Behöver inte alltid vara så nära

Spanande efter byte. Varfågel på Björkkärr, Kimo. 29.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

När man spanar efter fåglar att fotografera, med kraftigt tele, är det som om man alltför ofta glömmer att man inte alltid måste komma så nära! Närmare än så här (c. 70 m) kom jag aldrig den vaksamma varfågeln. I sökaren kändes den bara som en "flugskit" (tagen med 500 mm på monopod), men ändå blev det en användbar bild.

Egentligen berättar bilden mera så här, speciellt med lite förklarande text till.

Allt det ljusa är otröskad havre på en mycket våt åker (odlingsområdet i skogen har tidigare varit ett kärr, heter också Björkkärr). Jag misstänker att havren blir kvar, så som det regnar var och varannan dag. Och det är oktober ...

I bakgrunden ser man också en skymt av en kärraktig glasbjörkskog, inramat med videbuskar. Ett favorit område för fåglar som varfågel. Och just så här sitter varfåglar och törnskator när de spanar efter byte.

Strax efter att bilden togs fångade varfågeln ett möss (såg i kikaren att den hade en liten ljus "boll" i näbben), som den sen flög iväg med till skogskanten, utom räckhåll för mig.

Järpskog

Höstskog. Pandros, Kimo 29.9.2012.

Har tillbringat två dygn ensam i naturen, i mina gamla hemskogar. Tid för vandringar i skogen, tid för att läsa, tid för att reflektera, tid för att fotografera. Alltså kvalitetstid. Eftersom vi varken vill ha elektricitet eller annan "lyx" (ingen radio, tv, internet) på stugan, har det funnits gott om lästid vid stearinljus och brasa, eftersom solen gått ner kl.19 och upp kl.08.

Från skogskanten på bilden ovan hörde jag varje morgon järpens höga, tunna vissling. Skall ta som nästa projekt (blir nog nästa år) att försöka fånga järpparet på bild, men först skall jag köpa en järpvissla.

Läser just nu in mig på författaren Ludvig Munsterhjelm (1880-1955) som i en av sina många jaktböcker beskrivit hur han lockade till sig järpar när han var ute på jakt (jagade järpar med miniatyrgevär, tyckte att hagelbössa var alltför grov och destruktiv för en liten fågel).

Han hade en järpvissla av silver som han påstod gav det rätta frekvensen och tonen, men brukade också göra en hemgjord av en grankvist ... Och han kunde härma både hane och hona.

Vågsvall

När vinden ligger på. Utö. 22.9. 2012. Foto: Håkan Eklund.

Det blir aldrig tråkigt att försöka fånga rörelse och kraft i vågsvall som välter in mot land. Men det är ett evigt experimenterande att få till det. Är slutartiden för snabb blir det för kantigt och tråkigt, är tiderna för långa slätas allt ut. Här har jag provat med 1/10 sek, med polfilter och ett 3-stegs gråfilter - mitt på ljusa dan.

Eftersom det i detta land mest handlar om skyddade vatten i skärgård; Östersjön i sig är ju och en lilleputt - jämfört med riktiga oceaner, känner jag en viss saknad till de bränningar som omgav oss under fem år på Fijiöarna. Ännu kan jag i minnet förnimma det ljudlandskap som de ständiga bränningarna åstadkom, ett bakgrundsljud som hörde till. Dag och natt. Där kunde man prata om vågkraft. Men då tog jag mest arbets- och familjebilder ...

Vykortsbild

Stillhet. Utö 22.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ibland promenerar man förbi vykortsbilder, då är det bara att stanna och ta den. Som här, på väg längs byvägen på Utö, stegande ut mot någon av uddarna för att spana in lämpliga landskapsbilder. Ljuset var perfekt, stillheten total. Bara skönt att stanna och höja kameran.

Dylika bilder brukar jag kalla arkivbilder. En vacker dag behövs kanske en illustration till en artikel, kanske till en kalender, en dikt - och då är det bra att ha ett arkiv att söka igenom. Jag brukar intala mig själv att ta bilden när jag ser den, inte när jag behöver den ... (i det senare fallet kanske motivet just då är långt borta).

I den bondby där jag växte upp sade man precis samma sak om allehanda husbehovsvirke som behövdes på en gård, att "man skall ta det när man ser det, inte när man behöver det". Då handlade konceptet om att man i egen skog t.ex. såg en krokvuxen gran, som kanske skulle passa till en släde, ett dörrhandtag, ja vad som helst, den tidens "reservdel", då gällde det att ta hem granen från skogen, barka och låta det torka. Sen en vacker dag när något i den vägen behövdes, var det bara att hämta från lidret. Genomtorrt och färdigt att "snickra till".

Havsnjutare

Inför vågors anlete (2,5 sek. slutartid). Utö 22 september 2012. Foto: Håkan Eklund.

Ett helt dygn på Utö, ytterst i Åbolands skärgård, är alltid lika givande. Samtidigt blir man ständigt påmind om hur svårt det är att fotografera hav. Här på bilden ovan blåste det ordentligt och vågorna slog upp mot klipporna så att det stänkte ordentligt. Försökte på olika sätt fånga stämningen på bild, men det är inte lätt. Jag höll på att packa ihop när jag såg hur ett par klättrade upp på en glashal klippa och njöt av vågspelet. De gav mera liv åt motivet.

Vi = en en liten grupp medlemmar från BioFoto Finland/Åbonejdens Natur hade Hannas Lotsstuga som högkvarter, enkelt men trivsamt boende för 10 pers. Mera info om ön hittas på www.uto.fi.

Annars var det fågelsträcket som muntrade upp en inbiten skådare. Massor av passerade rovfåglar (sparvhök vanligast, blå kärrhök, brun kärrhök, tornfalk, lärkfalk, pilgrimsfalk), flera mindre flugsnappare (Ficedula parva) i snåren, trastar, kungsfåglar etc. Speciellt pilgrimsfalken visade fint upp sig. Jag stod nära fyren under sen eftermiddag när den vackert utfärgade ädelfalken kom flygande rätt över mig, lågt, sen ett varv runt fyren och ut till en klippa ute på ett skär där den satt stilla en kvart.

I morse satt jag på terassen (i skydd för blåst och regn) och räknade in 27 fågelarter som passerade under en timme. Den friska vinden gjorde att jag säkert missade en del läten. Bästa obsen var 3 passerande lappsparvar, en art som jag aldrig tidigare noterat under höststräcket.