Bra format

Vid vägkanten, Hirvensalo, Åbo. 26.1.2013. Foto: Håkan Eklund.

Nu i januari övergick landets största dagstidning, Helsingin Sanomat, till tabloidformat.
Äntligen. Men länge har det räckt. Det tidigare formatet (broadsheet) gjorde tidningen så otymplig och olustig att hantera, att jag inte ville ha den i vårt hus. Dessutom en tidning som vid hantering "ramlade i bitar", sida för sida. Fy för den lede.

Med nya formatet är jag ny prenumerant, och gillar produkten skarpt. Ett nöje att läsa och hantera och med en suverän layout. Också bildmässigt. Egentligen består tidningen av (ihopstansade) separata delar, allt enligt behov (dagens nummer = inrikes/utrikes/kultur).

Och inte har det mindre formatet gjort bilderna mindre, snarare tvärtom. Här hittas många helsidesbilder, till och med uppslag bestående av en enda bild.

Hittar dessutom nyheter, bl.a. har jag lärt mig fransmännens bakgrundsmotiv för hjälpa Mali med att driva ut al-Qaida från norra delen av landet (de är oroliga för att kaoset sprids till grannlandet Niger som producerar uran för franska atomkraftverk).

Och jag har läst om (tjuv)jaktlaget i norra Österbotten som tagits på bar gärning för att ha dödat tre vargar (19-21.1.2013); 17 personer har hittills avslöjats. Tänk att man för en gångs skull lyckats få fast vargjägare som tagit lagen i egna händer. Och de utgörs av normalt betrodda och "hederliga" jägare. Det saknas ett hundratal vargar i detta land, som troligen gått samma organiserade tjuvjaktsöde till mötes under de senaste åren. Så skändas ett naturarv.

Kvalitetstidskrifter håller sin ställning

Fullmåne över Uittamo bastu, Åbo. 25.1.2013. Foto: Håkan Eklund.

Satt länge och studerade tidskriften Suomen Kuvalehtis omslagsbild (nr4/2013 som kom idag), utan att fatta vad den försökte visa. En massa mull, ja, men sen då? Tyckte mig uppfatta lämlar eller sorkar - tills jag ser: liket av en dåligt begravd man! Ser plötsligt näsan, delar av en likblek kind, några framtänder, nedre läppen och litet av en skäggig haka.

Inne i tidskriften hittar jag ett längre reportage från kriget i Syrien med många dramatiska bilder. Omslagsbilden handlar om 12 okända offer för kriget som 9.1.2013 hittades slarvigt begravda i Aleppo, en del med bindlar för ögonen - troligen arkibuserade av al-Assads civila stödgrupper. Många av bilderna i reportaget fyller hela uppslag, pressfoto när det är som bäst.

Och i tidskriften hittas en massa intressanta kolumner, analyser, personporträtt etc. som känns aktuella och intressanta. Där man har haft tid att satsa på kvalitet.

På något sätt känns det som om kvalitetstidskrifter håller sin ställning på ett suveränt sätt, medan dagspress knäar med ett nyhetskoncept som etermedia och internet för länge sen tagit över. En stor del av de nyheter som hittas i en dagstidning är ju gammal skåpmat; varför de ännu skall printas ut i tryckt form är svårt att förstå.

Bilden ovan togs när jag var ute i mörkret på isen mellan ön där jag bor och fastlandet. På bilden lyser det från en allmän bastu där vinterbadare håller till (vid Uittamo badstrand). Det kändes lite underligt att vandra "påpyltad" i vinterkylan på isen medan en massa hojtande och halvnakna människor hoppade i en isvak från bryggan, direkt från bastun.

Nr 25/365.

Fascinerad av Sofi O

Fullmåne över Fyrstranden, Åbo. 24.1.2013 kl.17.30. Foto: Håkan Eklund.

Ok, nu har jag plöjt igenom samtliga 363 sidor "Utrensning" av Sofi Oksanen, och är fascinerad! Hur kan en ung trendig flicksnärta förvandla estnisk ockupationshistoria till en dylik skönlitterär "thrillerroman" som lämnar så mycket kvar för egna tolkningar? Men som håller en fängslad fram till sista sidan. Suveränt.

Framförallt gillade jag hennes stil att lämna mycket till läsaren, att komma underfund med och tolka. Däremot är jag inte så säker på att människor som inte kan Estlands historia förstår allt som hon indirekt syftar på. Sen jag kom igång med läsandet har jag bara inte kunnat lämna boken; i morse vaknade jag klockan 05, gick ner till vardagsrummet, tog plats i soffan och fortsatt där jag slutade kvällen/natten innan ...

Nu skall det bli intressant att se filmen. Skillnaden är säkert den att de våldsscener som Sofi i boken bara indirekt skriver om - blir obehagligt konkreta på vita duken, kan jag tänka mig.

Se där fördelen med det skrivna ordet, som kan skriva om obehagliga saker utan att gå in på någon övertydlig verbal utläggning. Och som ändå skapar samma effekt.

Nr 24/365.

Om att läsa

När dimman lättar. Ekvalla i soluppgång 23.1.2013 - 11C. Foto: Håkan Eklund.

Det är lätt att känna igen en välskriven bok. Det är en sådan som man genast återvänder till när man har tid att läsa. En bok som man bara måste kunna fortsätta läsa; det blir något av en besatthet. Kanske det är därför jag inte så ofta läser kända författare ... de bara far iväg med min tid.

Men nu har Sofi Oksanen fått mig på kroken med "Utrensning" (2008), och jag är helt hänförd över hennes sätt att skriva. Samtidigt har jag fått en tankeställare: jag har sniffat på hennes böcker tidigare, har väl haft dem på orginalspråket från början (men gett bort dem), men inte riktigt fått någon tändning (när det hänt så lite i början ...).

Nu tror jag att jag vet varför. Hon skriver ganska kluriskt och man får ibland lite tänka till vad hon syftar på, och hon går in i minsta detalj med många vardagliga ting (som duktiga författare gör ...) och troligen har inte mina finskakunskaper räckt till för att känna vibrationerna i nyanserna, känna musten i språket. Det är en sak att förstå ord och innehåll, en annan sak att känna vibrationerna och den "inre glöden"...

Jag gillar Oksanens koncept med korta kapitel, där man går bakåt och framåt i tiden, som gör att man sitter som på nålar, för att komma framåt och se hur det hela slutar. Boken handlar förstås om Estlands närhistoria, som jag känner väl till, och som är intressant att via Oksanens bokgestalter nu ta till sig på ett helt annat sätt.

Nu börjar jag förstå varför hon tagit hela den litterära världen med storm; duktigt gjort av en ung tjej. Hennes sätt att skriva är helt enkelt förförande vackert och medryckande.

Janina Orlov har översatt boken till svenska, och har gjort ett mycket bra jobb. Så här säger Wikipedia om Orlov:

Janina Orlov, född 1955, är en finlandssvensk översättare och universitetsadjunkt.

Orlov undervisar på Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet. Hon avlade 2005 doktorsexamen i ryska språket och litteraturen vid Åbo Akademi på en avhandling om Pusjkins "Sagan om tsar Saltan".

Orlov är översättare från ryska och finska till svenska, främst inom barn- och ungdomslitteratur, men även vuxenlitteratur. Bland de författare hon översatt kan nämnas Sofi Oksanen, Andrej Gelasimov och Nina Sadur.

Orlov sitter med i den arbetsgrupp som av Kulturrådet fått i uppdrag att ta fram femtio nya klassiker för grund- och gymnasieskolan.

Nr 23/365.

När kunskapen tryter

I tallskogen. Hirvensalo, Åbo. 22.1.2013 kl.17. Foto: Håkan Eklund.

Läser en intressant artikel i Vasabladet (20.1.2013) med rubriken "Nu avslöjas självbedrägeriet" som handlar om ett nytt teveprogram på finska i TV1 som heter "Suomi on ruotsalainen" (Finland är svenskt) som skall visas i tio avsnitt under vintern. Det är ett seriöst faktaprogram som handlar om Finlands långa tillhörighet som del av Sverige och hur det har påverkat Finland.

Och se, sådant väcker känslor bland alla historiskt obevandrade finskspråkiga landsmän - som inte vet just något om detta. Varför, jo - för att politikerna har valt bort Finlands historia före 1809 på skolschemat. Den svenska tidens historia är inte en obligatorisk kurs i finskspråkiga gymnasier i Finland och kunskapen om landets långa tillhörighet västerut är alltså rätt suddig för de flesta (liksom det är viceversa i Sverige ...). Det har varit tacksammare att bygga upp den nationella identiteten från det att vi frigjorde oss från Ryssland.

Enligt tidningen har teveprogrammet orsakat en osaklig hatdebatt på nätet där man inte förstår vad detta handlar om, och tror att det är propaganda!

Det har också tagit på äran att finska (ishockey)landslagets statsvapen lejonet på spelskjortorna ursprungligen kommer från Sverige (har en ryskfientlig symbolik, kolla in svärden ...) och finns bl.a. avbildat på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka (från 1583).

Sen tror många att Finland var en svensk koloni, dvs. att vi var underkuvade svenskarna ...
I verkligheten var vi bara Sveriges östra rikshalva, med representanter i Sveriges riksdag, liksom andra delar av Sverige - och som en naturlig del av landet. Och i Norrland pratade man i tiden lika mycket finska som i Finland. (Skillnaden framåt är tyvärr den att de tvingades byta språk, genomgående, från finska till svenska,  medan vi i Finland ännu hittills lyckats hålla vår svenska levande gentemot majoritetsspråket finskan).

Den första lutherska gudstjänsten på finska hölls förresten i Stockholm hösten 1533, tio år innan det hölls en finsk gudstjänst i Åbo.

Det är illa när nationalstatsbyggare (politiker/makthavare) bygger upp en nationell identitet där de egna medborgarna snuvas på verkligheten, därav rubriken om "självbedrägeriet".

Nr 22/365.