Is-pris

Isläggning på Aura å, 4.12.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ser att min "fågelskådarkollega" Ulla-Lena Lundberg vunnit ett prestigefyllt pris och en hyfsad fickpeng (30 000 euro) för sin senaste roman "Is". Självast president (vår förra ...) Tarja Halonen är den som valde verket bland många kandidater, och delade ut priset. Att en finlandssvensk bok vinner bland alla finska böcker är inte vardagsmat i detta land; strongt gjort!

Jag stötte ihop med Ulla-Lena bland enbusksnåren ute på ön Kökar i maj i år; vi pratades vid en stund innan jag och min fru måste skynda till färjan, och just då kom en vackert utfärgad fjällvråk över. Senare mejlade U-L och gladde sig åt obsen som hon tyckte var den finaste under hennes besök. Tidigare har vi samarbetat kring Ari Linnas bok om fåglarna på Kökar (jag översatte från finska till svenska/U-L skrev ett kapitel om sitt Kökarskådande), men förlaget skickade bokmanuset till tryckeriet innan vi hade "korrat", och vi är inte så glada över det ...

Hon är en strålande god ornitolog som bland annat skrivit den mest litterära fåglerapport som jag någonsin läst, nämligen "Sibirien: Ett självporträtt med vingar" (1993), en bok som jag läst flera gånger ... Den handlar om hårdskådning ute i otillgängliga tundraområden, strax efter Sovjetunionens fall, när man kunde hyra militärhelikoptrar och flyga ut till ställen som inga "västerlänningar" kunnat besöka. Och som under Putin-imperiet igen är svåråtkomliga (det går inte längre att låna militärhelikoptrar ...).

Så här rapporterar man idag på: http://svenska.yle.fi/artikel/2012/12/04/finlandiapriset-till-ulla-lena-lundberg (håller dock inte med Yle om att hennes Kökarbok från 1976 skulle ha varit någon roman, jag vill minnas att det var en dokumentär bok där hon tecknat ned öbornas berättelser):

"Den finlandssvenska författaren Ulla-Lena Lundberg får Finlandiapriset i år. Hon får priset för romanen Is. President Tarja Halonen utsåg vinnaren bland sex verk: Lundbergs roman Is, Riikka Alaharjas Maihinnousu, Pirjo Hassinens Popula, Heidi Köngäs Dora, Dora, Aki Ollikainens Nälkävuosi och Juha Seppäläs Mr. Smith.

Finlandiapriset har delats ut sedan 1984. I fjol gick priset till Rosa Liksom med Kupé nr 6. Prissumman är 30 000 euro. Lundberg har tre gånger tidigare nominerats för Finlandiapriset: 1987 med romanen Sand, två år senare med romanen Leo och 2001 med Marsipansoldaten.

Finlandiapriset delas ut av Finlands bokstiftelse som erkänsla till en meriterad finsk roman.

Ulla-Lena Lundberg föddes den 14 juli 1947 på Kökar i den åländska skärgården och är numera bosatt i Borgå. Ålands skärgård är en miljö hon beskrivit i flera böcker och hennes genombrottsroman heter Kökar (1976).

Lundbergs debutroman Utgångspunkt är en diktsamling som utgavs då hon var 15 år gammal. Lundberg har allt som allt skrivit ett tjugotal verk; romaner, dokumentära böcker och hörspel.

Lundberg är utexaminerad etnolog från Åbo Akademi, där hon också haft titeln konstnärsprofessor åren 1994-1999 och har titeln hedersdoktor, skriver förlaget Schilds & Söderströms.

Lundberg har redan tidigare prisbelönats många gånger, bland annat fick hon Tollanderska priset 2011, Stina Aronssons pris 2004, Tidningens VI:s litteraturpris 2001 och Runebergspriset 1998."

Olivers W

Nyis på Långvattnet, Hirvensalo, Åbo 3.12.2012. Foto: Håkan Eklund.

Tittade igår kväll med sonen på Oliver Stones film "W" (2008) som handlar om George W Bush, och för första gången kände jag sympati för Bush Jr. Så kan en filmmakare "förmänskliga" också maktmänniskor.

Det var intressant att i filmen notera relationen far/son, dvs. trots att sonen var president, var han ändå  inte något favoritbarn i familjen precis.

Ok, det är vinter - och med besked. På en gång både snö, köld och is. Körde över bron i morse på väg till jobbet (på fastlandet) och såg att isen lagt sig under natten, prydd med ny pudersnö och spåret efter en båt.

Såg bilden men kunde inte ta den pga trafiken. Svängde runt och gjorde en ny runda och parkerade sonika mitt i körfilen (en av två ...)  för att hinna ta några bilder. Broar är ofta utmärkta fotoställen, men nästan alltid byggda så att man inte kan stanna på dem ... Tyvärr.

Chalmersspexet Bob i Åbo

Hövding Erik Leifson Fafne och schamanen Kakwanga, Åbo 30.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Trotsade snöstsormen för att med fru Anita beskåda årets upplaga av Chalmersspexet Bob 2012 som besökte Åbo. Det blev en fartfylld och underhållande kväll. Tänk att helt vanliga universitetsstuderande kan förvandla sig till riktigt professionella skådespelare, dansare, sångare och musiker! Man kan bara lyfta på hatten.

Och nere i orkesterbåset satt fruns släkting Sigrid och spelade violin; henne minns jag bara som en liten jänta från släktbesök i tiden. Så snabbt växer de till sig, de unga. Sigrids farfar växte upp i Viborg (bror med min svärfar) i en finlandssvensk läkarfamilj och hamnade att med föräldrarna (som förlorade allt ...) fly undan Röda armén hösten 1939 när Stalin skulle ta Finland.

På den tiden var Viborg Finlands mest mångkulturella stad, med finska, svenska, ryska och tyska som vardagsspråk. Sen kriget är ju Viborg ett ryskt krigsbyte.

Sigrids farfar blev småningom professor, med Göteborg som hemort. Hans två bröder skapade ett nytt liv i Åbo, en som överläkare, den andra som professor (de är alla döda idag, den yngsta dog för några veckor sen ...). Så rumsterar krig om i människors liv.

_______________________________________________________________________
På webplatsen www.bob.chalmersspexet.se hittas bl.a. följande om spexet:

Chalmersspexet föddes på Valborg 1948 då den allra första föreställningen, Bojan, sattes upp på Stenhammarsalen i Göteborg. 4 utsålda föreställningar gavs och allt sedan dess har en ny föreställning satts upp årligen med undantag för 1953 då 1950 års Chalmersspex Ceasarion sattes upp ännu en gång).

Under de senaste 63 åren har Chalmersspexet roat Chalmerister, Göteborgare och annan publik i såväl Sverige som utomlands. Ett Chalmersspex handlar alltid om en numer ej levande historisk person och föreställningen visar hur saker och ting egentligen gick till istället för den felaktiga (och betydligt mindre roliga bild) som historieberättarna oftast låter beskriva. Detta innebär en fartfylld och rolig föreställning fylld av roliga dialoger, fartfyllda sång- och dansnummer samt de traditionsenliga dryckes- och kärlekslåtarna.

I motsats till vad många tror har Chalmersspexet inte någon koppling till buskis eller skämt av motsvarande karaktär och skämt under det så kallade bältet förekommer inte. Däremot förekommer en hel del ordvitsar och lek med ord vilket kan uppskattas av både ung och gammal publik.

Sedan 2003 finns två Chalmersspex och dagens föreställning kommer att ges av Chalmersspexet Bob vilken består av en manlig ensemble. (Chalmersspexet Vera med kvinnlig ensemble har premiere för årets föreställning den 11 November). Förutom föreställningar i Göteborg sätts årets Chalmersspex upp i knappt 10 olika städer inklusive exotiska platser som exempelvis London, Helsingfors och Kiruna.

Realtidstexter & -bilder

På väg till jobbet i snöyra. Åbo 30.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Samma plats som i går, samma tid, men ändå så annorlunda. Det är det som är kul med att ta några bilder per dag. Det blir en illustrerad dagbok. Den blir speciellt värdefull när man tittar bakåt, ett halvår eller mera. Det är ju så lätt att glömma; småningom smälter ju året ihop till en enda soppa där ett fåtal russin sticker ut, som blivit tydligt kvar i minnet.

Det fina med dagböcker är ju att de dokumenterar nuet, det är realtiden som gäller och man vet inget om det som finns framför. Det samma gäller för ledare i dagstidningar. Ärlighet i nuet; det mesta som skrivs med facit i hand är ju tillrättalagt (ex. memoarer, historia).

För en tid sen skrev jag en kolumn i Vasabladet om Nils-Börje Stormboms monografi ”Edvin Sundquist – tidningsman” (Scriptum 1988). Stormbom placerar in Vasabladets legendariska chefredaktör i hela Finlands historia under dramatiska ödesår. Edvin Sundquist avbröt sina universitetsstudier i Helsingfors våren 1908 för att ta upp en heltidsvakans på Vasabladet. Han var då halvvägs med sin fil.kand. examen. Vbl-jobbet var ett tillfälligt arrangemang. Årsskiftet 1912-1913 blev han chefredaktör; tidningshuset blev sen hela hans liv.

Det som gör läsningen speciellt intressant är citaten ur Sundquists ledare, som Stormbom sen kommenterar.  Lättillgängligt och bekvämt. Att söka fram hundra år gamla ledare är inget som vanliga läsare sysslar med.

Med facit i hand är det lätt att hitta tydliga missbedömningar. Men ledare är realtidsmaterial, liksom dagböcker och brev. De är skrivna mitt i händelsens centrum utan vetskap om morgondagens tillrättalagda facit-i-hand möjligheter. Det är också det som gör dem värdefulla och spännande.
Att majoriteten av Svenska folkpartiet, liksom också chefredaktör Sundquist, var fanatiska monarkister som till varje pris ville omforma självständigheten till kungariket Finland känns idag mycket främmande. Å andra sidan: i Finland hade man ju bara erfarenhet av monarkier och var omgivna av sådana. Men den hätska debatt mellan monarkister och republikaner som pågick vid självständighetstiden känns smått chockerande; lite av höstens Obama och Romney polemik i valdebatterna.

I en ledare publicerad den 12.9.1918  är Sundquist lättad och tillfredsställd över att kungatanken nu har tagit ett stort och avgörande kliv framåt när ”en tysk furste” förklarat sig villig att krönas med Finlands krona.
Sundquist skriver: ”En konung äger helt andra förutsättningar än en vanlig medborgare, vore han än beklädd med vilken republikansk värdighet som helst, att framför allt utåt representera riket och väja undan för de blindskär, som försvåra statsskeppets navigering i den internationella politikens farvatten.

Den 9 oktober 1918 väljer lantdagen (med 64 röster mot 41) den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen till Finlands kung!  Men det blev en kort affär. Det tyska sammanbrottet i första världskriget resulterar i att Friedrich Karl avsäger sig kungatronen den 20.12.1918, en tron som han aldrig hann bestiga.
Nyheten om Friedrich Karls slutliga tronavsägelse publicerades som notis i Vbl, utan redaktionella kommentarer. Plötsligt var ämnet slutbehandlat i Vbl:s ledarspalter; världen utanför hade spelat ut Sundquist och hans meningsfränder.

Lugnet före stormen

På väg till jobbet. Åbo 29.11.2012. Foto: Håkan Eklund.

Så här lungt och fredligt såg det ut i morse i akademikvarteren i Åbo. Enligt väderleksrapporterna varnas nu för en ordentlig snöstorm i morgonbitti, med vind från sydost som är ovanligt för en snöstorm i detta land.

Havet är ännu "varmt" och när ett lågtryck över havet (Finska viken) når ett köldstunget fastland lär det blir ordentligt med snöflingor ...

Det är förstås tragiskt om det sker trafikolyckor och sådant, men själv älskar jag stormar och speciellt snöstormar! Det är bland de få gånger som människorna kommer till korta med naturen, som vi så obarmhärtigt kuvat, exploaterat och manipulerat till oigenkänlighet!

Men se stormar, översvämningar och andra s.k. naturkatastrofer kan vi inte kuva, tack och lov. Det är bara bra att människan då och då påminns om sin litenhet! Därför gillar jag oväder.

Å andra sidan är det fel att kalla många bieffekter av lågtryck för naturkatastrof. Om vi dränerar alla torvmarker med dikesnätverk (som i löpkilometer når jorden runt), bebygger alla ådalar och flodstränder, havsstränder (se vad som hände med USA:s östkust för en månad sen) och täcker allt större ytor med asfalt - och att det då efter några dygns hällregn blir översvämningar och problem (när större vattendrag inte hinner med, utan svämmar över), då kan man väl inte skylla på naturen, eller hur? Om människan har manipulerat landskapet till oigenkänlighet, är det väl snarare en samhällskatastrof, som vi själva skapat. Men se, det förstår inte de flesta.

När landet låg jungfrulikt fanns det naturliga svämmarker längs varje vattendrag, och längs alla låglänta kuster, där det fanns utrymme för översvämningar. Idag är det ockuperat land. Av människor ...

Likadant är det med stormar. Om vi först skapar enorma skogsområden med röjda, gallrade, likåldriga monokulturer till skogar där stora öppningar (kalavverkade områden) ger vinden mera momentum, då är det väl inte underligt att skogen stjälper (bl.a. över el-ledningar som i sin  tur skapar problem för många ...). Men vad utbasoneras i medierna, jo - man skyller på naturen!

Men det är en sanning med modifikation; vi får den natur som vi förtjänar. Som vi bäddar får vi ligga!

Jag kollade skador på skogarna i mina strövområden här på ön efter de stora "annandagsstormarna" för ett  år sen, det var endast rötskadade (rotröta) granar som hade stjälpt, inte friska träd - eftersom det handlade om skogar som rätt långt var i naturtillstånd (olikåldriga blandskogar). Och de tålde hårt väder.