Föränderligt hav

Vid Fyra Vindarnas Hus, Hangö. Lördag 9.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

På lördag förmiddag var jag ute i fält med halva "klassen" och fotograferade landskap och småstadsmiljöer. Det var helmulet, snö hade fallit på natten, och det var otroligt vackert längs stränderna. De mörka snömolnen gjorde att inga avtonade gråfilter behövdes, det var bara att panga på.

Idag (söndag) kom jag hit till samma område med andra halvan av klassen och tipsade en av deltagarna, som sökte intressanta motiv, att gå till den här lilla viken. Jag berättade att den är fylld med vackra tallriksformade isflak. Men se, det var fel information. Hela viken var tömd på isflak, inte ett endaste ett fanns kvar ...

En bit utanför bilden till vänster ligger udden med Fyra Vindarnas Hus (idag sommarrestaurang) som på det glada 1920-talet ägdes av Gustav Mannerheim (1867-1951), som sedan blev general, marskalk och president och tillhör en av de mest spännande personligheterna som någonsin levt i detta land!

Så här presenteras Mannerheim på Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Mannerheim

Nr 40/365.

Fotoskola ger energi

Första dagens sista lektion. Fotoskolan i Hangö. 8 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Nyss hemkommen efter ett fotokursveckoslut i Hangö (sydligaste staden i Finland) som igen gett massor med positiv energi. Det är kollegan Paul S och jag som håller i trådarna till Hangö sommaruniversitets Fotoskola, med 16 entusiastiska och duktiga kursdeltagare i olika åldrar.

Tänk att det kan vara så skojigt och energigivande att jobba med den här typen av fortbildning, där alla bidrar med lärdom och erfarenhet. Redan det att titta på varandras bilder och diskutera komposition, format, teknik, innehåll, budskap - ger massor.

Och den sydligaste spetsen av Hangö udd, där staden ligger, med massor av havsstränder - är ett idealiskt ställe för fotokurser. Det fanns massor av snö, is och öppet hav - motiv i det oändliga.

Nr 39/365.

Viktigt med murkna björkar

Skogens värdefullaste träd. Hirvensalo, Åbo. 7.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Varje gång jag ser ett potentiellt (murket) boträd/-stubbe för vår hålbyggande fåglar, som på bilden ovan (med sjungande blåmesar intill), går mina tankar till Hannu Hautalas andra bok, som kom ut 1977. Som jag tycker är hans värdefullaste.

På orginalspråket heter boken "Kololinnut ja muut pökkelöpesijät" och handlar om samtliga hålbyggande fåglar (ca 30) och däggdjur (3) i Finland. Han hade jobbat med boken i nio år, innan han hade allt bildmaterial klart. I och med detta projekt sade han upp sitt civila jobb som bilmekaniker och blev naturfotograf på heltid; en av de första i Finland. Idag innehar Hautala en sorts "gurustatus" i vårt land, blev till och med promoverad till hedersdoktor vid Uleåborgs universitet 2002! Och beviljades statens konstnärspension 2004 (han är ännu lika aktiv som tidigare ...). Och i Kuusamo finns ett helt galleri som hedrar hans minne, med allt som man bör veta om hans livsverk + besökande utställare.

Faktatexten i hålbyggarboken är skriven av två skogsekologer, och handlar om de specialistarter som hålbyggande fåglar och däggdjur utgör, som helt sonika putsas bort av ekonomiskogsbruket. Som nu har fortgått  i 50 år, utan att vanliga människor tycks bry sig - troligen förstår de inte vad som pågår. Inte heller naturfotografer tycks bry sig, de har fullt upp med att ta vackra naturbilder.

Faktum kvarstår. Skulle skogsbruket bara förstå att lämna kvar björkar (helst stora) vid kalavverkningar, och låta dem dö i lugn och ro (de uppnår ju sällan någon hög biologisk ålder) så skulle det finnas murkna träd och stubbar inne i de unga plantskogar som sen kommer att omringa björkarna. Enkelt och billigt. Men nej, detta förstår inte dagens skogsbrukare, troligen bryr de sig inte eftersom ingen tvingar dem.

Men är det faktiskt ingen som reflekterar över hur hålbyggande fåglar skall kunna överleva, när gamla skogar huggs bort och ersätts med planteringar av unga friska träd? Inget under att de flesta arter minskat i antal med 70 procent under ett halvt sekel. Sorgligt.

Här en sida med mera info på engelska om Hannu Hautala: http://www.hannuhautala.fi/en/followhannusfootsteps/hannu-hautala/more

Nr 38/365.

I näktergalslunden

Eklunden. Hirvensalo, Åbo. 6 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde i morse en sväng förbi en eklund nära stranden, just där näktergalen kommer att sjunga om fjorton veckor. I sig känns det märkligt att tänka sig, men så är den nordiska naturen - mycket föränderlig.

Och just det är så tacksamt för oss som fotograferar. För visst är eklunden vacker en tidig morgon i februari, när talgoxar och blåmesar anar vår - och har börjat öva på sina vårvisor, sittande i de snöprydda träden.

Jag gillar att fotografera snölandskap innan solen "förstör" stämningen, både tidigt och sent. Gillar färgbilder som saknar färger ... just så här såg det ut i morse.

Nr 37/365.

Gillar normalen

Efter snöfall. Hirvensalo, Åbo 5.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gillar mitt nya normalobjektiv (1.4 f) som är så behändigt och lätt. Jag har under så många år släpat omkring med stora bökiga och tunga objektiv, att jag plötsligt bara njuter av denna "lilleputt" som ger en bra skärpa och har en underbar ljusstyrka.

Fortsätter att under mina hundpromenader dokumentera min trevliga skogsbacke som är omgiven av bostadsområden, men ändå mycket lite frekventerad av människor. Känns lyxigt. De flesta människor använder en promenadväg som går runt skogsbacken, och tur är väl det för en som gillar ensamhet i skog.

En annan sak som jag alltid gillat med hundpromenader, är att man ser hur varje dag är olik den andra. Både beträffande ljus, nederbörd, känsla, temperatur och mycket annat. I morse var det vacker vit nyfallen snö, som jag älskar. I morgon bitti torde det komma ännu lite till. Bara bra.

Granskogspartiet på bilden ovan innehåller en massa lönnar, som under hösten ger en skojig färg åt barrskogen. Om det mot förmodan finns någon sågverksägare som girigt tittar på de präktiga stammarna kan jag upplysa dem om att de flesta av träden har rotröta ... som är vanligt när granar blir på den äldre sidan i steniga marker. Men för skogsnturen fyller de sin uppgift, både som stående som när de småningom kommer att blåsa omkull. Just här har jag för många år sen fått en bra spillkråksbild, med spetten uppe i en död gran - som numera blåst omkull och håller på att helt förmultna (skymtar i bakgrunden ...). Naturens gång i skogen.

Nr 36/365.