Om att läsa

När dimman lättar. Ekvalla i soluppgång 23.1.2013 - 11C. Foto: Håkan Eklund.

Det är lätt att känna igen en välskriven bok. Det är en sådan som man genast återvänder till när man har tid att läsa. En bok som man bara måste kunna fortsätta läsa; det blir något av en besatthet. Kanske det är därför jag inte så ofta läser kända författare ... de bara far iväg med min tid.

Men nu har Sofi Oksanen fått mig på kroken med "Utrensning" (2008), och jag är helt hänförd över hennes sätt att skriva. Samtidigt har jag fått en tankeställare: jag har sniffat på hennes böcker tidigare, har väl haft dem på orginalspråket från början (men gett bort dem), men inte riktigt fått någon tändning (när det hänt så lite i början ...).

Nu tror jag att jag vet varför. Hon skriver ganska kluriskt och man får ibland lite tänka till vad hon syftar på, och hon går in i minsta detalj med många vardagliga ting (som duktiga författare gör ...) och troligen har inte mina finskakunskaper räckt till för att känna vibrationerna i nyanserna, känna musten i språket. Det är en sak att förstå ord och innehåll, en annan sak att känna vibrationerna och den "inre glöden"...

Jag gillar Oksanens koncept med korta kapitel, där man går bakåt och framåt i tiden, som gör att man sitter som på nålar, för att komma framåt och se hur det hela slutar. Boken handlar förstås om Estlands närhistoria, som jag känner väl till, och som är intressant att via Oksanens bokgestalter nu ta till sig på ett helt annat sätt.

Nu börjar jag förstå varför hon tagit hela den litterära världen med storm; duktigt gjort av en ung tjej. Hennes sätt att skriva är helt enkelt förförande vackert och medryckande.

Janina Orlov har översatt boken till svenska, och har gjort ett mycket bra jobb. Så här säger Wikipedia om Orlov:

Janina Orlov, född 1955, är en finlandssvensk översättare och universitetsadjunkt.

Orlov undervisar på Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet. Hon avlade 2005 doktorsexamen i ryska språket och litteraturen vid Åbo Akademi på en avhandling om Pusjkins "Sagan om tsar Saltan".

Orlov är översättare från ryska och finska till svenska, främst inom barn- och ungdomslitteratur, men även vuxenlitteratur. Bland de författare hon översatt kan nämnas Sofi Oksanen, Andrej Gelasimov och Nina Sadur.

Orlov sitter med i den arbetsgrupp som av Kulturrådet fått i uppdrag att ta fram femtio nya klassiker för grund- och gymnasieskolan.

Nr 23/365.

När kunskapen tryter

I tallskogen. Hirvensalo, Åbo. 22.1.2013 kl.17. Foto: Håkan Eklund.

Läser en intressant artikel i Vasabladet (20.1.2013) med rubriken "Nu avslöjas självbedrägeriet" som handlar om ett nytt teveprogram på finska i TV1 som heter "Suomi on ruotsalainen" (Finland är svenskt) som skall visas i tio avsnitt under vintern. Det är ett seriöst faktaprogram som handlar om Finlands långa tillhörighet som del av Sverige och hur det har påverkat Finland.

Och se, sådant väcker känslor bland alla historiskt obevandrade finskspråkiga landsmän - som inte vet just något om detta. Varför, jo - för att politikerna har valt bort Finlands historia före 1809 på skolschemat. Den svenska tidens historia är inte en obligatorisk kurs i finskspråkiga gymnasier i Finland och kunskapen om landets långa tillhörighet västerut är alltså rätt suddig för de flesta (liksom det är viceversa i Sverige ...). Det har varit tacksammare att bygga upp den nationella identiteten från det att vi frigjorde oss från Ryssland.

Enligt tidningen har teveprogrammet orsakat en osaklig hatdebatt på nätet där man inte förstår vad detta handlar om, och tror att det är propaganda!

Det har också tagit på äran att finska (ishockey)landslagets statsvapen lejonet på spelskjortorna ursprungligen kommer från Sverige (har en ryskfientlig symbolik, kolla in svärden ...) och finns bl.a. avbildat på Gustav Vasas gravmonument i Uppsala domkyrka (från 1583).

Sen tror många att Finland var en svensk koloni, dvs. att vi var underkuvade svenskarna ...
I verkligheten var vi bara Sveriges östra rikshalva, med representanter i Sveriges riksdag, liksom andra delar av Sverige - och som en naturlig del av landet. Och i Norrland pratade man i tiden lika mycket finska som i Finland. (Skillnaden framåt är tyvärr den att de tvingades byta språk, genomgående, från finska till svenska,  medan vi i Finland ännu hittills lyckats hålla vår svenska levande gentemot majoritetsspråket finskan).

Den första lutherska gudstjänsten på finska hölls förresten i Stockholm hösten 1533, tio år innan det hölls en finsk gudstjänst i Åbo.

Det är illa när nationalstatsbyggare (politiker/makthavare) bygger upp en nationell identitet där de egna medborgarna snuvas på verkligheten, därav rubriken om "självbedrägeriet".

Nr 22/365.

När man svänger ryggen till

Mot hamnen till. Åbo 22 januari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Var ute med hunden i gryningen, lät honom tassa omkring när jag ställde upp stativet för att ta några bilder. Jag var tydligen så fokuserad på fotograferandet att jag sen inte märkte var hunden var  på en stund (vi var på ett ställe där det inte finns biltrafik).

Sen när jag var klar och kallad på honom, var det både tyst och tomt. Ingen hund så långt ögat nådde. Jä ----- lar, tänkte jag. Som tur hade jag lämnat hundkopplet på, som lämnat spår i snön (bland en massa andra hundspår).

Och se, hunden hade stuckit iväg över isen till fastlandet (1/2 km). Det var bara att traska efter. Sen hittade jag honom i närmaste bostadsområde där en ung tjej med två flickhundar hade fått honom som sällskap ...

Vilket väderkorn en labrador ändå har. Och han viftade bara på svansen som om inget skett, förstod inte ens att skämmas ...

Blå timmen

Aura å i blått. Minus 11 C. Åbo. 21 januari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Kunde inte låta bli att göra en sväng ner till ån en bit nedanför Hallisforsen för att ta "Dagens bild".
I takt med att skymningen tätnade blev snön och hela omgivningen allt mera blå, det som vi kallar den blåa timmen.

Uttrycket lär härstamma från franskans ”l´heure bleue” som lär betyda att timmen är den period när det varken är fullt dagsljus eller helt mörkt. Ljuset är blått och målar allt annat i omgivningen i en blå nyans.

Detta ljus varar ungefär en timme.

Nr 21/365.

Retrotripp

Solmorgon vid Aura å, Åbo. 20 januari 2013. Foto: Håkan Eklund.

Passade på att åka ut med kamera och stativ i morse så länge det var soligt och kalllllllt! Blev sen både mulet, blåsigt och mildare. Ville fånga rimfrostmotiv som inte är något långvarigt fenomen här i SW.

Vi hade gäster på e.m. och jag hade för första gången på 10 år plockat fram attiraljer för diabildsvisning! Det var verkligen kul, samtidigt nostaligiskt. Bilder från härliga år i Fiji och Botswana, när ungarna var små och vi själva både "yngre och vackrare" ...

Ack denna tidens förgängelse.

Men vad skönt det var att titta på Kodachrome 64, orginal från början till slut, härliga färgnyanser utan att någon dragit i en enda "spak".

Nr 20/365.