I näktergalslunden

Eklunden. Hirvensalo, Åbo. 6 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde i morse en sväng förbi en eklund nära stranden, just där näktergalen kommer att sjunga om fjorton veckor. I sig känns det märkligt att tänka sig, men så är den nordiska naturen - mycket föränderlig.

Och just det är så tacksamt för oss som fotograferar. För visst är eklunden vacker en tidig morgon i februari, när talgoxar och blåmesar anar vår - och har börjat öva på sina vårvisor, sittande i de snöprydda träden.

Jag gillar att fotografera snölandskap innan solen "förstör" stämningen, både tidigt och sent. Gillar färgbilder som saknar färger ... just så här såg det ut i morse.

Nr 37/365.

Gillar normalen

Efter snöfall. Hirvensalo, Åbo 5.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gillar mitt nya normalobjektiv (1.4 f) som är så behändigt och lätt. Jag har under så många år släpat omkring med stora bökiga och tunga objektiv, att jag plötsligt bara njuter av denna "lilleputt" som ger en bra skärpa och har en underbar ljusstyrka.

Fortsätter att under mina hundpromenader dokumentera min trevliga skogsbacke som är omgiven av bostadsområden, men ändå mycket lite frekventerad av människor. Känns lyxigt. De flesta människor använder en promenadväg som går runt skogsbacken, och tur är väl det för en som gillar ensamhet i skog.

En annan sak som jag alltid gillat med hundpromenader, är att man ser hur varje dag är olik den andra. Både beträffande ljus, nederbörd, känsla, temperatur och mycket annat. I morse var det vacker vit nyfallen snö, som jag älskar. I morgon bitti torde det komma ännu lite till. Bara bra.

Granskogspartiet på bilden ovan innehåller en massa lönnar, som under hösten ger en skojig färg åt barrskogen. Om det mot förmodan finns någon sågverksägare som girigt tittar på de präktiga stammarna kan jag upplysa dem om att de flesta av träden har rotröta ... som är vanligt när granar blir på den äldre sidan i steniga marker. Men för skogsnturen fyller de sin uppgift, både som stående som när de småningom kommer att blåsa omkull. Just här har jag för många år sen fått en bra spillkråksbild, med spetten uppe i en död gran - som numera blåst omkull och håller på att helt förmultna (skymtar i bakgrunden ...). Naturens gång i skogen.

Nr 36/365.

Ensidig förvaltning

Vackert i skogen. Hirvensalo, Åbo 4 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

När skall skogsbrukets företrädare (skogsfackmän och skogsägare) lära sig att inse att också detta är vackert och en viktig en del av vår skogsnatur? Vårt skogsarv.

Förutom att död ved ger liv åt en massa arter i skogsekosystemet ger vindfällen, som på bilden ovan, ett positivt visuellt intryck. Kvarlämnade nerblåsta träd och sparade döda träd och stubbar indikerar levande skogsnatur där mångfald gynnas.

Men under ett helt sekel har skogsfolk lärt skogsägare att putsa sina skogar från just sånt här, och många skogsägare känner sig slarviga och dåliga om de lämnar döda träd i skogen. Det är därför som många specialistarter i fågelfaunan minskat med 50 - 70 procent under de senaste femtio åren. En hålbyggande skogsmes eller uggla är ju hemlös i en röjd och gallrad ungskog  bestående av friska och välartade träd (som industrin väntar på ...).

En väl så ensidig förvaltning av ett naturarv.

Nr 35/365.

Seg läsning

Vassporträtt. Nådendal 3 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Ett av mina många nedtecknade mål för året (sånt som vissa kallar för "nyårslöften") är att läsa minst en roman per månad. Trots att jag läser hela tiden, så har jag inte alltid tålamod med "upphittade historier", när världen är fylld med intressant dokumentärt material. Men visst, för språkets skull är det nog hälsosamt med lite skönlitteratur också.

Januari är avklarad, när jag äntligt läste Sofi Oksanens "Utrensning" som jag verkligen gillade.  Eftersom jag varit mycket i Estland, och läst mycket om landets historia, så kändes det ju rätt att läsa lite skönlitterärt om landet - och Oksanens sätt att skriva gillade jag som sagt.

Via henne blev jag intresserad av den estniska författaren Jaan Kross (1920-2007) och hittade en av hans mest kända böcker på ett antikvariat i Söderbärke (som jag inte har en aning om var det ligger ...). Boken är "Kjesarens galning" som jag nu försöker traggla mig igenom, den är nog inte lika lättläst och spännande som Sofi Oksanen, men jag ger mig inte ... Samtidigt lär jag mig lite om baltisk historia, och inser hur nära tillbaka i tiden vanligt folk på landet var livegna!!! som exploaterades av storgodsen som ägdes av balttyskar! Historien utspelas på 1820-talet.

Det är sånt som gör att jag aldrig låtit mig imponeras av slott och herrgårdar, de kunde blomstra endast om de hade stor tillgång till halvgratis arbetskraft, i dagens samhälle fungerar de inte ... (utan blir turistfällor och konferenscenter).

Så här presenteras författaren på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jaan_Kross)

Jaan Kross, född 19 februari 1920 i Tallinn, död 27 december 2007 i Tallinn, är den mest översatta estniska nutida författaren, bland annat känd för verket Kejsarens galning (Keisri hull) från 1978. Han förekom ofta som möjlig mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Kross avlade juristexamen på Tartu universitet 1944 och arbetade två år som docent. Han greps i början av 1944 av de tyska ockupationsstyrkorna och 1946 av de sovjetiska. Han deporterades till Sibirien och Gulag och släpptes först 1954. Efter sin återkomst till sovjetrepubliken Estland arbetade han som författare och översättare.

Kross var den mest översatta och mest kända estniska författaren. Han ses allmänt som den mest betydelsefulla estniska författaren sedan Anton Hansen Tammsaare. Han fick flera hedersdoktortitlar och internationella ordnar. År 2006 fick han den estniska republikens kulturpris för sitt livsverk. Hans romaner är nästan alla historiska; Kross ses ofta som en återupplivare av den historiska romanen. Nästan alla hans verk utspelar sig i Estland och handlar om förhållandena mellan ester, tysk-balter och ryssar. Hans ofta förekommade tematisering av den etniska frihetskampen mot balttyskarna är dock till stora delar en metafor för den samtida kampen mot ryssarna. Hans fortsatta betydelse efter självständigheten 1991 visar att hans romaner även handlar om idenitet, lojalitet och bildning. Romanen Keisri hull, 1978 (Kejsarens galning, 1983) lyfts ofta fram som hans mästerverk. Den handlar om den adliga tyskbalten Timotheus Eberhard von Bock.

I romanerna Keisri hull (Kejsarens galning, på svenska 1983), Professor Martensi ärasõit, 1984 (Professor Martens avresa, 1986) och Rakvere romaan (Romanen om Rakvere, 1982) använde Kross historiskt stoff med paralleller till sin egen samtid. Två grundteman återkommer: beskrivningarna av hur förtryck och lidande har gisslat människor i olika tider samt hur omutbara sanningssägare alltid kommer att utmana sin tids makthavare. I berättelsen om professor Martens är sanningens relativa värde huvudtemat, men berättelsen har också karaktär av personlig rannsakning. Martens får på en resa till Sankt Petersburg anledning att tänka över sitt liv och finner att mycket av den egna framgången bygger på halvsanningar och egen förmåga att inordna sig. Handlingen har åtminstone en yttre likhet med Ingmar Bergmans film Smultronstället (1957) där en annan professor, Isak Borg, under en resa ser tillbaka på sitt eget liv. I Rakvere romaan (Romanen om Rakvere) utspelar sig handlingen på 1700-talet då invånarna i staden Rakvere försöker tillkämpa sig stadsprivilegier och en större frihet än vad som är möjligt i det feodala samhället. I romanen Väljakaevamised (Utgrävningar, 1990) återvänder Peeter Mirk till Estland efter flera år i fångenskap. Hans väg att återuppta arbetet som jurist visar sig stängd. Kross mer än antyder att juridiskt arbete är en omöjlighet i ett samhällssystem byggt på lögner. I stället får Mirk arbeta med arkeologiska utgrävningar.

Nr 34/365 är tagen under söndagsvandring med fru Anita på isen utanför Nådendal.

Stilren

Oceanseglare. Aura å, Åbo 2.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en fotorunda ner till Aura å i morgondimman. Hittade massor av "Dagens bild"-motiv. Passade på att ta vinterbilder av denna gamla oceanseglare som numera är ett museifartyg och ligger förtöjd nära åmynningen och Åbo hamn, vid marinmuseet Forum Marinum.
Ett stiligt och vackert skepp som en  gång i tiden var stilbildande. Bilden är en oredigerad färgbild, fast man kanske inte kunde tro det.

Så här är fartyget presenterad på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Suomen_Joutsen):

Museiskeppet Suomen Joutsen (före detta Laënnec och senast Oldenburg) är ett före detta skolfartyg i den finländska flottan. Suomen Joutsen är en fregatt byggd i stål och är en fullriggare med tre master. Den byggdes år 1902 i S:t Nazaire i Frankrike och namngavs ursprungligen efter den berömda 1700-talsläkaren René Laënnec. Fartyget var inledningsvis insatt i frakttrafik över Atlanten och Stilla havet, tills den finska staten köpte den år 1930 som skolfartyg för flottan. Innan det andra världskriget hann fartyget göra 8 längre oceanseglatser.

Suomen Joutsen är det sista kvarvarande fartyget av de så kallade bountyskeppen, fartyg med fyrkantiga segel, vars bemanning och konstruktion subventionerades av franska staten. Statsstöden (som godkändes år 1881 och igen år 1892 och som även gällde ångfartyg) fortsatte under de första tio åren av Suomen Joutsens (Laënnecs) tjänstgöring. Konjunkturförbättringar år 1897 resulterade i byggandet av 212 bountyfartyg under 5 år. Vid det första världskrigets utbrott fanns ännu 140 franska segelfartyg som gick på de långa rutterna mellan Europa, Australien, Chile och Kalifornien.

Laënnec, som byggdes för Société des Armateurs Nantais, gick på handelsrutterna mellan hamnar i atlanten och hamnar i Stilla havet. Hennes första resa började dåligt, när hon var på väg till Cardiff med ballast - hon rammade och sänkte en brittisk kolare i Bristolkanalen. Efter reparationer återupptog hon sin resa och tillbringade de följande 19 åren i kontinuerlig tjänst hos sin ägare. Hennes andra olycka hände när hon skadades svårt i en storm medan hon lossade nitrat i Santander, Spanien år 1911. Hon lades upp (togs ur tjänst) nära Nantes år 1921, följande år köptes hon upp av H. H. Schmidt från Hamburg.

Fartyget döptes då om till Oldenburg och hon började sin andra karriär som ett skolfartyg för handelsflottan. År 1925 förlorade hon den övre delen av riggen utanför Kap Horn och återvände till Hamburg utan de övre toppsegeln. De påföljande åren seglade hon på västkusten med nitrat. Hon förblev ett nitratskepp fram tills 1928, när hon såldes igen, denna gång till Seefahrt Segelschiffs Reederei i Bremen där hon kom att träna tyska kadetter för North German Lloyd. Hennes ägare var inte nöjda med fartygets egenskaper och år 1930 såldes hon till Finland där hon kom att bli skolfartyg för den finska flottan. Hon fick ett nytt namn, Suomen Joutsen ("Finlands svan"), ett traditionsnamn från den svenska tiden. Hennes skolseglatser tog en paus under det andra världskriget. Under vinter- och fortsättningskriget fungerade hon som tenderfartyg för torpedbåtar och ubåtar. Efter kriget fungerade hon som moderskepp för minröjningsbåtarna. Mellan åren 1949 och 1955 gjorde man mindre försök till skolseglatser på Östersjön.

Suomen Joutsen lades upp för ankar och blev en sjömansskola år 1956, varefter hon ägdes en tid av Handelsflottans sjömansskola i Åbo. År 1991 gick fartyget över i Åbo stads ägo och överfördes till marinmuseet Forum Marinum vid Aura ås mynning. Suomen Joutsen har nu blivit en del av Aura ås landskapsbild.

Nr 33/365.