Stockholmstrakten.
Första fynduppgift som förvildad är från Karlberg och Haga utanför Stockholm och publicerades 1840 (Nordstedt 1920). Den omnämns dock som odlad redan under 1700-talet. Sibirisk nunneört odlas som prydnadsväxt i trädgårdar och parker. Artnamnet nobilis betyder ädel, förnäm."

Nr 119/365.