Ett stycke kustsvensk historia

Rejo Kelas installation "Det tysta folket". Suomussalmi 16.7.2010. Foto: Håkan Eklund.

Fick idag mig tillsänd en intressant liten krönika som tydligen ingått i Svenska Dagbladet hösten 2011. Kul att läsa om sitt eget folk när någon "utifrån" tycker till. För oss som språkminoritet i Finland (dock en del av en skandinavisk majoritet ...) är det ju vardag att leva i två kulturvärldar, den svenska och den finska. Själv ser jag det som en rikedom!

En missuppfattning som både rikssvenskar och "riksfinnar" har fått om bakfoten är att alla finlandssvenskar tillhör en fin elit; "svenska talande bättre folk" brukar många finnar säga. Visst finns det en finlandssvensk elit, liksom det finns en finsk elit - i Finland.

Men majoriteten av alla svenskspråkiga i Finland har sina rötter i kustland och skärgård, med fattiga fiskarbönder som stamfäder (som i tiden korsat havet från Sverige), och tillhör en helt vanlig medelklass som idag består av en massa olika yrken. Allt från busschaufförer, minkfarmare, bönder, mekaniker, vårdpersonal och fattiga kulturarbetare till en kritstrecksrandig affärselit och akademisk intelligentia.

I antal räknat är de sistnämnda en liten minoritet, men eftersom det är de som syns och hörs mest i medier tror många att det är just de som representerar alla "fina finlandssvenskar". Många s.k. finlandssvenskar (med fina efternamn/gamla adelstitlar) tillhörande "eliten" har dessutom sina rötter i Tyskland, Ryssland, Baltikum etc som under den svenska tiden etablerade sig som affärsmän/tjänstemän - medan de flesta är s.k. kustsvenskar (med skit under naglarna ...), med rötter i Sverige som etablerade sig längs kusten och i skärgården. I en tid då Finland var en provins i Sverige, småningom också med riksdagsmän i Stockholm. Okunniga populistiska landsmän sprider allt som oftast desinformation om att Sverige i tiden hade ockuperat Finland; alla som kan historia vet att det är populistiskt bullshit ...

Själv är jag en typisk kustsvensk från den låglänta österbottniska kusten där det aldrig förekommit någon större klasskillnad. En av mina stamfäder kom från Burträsk i Västerbotten, anlände till (min hemkommun) Oravais i början av 1700-talet för att söka jobb på Kimo Bruk (finns i min hemby). Han kom aldrig så lång som till bruket, några kilometer innan fick han jobb på en bondgård där husbonden dött. Inom ett år hade han gift sig med änkan, och blev därigenom jordägare - att vara bonde var ju status på landsbygden på den tiden.

____________________________________________________________________
Här är krönikan från SvD:

SvD söndag 27 november 2011

Förra veckan var jag åter på talarturné i svensktalande delar av Finland. Jag blir berusad av lycksalighet bara jag hör dem tala. Deras sjungande och lätt gammalmodiga svenska tungomål är nog det vackraste språket på jordklotet. Och samtidigt: när jag är här känner jag skam över oss ”rikssvenskar”. För sant är att vi totalt ignorerar de svensktalande i Finland. Som ju i århundraden varit en del av den svenska historien. Det finns en stor kultur på svenska i Finland. De skriver ivrigt på svenska i sina tidningar. De debatterar med hetta sina svenska rötter i det omgivande finska samhället. Men det struntar vi i. Vem bryr sig om Finland när det är Let’s dance på tv? Eller för att uttrycka det med den vulgära svenska som vi ofta talar på vår sida av Östersjön: vi ”skiter” fullständigt i det svensktalande Finland.

Många av oss vet inte ens att det finns ett svensktalande Finland. Eller varför. En finlandssvensk vän sade till mig: ”När jag är i Sverige får jag ofta frågan: hur kan det komma sig att du talar så bra svenska? Jag svarar: svenska är ju mitt modersmål!” ”Men som regel förstår rikssvensken inte. De har inte en aning om sin egen historia, till exempel de historiska banden mellan Finland och Sverige.” De svensktalande i Finland är en tämligen liten grupp. Man säger mig cirka 300 000. En minoritet. Hårt trängd från olika håll. Å ena sidan utsatta för tryck från Finlands motsvarighet till Sverigedemokraterna, de som ”kräver Finland åt finnarna”. Som på punkt efter punkt vill utrota ”det svenska”. Å andra sidan: tryck från det faktum att vi i Sverige fullständigt ”skiter i” (örrk) de hårt trängda finlandssvenskarna.

Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som... ingenting? Svensk arrogans. Svenskt högmod. Den svenska socialdemokratins och den svenska vänsterns ständiga förmåga att vara bättre på att lösa problem på andra sidan jordklotet än att lösa problem som finns i vår närhet.

Men det är inte bara den svenska vänstern som sviker det svensktalande Finland. Det är vi alla. Vänster och höger. Både Aftonbladet, DN och SvD. Vad beror det på? Är det ett uttryck för att vi känner beröringsskräck med vårt eget förflutna?

Vi står inte ut med att tänka på oss själva sådana vi faktiskt var, för inte så länge sedan: imperialistiska imperiebyggare,

Slavhandlare i Västindien, en mordisk krigsmaskin i 30 års krig i Tyskland, övermakt i Finland. Med mera. Ja, jag tror det. Vi svenskar står inte ut med vår historia. Därför försöker vi till exempel blunda för att vi har en historia på andra sidan det smala vattnet mellan oss och Finland. De är, som aposteln Paulus sade, en tagg i rumpan på oss.

För mig blir denna tagg i min svenskfinska rumpa allt mera påtaglig, för varje gång jag reser över till dem på andra sidan ”Pölen”.

Apropå det, Svensson: när var du senast på semester i Jakobstad? Varför är Thailand dig mera nära än Vasa och Nykarleby?

Göran Skytte är författare och fri debattör.

Till fots längs trafikleder

Exit. Åbo 28.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

Hade bilen på service på 45 minuters gångavstånd från centrum; bara hälsosamt.

När man är till fots hinner man studera människor, byggnader som passeras och njuta av sidensvansflockars silverklockor i oktoberskymningen.

Nr 301/365.

Ljudförorening

Flygplatsgolv. Arlanda. Oktober 2013. Foto: Håkan Eklund.

Påmindes idag (igen) om det tekniksamhälle som tycks ta över överallt.

Passerade  i morse ett antal högljudda "lövblåsare", eller vad de månne kallas, där allvarsamma män gick omkring på våta gräsmattor och försöker få ordning på nerfallna löv. Ljudförorening i högsta potens.

Detta påminner mig om första besöket i Estland i slutet av 1990-talet, när jag en morgon tog en genväg genom en stor park i Pärnu, på väg till ett Ekoturismseminarium. Det var en fin höstdag och det var något i parken som sade mig att här är något "speciellt", men kunde först inte fatta vad det var ... ?
- tills jag kom på att det var ett dussin "tanter" som gick omkring och räfsade löv, men hederliga räfsor och krattor. Tyst, stilla, ekologiskt. Något som redan då försvunnit från stadsparker i Finland, och som säkert inte kommer tillbaka.

För den observante

Okänd för många. Friskala, Åbo 27.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

De flesta känner igen blommande och väldoftande liljekonvaljer. I prunkande vårtid. Men hur många känner igen liljkonvaljen under senhösten? När bladen ligger halvförmultnade längs marken, liksom försvinnande i myllan och förnan på våt höstmark. Det är bara de röda (och giftiga) bären som avslöjar arten, för den observante.

Nr 300/365.

Texten tog mig med hull och hår

Utanför teaterhuset. Åbo 26.10.2013. Foto: Håkan Eklund.

Det är sällan en biografi får en med från sida ett. Men så gick det när jag bläddrade i Aaron Hotchners bok "Papa Hemingway. The Ecstasy and Sorrow" (reviderad upplaga från 1983) som jag hittade på bokmässan i H.fors härom dan.

Jag läste första sidan och insåg att denna bok måste jag bara läsa! Och den är underbar. Boken börjar med att författaren skickas ut som ung journalist till Havanna för att intervjua Ernest Hemingway för tidskriften Cosmopolitan. Uppgiften för den unga novisen var att få Hemingway att ge sin syn på "The Future of Literature". Han satt två dygn på ett hotell i Havanna och insåg att han inte hade kurage att åka ut till Hemingways hus 20 minuter utanför stan och störa den världskända författaren. Istället skrev han några rader som han postade där han berättade om sitt omöjliga uppdrag och bad Hemingway skriva några rader till svar att han inte vill bli störd ... Att han skulle ha bevis på att uppdraget var omöjligt.

Istället ringde Hemingway följande morgon och föreslog ett möte på en stamkrog.

Sen sade det bara "pang", de trivdes i varandras sällskap, söp sig fulla - och ett 13-årigt kompisskap befästes. Som tog slut när Hemingway sköt sig själv 2.7.1961. Som ingen riktigt förstod varför ...?

Sättet som boken börjar är så otroligt välskrivet och lockande med ett underbart flyt, att jag bara inte kunde motstå att köpa boken.

Men innan jag läser boken hann jag igår upptäcka ett bildverk över Hemingways liv här i Åbo, "Hemingway - a Life in Pictures" (2011), som Hemingways sondotter har sammanställt. Massor av fina bilder, med fin layout, 208 sidor i stort format. Måste läsa den boken först, innan jag fortsätter med Hotchners bok.
Sen får jag väl fortsätta med några av Hemingways egna böcker. Jag har bara läst en: "Den gamle och havet" som en övningsuppgift i mellanskolan (Vasa Svenska Aftonläroverk) där det gällde att skriva en bokrecension om boken. Det blev min första någonsin. Skulle vara kul att hitta den texten.

Detta om biografiförfattaren på Wikipedia:

Aaron Edward "A.E." Hotchner (born June 28, 1920) is an American editor, novelist, playwright and biographer. Hotchner was born in St. Louis, Missouri, the son of Sally (Rossman), an administrator, and Samuel Hotchner, a lawyer. He attended Soldan High School. In 1940, he graduated from Washington University in St. Louis with degrees in both history (A.B.) and law (J.D.). He briefly practiced law, then served in the U.S. Army Air Corps as a journalist during World War II. When the war was over, he decided to forgo the law and pursue a career in writing. Hotchner's articles appeared in the best magazines and journals of the time. He has also been an editor, biographer, novelist and playwright. In 1948, Hotchner met Ernest Hemingway and the two were close friends until Hemingway's death in 1961. Hotchner is best known for Papa Hemingway, his 1966 biography of Hemingway, whose work he had adapted for plays and television. His play Sweet Prince was produced Off-Broadway in 1982 at the Theater Off-Park, starring Keir Dullea and Ian Abercrombie. King of the Hill is Hotchner's evocative memoir of his childhood in St. Louis during the Great Depression. It was made into a film in 1993, screen-written and directed by Steven Soderbergh.

Hotchner founded Newman's Own, Inc., with his friend and neighbor, actor Paul Newman, in 1982. All profits from this successful line of food products and other ventures are turned over to charities, including the Hole in the Wall Gang Camp that they established in 1988 for children with life-threatening illnesses.

Hotchner lives in Westport, Connecticut. Hotchner has been honored with a star on the St. Louis Walk of Fame.

Nr 299/365.