Ett sammanträffande

Väggstudier i Rom, november 2012. Foto: Håkan Eklund.

Under åren i Söderhavet (1984-89) fanns det samtidigt endast en annan landsman (från Finland) på Fiji. Vesa anlände 1985 och jobbade som köksmästare på ett lyxhotell men hade åkt vidare när Mike anlände och tog över vårt FN-projekt för 1,5 år. Och Mike hann åka året innan jag och familjen tog farväl av Fiji efter fem år i öriket (= det var verkligen inte lätt att åka ...).

Eftersom båda fortsatte sina jobb runt om i världen har jag endast sporadiskt träffat dem, eller hållit kontakt; så går det ofta när man träffat massor med människor - det går bara inte att upprätthålla kontakten till alla, hur man än ville.

Men båda killarna kom att betyda mycket för mig (och familjen). Vesa och hans amerikanska fru adopterade en fijiansk flicka, som fick oss intresserade - ett år senare hade vi adopterat två flickor ...
Och Mike fick mig intresserad av lärarutbildning, för att ha större chanser till projektjobb i u-länder där det oftast handlar om överföring av kunskap. Genast jag kom hem tog jag lärarutbildning och fick jobb i ett utbildningsprojekt i Botswana. Efter det har jag haft (och fortfarande har) en massa utbildningsuppdrag i Finland (turism, natur, foto) - som varit mycket värdefullt.

Me se, igår hörde båda av sig. Som en blixt från en klar himmel. I postlådan hittade jag ett bokpaket där Mike i bokform berättar om sitt livsverk i ett 40-tal länder, och på kvällen har jag mejl från Vesa som jag sen ringde upp. Och plötsligt levde Fijitiden upp som aldrig förr; blev inspirerad att kolla upp om jag ännu får kontakt med ett antal människor (lokala) som ännu finns kvar därborta.

Kanske det blir ett besök nästa sommar? Så att man igen får säga bula vinaka ...
Den enda fras som jag ännu inte glömt låter så här: Kata kata buno vaka levu, som mina fijianska kollegor sade varje dag. Kata kata betyder att det är hett, buno betyder svett och vaka levu betyder mycket. Sen är det bara att sätta ihop det hela :-)

Där själen vilar

Skymningen sänker sig över Roms gränder. 24.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Att på måfå vandra omkring i lokala stadsdelar i gamla Rom är en lisa för en fotograf. Här är det inte brist på motiv. Men för att ta bra bilder krävs tid och engagemang, som på alla andra ställen ...

Eftersom detta inte var någon fotoresa, utan jag var äktenskapligt sällskap - inbjuden på en minisemester, hade jag bara med en kamera och ett objektiv (100 mm), och inget stativ.

Försökte att inte fotografera så flitigt att det störde, men det var lättare sagt än gjort ...
Och stativet saknade jag. Och tiden. Men det får bli en annan gång. Detta var ju inte en fotoresa.

Imponerades av att det finns ställen där utvecklingen inte lyckats riva ner allt gammalt och mysigt för att ersättas med nytt, funktionellt och tråkigt. Största delen av gamla Rom är ju ett enda stort levande och mysigt friluftsmuseum där själen vilar i det mänskliga, där historiens vingslag ständigt är närvarande - bland alla trendiga nutidsmänniskor.

Två dagar i Rom

T-skjortor utanför en affär i Rom. 24.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Två dagar i Rom var ganska lagom för ett första besök. Speciellt när 6 - 8 h/dag användes till fotvandring kors och tvärs genom stan tillsammans med frun - och med kameran lämpligt till hands.

Det överväldigande intrycket är mycket positivt. Så mycket att se, så mycket att fotografera, så mycket att njuta av. Vädret var underbart, soligt, torrt och lagom varmt (T-skjortsväder mitt på dagarna), det lilla familjehotellet helt underbart, maten god och vinet billigt. Vad mera kan man önska sig.

Eftersom köerna var "kilometerlånga" till de mest kända besöksmålen (Vatikanen, Colosseum etc.) nöjde vi oss med yttre besiktning denna gång. Däremot var det kul att i lugn och ro bekanta sig med ett museum där Leonardo da Vincis olika uppfinningar hade rekonstruerats; vilket snille - han var långt före sin tid.

När konstnärer tystas ner

Utanför jobbet. 20.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Idag hade jag ärende till ett av ÅA:s bibliotek och råkade i läsesalen hitta en bok om Edith Södergran "som fotograf", dvs. bilder som hon tagit och som hittats efter henne (hon brände ju alla sina arkiv innan hon dog, hon ville inte att "likgrävare" skulle rota i hennes saker ...).

Jag bläddrade i boken och blev både intresserad och nyfiken. Först och främst var bilderna intressanta, men också de korta texterna på uppslagen, som fungerade som axplock ur hennes liv, fångade mitt intresse. Bland annat fanns korta utdrag ur brev, recensioner - och de sistnämnda fick mig att stanna till. De två som jag läste gällde hennes första diktböcker som blev till 200 procent avsågade, dessutom med ett så brutalt språk att ingen tidning idag skulle publicera sånt ...
Detta bara för att hon inte skrev dikter på samma sätt som var "brukligt"  (med rim och rytm ...).

Ack dessa människor som alltid flyter medströms, och aldrig vågar simma motströms, och utmana strömmen; och som måste trampa ner och förlöjliga de som vågar vara annorlunda. Det finns lika mycket av dem än idag ...

Så har det ju gått för alla konstnärer som prövat något nytt, som haft kurage att bryta gamla mönster. Det finns en fantastiskt fin tavla (Björkhage) av konstnären Victor Westerholm som orsakade tumult bland konstkritiker i Helsingfors när den ställes ut. Den sågades fullständigt!

Orsak: den var inte målad "som ett fotografi", utan med konstnärlig talang och frihet.

På Wikipedia står att läsa om Westerholm: "Han hade inspirerades av den moderna och kontroversiella impressionismen men hans försök i den riktningen gjorde skandal i Helsingfors och var mycket svårsålda så han återgick till ett mer konventionellt landskapsmåleri. "

Så här skrev Kjell Ekström i en artikel som jag lät publicera i tidskriften Skärgård nr 4/2001 (http://web.abo.fi/skargarden/2001-4/ekstrom.htm)

- - - "Det var egentligen 1885 som Victor Westerholm slog igenom på allvar, då hans utställda målningar på konstsalongen i Helsingfors gjorde succé: Oktoberdag på Åland samt Eckerö postbrygga. Målningarna förebådar Westerholms intresse för impressionismen, men de är gjorda i en stramare traditionell stil med exakt färg- och ytbehandling över hela duken. Tre år senare skulle Westerholm närmast göra skandal med sin impressionistiska tavla Björkhage som han sände till statens tävling för landskapsmåleri. Kritiken var nedgörande och Victor Westerholm tog åt sig av kritiken. Han satte familjens bärgning framom konstnärlig avantgardism och det är mest i sina skisser som han fortsättningsvis renodlar det impressionistiska förhållningssättet." - - -

Men tillbaka till Södergran, på Wikipedia kan man bl.a. läsa följande om henne:

Edith Södergran, född 4 april 1892, död 24 juni 1923, var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Vid 24 års ålder debuterade hon med diktsamlingen Dikter. Eftersom hon dog tidigt, vid endast 31 års ålder, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hennes inflytande på efterkommande lyriker är stort och idag anses hon vara en av huvudpersonerna inom den svenska modernistiska lyriken. Hennes prägel på bildspråk, rytm och associativt fri stil är synlig långt in i samtida svensk lyrik och rocklyrik, till exempel hos Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Kom att tänka på naturfotografen Hannu Hautala när han började fotografera kalhyggen och skogsbrukets fula spår i naturen. Ingen ville köpa den boken - så han fortsatte att avbilda vacker orörd natur som endast hittas i skyddade områden (= små fragment av ett helt land) som sålde bättre. I sig ger ändå sådana bildböcker en missvisande bild av verkligheten.

Det är ju främst sådana landskapsbilder som också publiceras på Fotosidan ...

När energin flödar

Utskrivningskurs, Yrkesinstitutet/folkhögskolan Axxell, Kimitoön. 18.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Kul när energin flödar, som under senaste 2,5 dygn med ett gäng kvinnliga fotobegåvningar. Jag höll en LR-utskrivningskurs under veckoslutet där vi körde med 12-timmars pass, av bara farten ...  Så går det oftast när man syslar med skapade verksamhet, som alla gillar. Man fattar bara inte hur snabbt tiden går.

Sen när alla andra lämnat klassrummet vid 21.30-tiden passade jag själv på att jobba på datorn, och vips var det midnatt. Sen en natt när jag kom tillbaka till mitt rum var jag så pigg (hade druckit massor med kaffe) och aktiverad att jag inte kunde somna. Läste till 01, ändå lyckades jag inte få sömn. Tog täcke och dyna och lade mig i sällskapsrummets soffa och skulle titta på teve, men sen var det  något inställningsfel på digiboxen, som i sin tur fick adrenalinet att flöda och gjorde mig än piggare - men sen somnade jag väl vid 03-snåret i alla fall.

Efter det en printdag igen, där massor av fina bilder igen såg dagens ljus; en del monterades till olika stora  ramar. Snyggt blev det.