Vykortsbild

Stillhet. Utö 22.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ibland promenerar man förbi vykortsbilder, då är det bara att stanna och ta den. Som här, på väg längs byvägen på Utö, stegande ut mot någon av uddarna för att spana in lämpliga landskapsbilder. Ljuset var perfekt, stillheten total. Bara skönt att stanna och höja kameran.

Dylika bilder brukar jag kalla arkivbilder. En vacker dag behövs kanske en illustration till en artikel, kanske till en kalender, en dikt - och då är det bra att ha ett arkiv att söka igenom. Jag brukar intala mig själv att ta bilden när jag ser den, inte när jag behöver den ... (i det senare fallet kanske motivet just då är långt borta).

I den bondby där jag växte upp sade man precis samma sak om allehanda husbehovsvirke som behövdes på en gård, att "man skall ta det när man ser det, inte när man behöver det". Då handlade konceptet om att man i egen skog t.ex. såg en krokvuxen gran, som kanske skulle passa till en släde, ett dörrhandtag, ja vad som helst, den tidens "reservdel", då gällde det att ta hem granen från skogen, barka och låta det torka. Sen en vacker dag när något i den vägen behövdes, var det bara att hämta från lidret. Genomtorrt och färdigt att "snickra till".

Havsnjutare

Inför vågors anlete (2,5 sek. slutartid). Utö 22 september 2012. Foto: Håkan Eklund.

Ett helt dygn på Utö, ytterst i Åbolands skärgård, är alltid lika givande. Samtidigt blir man ständigt påmind om hur svårt det är att fotografera hav. Här på bilden ovan blåste det ordentligt och vågorna slog upp mot klipporna så att det stänkte ordentligt. Försökte på olika sätt fånga stämningen på bild, men det är inte lätt. Jag höll på att packa ihop när jag såg hur ett par klättrade upp på en glashal klippa och njöt av vågspelet. De gav mera liv åt motivet.

Vi = en en liten grupp medlemmar från BioFoto Finland/Åbonejdens Natur hade Hannas Lotsstuga som högkvarter, enkelt men trivsamt boende för 10 pers. Mera info om ön hittas på www.uto.fi.

Annars var det fågelsträcket som muntrade upp en inbiten skådare. Massor av passerade rovfåglar (sparvhök vanligast, blå kärrhök, brun kärrhök, tornfalk, lärkfalk, pilgrimsfalk), flera mindre flugsnappare (Ficedula parva) i snåren, trastar, kungsfåglar etc. Speciellt pilgrimsfalken visade fint upp sig. Jag stod nära fyren under sen eftermiddag när den vackert utfärgade ädelfalken kom flygande rätt över mig, lågt, sen ett varv runt fyren och ut till en klippa ute på ett skär där den satt stilla en kvart.

I morse satt jag på terassen (i skydd för blåst och regn) och räknade in 27 fågelarter som passerade under en timme. Den friska vinden gjorde att jag säkert missade en del läten. Bästa obsen var 3 passerande lappsparvar, en art som jag aldrig tidigare noterat under höststräcket.

Smygbild?

Förbjuden bild? Nya Viking Grace i torrdocka. Åbo 18.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

Trots att det fanns skyltar med fotoförbud på varvsområdet, och trots att guiden sade att det är förbjudet att fotografera under varvsbesöket - var det ingen som lydde. Däremot var det nog tillåtet att vi ställde upp för gruppfoto med nybygget i fonden (vi = anställda vid Åbo Akademi). Tydligen är detta med fotoförbud något av en förlegad kliché  från urtiden. På nätet vimlar det ju av bilder på detta fartyg.

Fotomässigt imponerade kranarna runt nybygget mest på mig. Men ett smäckert och miljövänligt fartyg blir hon.

Detta står att läsa om henne på Wikipedia:
"M/S Viking Grace kommer att vara en kryssningsfärja för Viking Line på rutten mellan Stockholm och Åbo via Mariehamn/Långnäs, med flytande naturgas som huvudsakligt bränsle. Bygget påbörjades den 28 september 2011 och färjan kommer att sjösättas i augusti 2012. Intentionsavtalet undertecknades i oktober 2010, men förutsatte att avtal nås också med gasleverantören och att staten beviljar miljöstöd. Beslut om miljöstödet beviljades den 22 december 2010, varpå fartyget beställdes och sedan började tillverkas. Miljöstödet på 28 miljoner euro beviljades av kommunikationsministeriet och godkändes sedan av EU-kommissionen den 25 april 2012. Fartyget kommer att ersätta det nuvarande fartyget M/S Isabella på linjen Åbo–Stockholm.

Kölsträckningen ägde rum den 6 mars 2012, och sjösättningen den 10 augusti. Leveransen är planerad till den 10 januari 2013 och jungfruresa till den 15 januari 2013, med kvällsavgång från Åbo. Motorerna, som klarar både flytande naturgas och normalt bränsle tillverkas av Wärtsilä. Gasen skall levereras från AGA:s LNG-terminal i Nynäshamn."

Att hitta en bild i bilden

I vassruggen. Runsala, Åbo 15.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

Att hitta en bild i en bild är inte alltid lätt. Dvs. vi har alla en enormt stor bild framför oss, var vi än rör oss. Våra ögon formar ett vindvinkelobjektiv av oanad kapacitet, både vad vinkel, djupseende, upplösning och dynamiskt omfång beträffar. Ur detta överflöd skall vi sen hitta en bild, dvs. ett litet utsnitt ur det hela. Det är inte lätt.

Under veckoslutet vandrade jag med frun ute på klipporna längs ute på Runsalaön här i Åbo. Kände mig inte speciellt "fototaggad", det var fullt solsken och det mesta har jag redan fotograferat i området. Alltså fick jag tänka till var det eventuellt kunde finnas en bild ...

Det blåste rätt friskt och jag fick för mig att göra ett försök att fånga rörelser i vassen (1/10 s), som gav lite omväxling. Det blev några snapshots på fri hand - men med lite planering, med stativ och mera tid skulle det nog ha kunnat bli något.

Försvann när ryssarna kom

Birgit Eldh och den försvunna matrosen. Spithamn, Estland 11.9.2012. Foto: Håkan Eklund.

Birgit plockar fram en bild av morbrodern som var matros på minfartyget Suurop. Han avtjänade sin värnplikt i den estniska flottan när Röda armén ockuperade Estland 1940. Efter det hörde de aldrig av honom mera! Jag har försökt googla fram info, har hittat något - men måste hitta någon som kan översätta. Om han inte skickades till fångläger i Sibirien blev han och hans vänner troligen arkibuserade av ryssarna ...

Birgit Eldh är alltså estlandssvensk, född ute på Spithamnsudden i Estland som ligger rakt söder om Hangöudd på den finländska sidan. Dit flydde familjen (hon var då fyra år gammal) i egen båt en februarinatt 1944, och tog sig sen (med finska myndigheters hjälp) över till Sverige, när hennes pappa skulle tvingas in i Hitlers armé, som just då hade jagat bort ryssarna ur Estland ... Innan det hade han fått gömma sig för Röda armén, som tvingade in alla unga män i sina led.

Sen kom ryssarna tillbaka när tyskarna retirerade (1944) och ockuperade Estland igen. När det var klart gjorde de Spithamns udde (och hela den estniska kusten) till förbjudet område med radarstation och missiler riktade mot Finland ...

Nu har hon som pensionär flyttat tillbaka till Spithamn och är en av fyra som bor där året runt. De övriga tre är ester. Sommartid är det annat, då är det folk i de 17 "svenskhus" som byggts sen självständigheten 1991 (alla som bodde där före kriget har fått tillbaka sina marker).

För dem som inte känner till den svenska folkstammens historia, så finns det historieböcker att läsa ur. Under Sovjettiden var esterna (och de estlandssvenskar som inte hann fly) "inlåsta" av ockupanterna.

För oss finlandssvenskar längs Finlands kuster (som ännu lever och mår bra) var estlandssvenskarna ett broderfolk, med (i stort sett) samma urgamla dialekt som vi har.  Birgit minns ännu hur hennes pappa alltid drömde om hur det var "tär heim" (= där hemma), just så säger vi också uppe i Österbotten därifrån jag kommer.