Ensidig förvaltning

Vackert i skogen. Hirvensalo, Åbo 4 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

När skall skogsbrukets företrädare (skogsfackmän och skogsägare) lära sig att inse att också detta är vackert och en viktig en del av vår skogsnatur? Vårt skogsarv.

Förutom att död ved ger liv åt en massa arter i skogsekosystemet ger vindfällen, som på bilden ovan, ett positivt visuellt intryck. Kvarlämnade nerblåsta träd och sparade döda träd och stubbar indikerar levande skogsnatur där mångfald gynnas.

Men under ett helt sekel har skogsfolk lärt skogsägare att putsa sina skogar från just sånt här, och många skogsägare känner sig slarviga och dåliga om de lämnar döda träd i skogen. Det är därför som många specialistarter i fågelfaunan minskat med 50 - 70 procent under de senaste femtio åren. En hålbyggande skogsmes eller uggla är ju hemlös i en röjd och gallrad ungskog  bestående av friska och välartade träd (som industrin väntar på ...).

En väl så ensidig förvaltning av ett naturarv.

Nr 35/365.

Seg läsning

Vassporträtt. Nådendal 3 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Ett av mina många nedtecknade mål för året (sånt som vissa kallar för "nyårslöften") är att läsa minst en roman per månad. Trots att jag läser hela tiden, så har jag inte alltid tålamod med "upphittade historier", när världen är fylld med intressant dokumentärt material. Men visst, för språkets skull är det nog hälsosamt med lite skönlitteratur också.

Januari är avklarad, när jag äntligt läste Sofi Oksanens "Utrensning" som jag verkligen gillade.  Eftersom jag varit mycket i Estland, och läst mycket om landets historia, så kändes det ju rätt att läsa lite skönlitterärt om landet - och Oksanens sätt att skriva gillade jag som sagt.

Via henne blev jag intresserad av den estniska författaren Jaan Kross (1920-2007) och hittade en av hans mest kända böcker på ett antikvariat i Söderbärke (som jag inte har en aning om var det ligger ...). Boken är "Kjesarens galning" som jag nu försöker traggla mig igenom, den är nog inte lika lättläst och spännande som Sofi Oksanen, men jag ger mig inte ... Samtidigt lär jag mig lite om baltisk historia, och inser hur nära tillbaka i tiden vanligt folk på landet var livegna!!! som exploaterades av storgodsen som ägdes av balttyskar! Historien utspelas på 1820-talet.

Det är sånt som gör att jag aldrig låtit mig imponeras av slott och herrgårdar, de kunde blomstra endast om de hade stor tillgång till halvgratis arbetskraft, i dagens samhälle fungerar de inte ... (utan blir turistfällor och konferenscenter).

Så här presenteras författaren på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jaan_Kross)

Jaan Kross, född 19 februari 1920 i Tallinn, död 27 december 2007 i Tallinn, är den mest översatta estniska nutida författaren, bland annat känd för verket Kejsarens galning (Keisri hull) från 1978. Han förekom ofta som möjlig mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Kross avlade juristexamen på Tartu universitet 1944 och arbetade två år som docent. Han greps i början av 1944 av de tyska ockupationsstyrkorna och 1946 av de sovjetiska. Han deporterades till Sibirien och Gulag och släpptes först 1954. Efter sin återkomst till sovjetrepubliken Estland arbetade han som författare och översättare.

Kross var den mest översatta och mest kända estniska författaren. Han ses allmänt som den mest betydelsefulla estniska författaren sedan Anton Hansen Tammsaare. Han fick flera hedersdoktortitlar och internationella ordnar. År 2006 fick han den estniska republikens kulturpris för sitt livsverk. Hans romaner är nästan alla historiska; Kross ses ofta som en återupplivare av den historiska romanen. Nästan alla hans verk utspelar sig i Estland och handlar om förhållandena mellan ester, tysk-balter och ryssar. Hans ofta förekommade tematisering av den etniska frihetskampen mot balttyskarna är dock till stora delar en metafor för den samtida kampen mot ryssarna. Hans fortsatta betydelse efter självständigheten 1991 visar att hans romaner även handlar om idenitet, lojalitet och bildning. Romanen Keisri hull, 1978 (Kejsarens galning, 1983) lyfts ofta fram som hans mästerverk. Den handlar om den adliga tyskbalten Timotheus Eberhard von Bock.

I romanerna Keisri hull (Kejsarens galning, på svenska 1983), Professor Martensi ärasõit, 1984 (Professor Martens avresa, 1986) och Rakvere romaan (Romanen om Rakvere, 1982) använde Kross historiskt stoff med paralleller till sin egen samtid. Två grundteman återkommer: beskrivningarna av hur förtryck och lidande har gisslat människor i olika tider samt hur omutbara sanningssägare alltid kommer att utmana sin tids makthavare. I berättelsen om professor Martens är sanningens relativa värde huvudtemat, men berättelsen har också karaktär av personlig rannsakning. Martens får på en resa till Sankt Petersburg anledning att tänka över sitt liv och finner att mycket av den egna framgången bygger på halvsanningar och egen förmåga att inordna sig. Handlingen har åtminstone en yttre likhet med Ingmar Bergmans film Smultronstället (1957) där en annan professor, Isak Borg, under en resa ser tillbaka på sitt eget liv. I Rakvere romaan (Romanen om Rakvere) utspelar sig handlingen på 1700-talet då invånarna i staden Rakvere försöker tillkämpa sig stadsprivilegier och en större frihet än vad som är möjligt i det feodala samhället. I romanen Väljakaevamised (Utgrävningar, 1990) återvänder Peeter Mirk till Estland efter flera år i fångenskap. Hans väg att återuppta arbetet som jurist visar sig stängd. Kross mer än antyder att juridiskt arbete är en omöjlighet i ett samhällssystem byggt på lögner. I stället får Mirk arbeta med arkeologiska utgrävningar.

Nr 34/365 är tagen under söndagsvandring med fru Anita på isen utanför Nådendal.

Stilren

Oceanseglare. Aura å, Åbo 2.2.2013. Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en fotorunda ner till Aura å i morgondimman. Hittade massor av "Dagens bild"-motiv. Passade på att ta vinterbilder av denna gamla oceanseglare som numera är ett museifartyg och ligger förtöjd nära åmynningen och Åbo hamn, vid marinmuseet Forum Marinum.
Ett stiligt och vackert skepp som en  gång i tiden var stilbildande. Bilden är en oredigerad färgbild, fast man kanske inte kunde tro det.

Så här är fartyget presenterad på Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Suomen_Joutsen):

Museiskeppet Suomen Joutsen (före detta Laënnec och senast Oldenburg) är ett före detta skolfartyg i den finländska flottan. Suomen Joutsen är en fregatt byggd i stål och är en fullriggare med tre master. Den byggdes år 1902 i S:t Nazaire i Frankrike och namngavs ursprungligen efter den berömda 1700-talsläkaren René Laënnec. Fartyget var inledningsvis insatt i frakttrafik över Atlanten och Stilla havet, tills den finska staten köpte den år 1930 som skolfartyg för flottan. Innan det andra världskriget hann fartyget göra 8 längre oceanseglatser.

Suomen Joutsen är det sista kvarvarande fartyget av de så kallade bountyskeppen, fartyg med fyrkantiga segel, vars bemanning och konstruktion subventionerades av franska staten. Statsstöden (som godkändes år 1881 och igen år 1892 och som även gällde ångfartyg) fortsatte under de första tio åren av Suomen Joutsens (Laënnecs) tjänstgöring. Konjunkturförbättringar år 1897 resulterade i byggandet av 212 bountyfartyg under 5 år. Vid det första världskrigets utbrott fanns ännu 140 franska segelfartyg som gick på de långa rutterna mellan Europa, Australien, Chile och Kalifornien.

Laënnec, som byggdes för Société des Armateurs Nantais, gick på handelsrutterna mellan hamnar i atlanten och hamnar i Stilla havet. Hennes första resa började dåligt, när hon var på väg till Cardiff med ballast - hon rammade och sänkte en brittisk kolare i Bristolkanalen. Efter reparationer återupptog hon sin resa och tillbringade de följande 19 åren i kontinuerlig tjänst hos sin ägare. Hennes andra olycka hände när hon skadades svårt i en storm medan hon lossade nitrat i Santander, Spanien år 1911. Hon lades upp (togs ur tjänst) nära Nantes år 1921, följande år köptes hon upp av H. H. Schmidt från Hamburg.

Fartyget döptes då om till Oldenburg och hon började sin andra karriär som ett skolfartyg för handelsflottan. År 1925 förlorade hon den övre delen av riggen utanför Kap Horn och återvände till Hamburg utan de övre toppsegeln. De påföljande åren seglade hon på västkusten med nitrat. Hon förblev ett nitratskepp fram tills 1928, när hon såldes igen, denna gång till Seefahrt Segelschiffs Reederei i Bremen där hon kom att träna tyska kadetter för North German Lloyd. Hennes ägare var inte nöjda med fartygets egenskaper och år 1930 såldes hon till Finland där hon kom att bli skolfartyg för den finska flottan. Hon fick ett nytt namn, Suomen Joutsen ("Finlands svan"), ett traditionsnamn från den svenska tiden. Hennes skolseglatser tog en paus under det andra världskriget. Under vinter- och fortsättningskriget fungerade hon som tenderfartyg för torpedbåtar och ubåtar. Efter kriget fungerade hon som moderskepp för minröjningsbåtarna. Mellan åren 1949 och 1955 gjorde man mindre försök till skolseglatser på Östersjön.

Suomen Joutsen lades upp för ankar och blev en sjömansskola år 1956, varefter hon ägdes en tid av Handelsflottans sjömansskola i Åbo. År 1991 gick fartyget över i Åbo stads ägo och överfördes till marinmuseet Forum Marinum vid Aura ås mynning. Suomen Joutsen har nu blivit en del av Aura ås landskapsbild.

Nr 33/365.

Riktig skog är vacker

Hemskogen, Hirvensalo, Åbo. 1 februari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Trots att det inte handlar om några stora skogsområden här i min närmiljö, så är varje liten skogsbacke och -område som står utanför ekonomiskogsbruket miniatyrpärlor.

Riktig skog är bara så vacker. Speciellt om det finns variation med bergsklackar, små försumpningar, olikåldriga träd av olika arter. Det är något annat än de likåldriga trädåkrar till monokulturer som det shablonmässiga ekonomiskogsstuket bjuder på, där man inte ens tycks ha råd med murkna björkar för skogsmesar att häcka i.

Fotografiskt sett är vintern en bra tid för skogsbilder, när det allt det vita (= snön ...) både på marken och i träden gör att träden träder fram. Som idag, med en lätt pudersnö på grenarna som gör skogen så vacker.

Det kan låta märkligt, men min erfarenhet är att de skogar som jag har tillgång till här i Åbo är både vackrare och mångsidigare än de hårt huggna och tuktade produktionsskogar som finns ute "på landet". Det är klart att skog skall utnyttjas ekonomiskt (jag är själv utbildad skogsfackman ...), men på något sätt har det gått fel någonstans när det skogsekologiska idag helt har fått stryka på foten för det ekonomiska ...

Vi som har skogsutbildning i Finland har lärt oss och fått i uppdrag att på bästa möjliga sätt förvalta det man här kallar för "Finlands gröna guld", både beträffande skogsekonomi och -ekologi, men i praktiken har de flesta ute på fältet fallit till föga för marknadskrafterna - och glömt den ekologiska aspekten, glömt skogsarvet. Jag brukar kalla sådana för "industrilakejer".

Vad jag har förstått så är situationen densamma i Sverige. Skillanden till Finland är kanske den att hela vårt land är ett lågland, vilket betyder att alla områden är lättillgängliga för skogsmaskiner och skogsbilvägar. Och det syns.

Jag brukar då och då kasta längtande blickar på delar av Sverige och framförallt Norge, som har otillgängliga fjällområden som är svåra att exploatera,  där en stor del av naturen får rå om sig själv.

Nr 32/365.

Om att belöna sig själv

Huvudlöst. Ekvalla, Åbo 31.1.2013. Foto: Håkan Eklund.

Ibland är det kul att belöna sig själv för något, som en konkret påminnelse om något speciellt. Sånt är rätt kul, som igår när jag i snöslasket traskade in till fotobutiken och köpte ett nytt objektiv! Speciellt kul när en kompis nyligen börjat jobba där.

Affären ifråga hade specialpris på en massa objektiv och andra grunkor, och jag beslöt sonika att uppgradera mitt gamla normalobjektiv med ljusstyrkan 1.8 till Canons EF 1.4 som blir speciellt bra i kombination med "fullformataren" 5 D Mark II.

Det gamla "plastiga" 1.8 köpte jag för många år sen för 99 euro som minne av att jag inte smuttat vin under tre månader ... (efter ett två veckors besök på Madeira ...). Hade inga höga tankar om det objektivet, men kom ändå att gilla det.

Det som jag nu inhandlade är stabilare byggt och kostade 200 euro mera (sparade 173 e jfr med normala priset). Ännu  har jag nog inte "sparat in" priset, men under hela januari har jag inte köpt en enda lunch ute (haft knäckebröd och soppa till jobbet ...) och inte köpt en enda flaska vin . . .
Och dessutom har jag varit mycket flitig på gymmet (där jag är medlem, som "kostar" för varje gång som jag inte är där ... liksom). Dessutom har jag kommit bra igång med "en bild om dagen" och  fått lite honorar för en kolumn i en tidning. Det gäller att hitta på alla möjliga förevändningar, "to justify oneself". Alltså kände jag att det var dags med lite belöning.  Jippiiiiii :-)

Bilden ovan är tagen med det splitternya objektivet, som nu får bli standard för en tid framåt.

Nr 31/365.