I förbifarten

Ett förbi ilande landskap, Västnyland 20.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

I bilen på väg till en bildvisning (som jag skulle hålla) i Västnyland kom jag på att jag glömt att ta dagens bloggbild, som alltså är min nedre gräns för ett dagligt aktivt fotograferande, att hålla "fotoögat" i trim.

Det höll på att skymma men skam den som ger sig. Plockade fram kameran, ställde in på en långsam slutartid, höll i ratten med vänster hand och stödde kameran på den armen - och tog ett antal bilder av ett förbi ilande landskap genom sidorutan. Så var den uppgiften fixad. 

Hittade möteslokalen, träffade en massa trevliga människor och visade bilder från fyra ställen som jag ville att de någon gång skulle besöka: Svalbard, fotogömslena i Kuhmo (björn o varg), Malta och Botswanas vildmarker. Alltså tre ställen i positiva tecken, ett i negativa (Malta - att bekämpa illegal jakt på våra flyttfåglar).

Ett räddat kulturarv

Ketchen Daphne, Forum Marinum, Åbo. Foto: Håkan Eklund. 19.3.2012.

Ibland försöker jag pigga upp min vardag (framför datorn) genom att äta lunch på något ställe som jag inte besökt på länge. Idag blev det Café  Restaurant Daphne som ligger vid Forum Marinums museum vid åmynningen, nära hamnen. 

Inne i restaurangen hittas denna historiska båt som är dokumenterad i många intressanta böcker om segling i Medelhavet strax efter andra världskriget, när Europa låg i ruiner. Göran Schildt skrev sammanlagt ett 30-tal böcker.

Detta hittas om Schildt i Wikipedia:

Göran Gustaf Ernst Schildt, född 11 mars 1917 i Helsingfors, död 24 mars 2009 i Ekenäs, var en finlandssvensk författare och konsthistoriker. Han var son till författaren Runar Schildt.

Schildt är kanske mest känd för sina reseskildringar med segelbåten Daphne. Beslutet att bli medelhavsseglare fattade han efter att ha blivit svårt sårad under finska vinterkriget och tvingats tillbringa ett och ett halvt år på sjukhus. ”Då tänkte jag, att om jag klarar detta skall jag förverkliga min dröm: jag skaffar mig en båt och seglar runt Medelhavets alla hörn”, berättade han senare. Arkitekten Alvar Aalto var en av gästerna på Daphne och deras livslånga vänskap låg till grund för Schildts huvudverk, den tredelade biografin över Aalto.

Schildt gick i skola i Nya Svenska Läroverket i Helsingfors. Han avlade filosofie doktorsexamen med en avhandling om målaren Cezanne och studerade också språk vid Sorbonne i Paris. Han flyttade till Sverige 1945 och var medarbetare i Svenska Dagbladet 1951–1990. Han blev erbjuden en konstprofessur vid Helsingfors universitet, men valde att fortsätta som författare.

Göran Schildt var bosatt i Ekenäs i Finland och på Leros i Grekland. Han var 1941–64 gift med glaskonstnären Mona Morales-Schildt och därefter med Christine Schildt.

Här om båten: Daphne ritades av ingenjör Jarl Lindblom till långfärdsbåt för läkaren Oscar Mustelins familj. Båten blev klar från Åbo Båtvarv 1935. Mustelin ägde Daphne bara en kort tid och sålde henne redan 1937 till direktör Uno Tennberg från Ekenäs. Tennberg lät rigga om Daphne från gaffelskonare till ketch, vilket gjorde henne lättare att hantera. Daphnes nästa ägare blev sjöhistorikern och professorn Christoffer H. Ericsson från Helsingfors.

År 1947 köpte Göran Schildt Daphne. Han ägde båten ända fram till 1984, då han sålde henne till ett tyskt par, Joakim och Petra Fritz. De seglade med Daphne i över tio år.

År 1997 grundade några vänner till Schildt föreningen Pro Daphne för att återföra Daphne till Finland. Innan affären var gjord, men dock efter köpbeslutet, skadades Daphne i en orkan på Karibiska havet och när hon skulle lastas för hemfärd hamnade hon under en container i Florida. När Daphne kom till Finland var hon i bedrövligt skick men deltog ändå i ett par båtutställningar. Hon renoverades på båtbyggnadslinjen vid Östra Nylands folkhögskola i Kuggom i Pernå. Renoveringen krävde 4 500 arbetstimmar och den blev klar 2001. Idag finns Daphne att beskåda i museet Forum Marinums restaurangdel Åbo.

En dag i lugnet

I strandskogen. Brinkhall. 18 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Tillbringade några timmar ute på grannön Kakskerta. Njöt av vårkänslan i luften, trots att det ännu finns gott om snö i skogen och tjock is längs stränderna. En skogsduva hoade, två trumpetande sångsvanar passerade och i fonden en vitstjärtad gammal havsörn. Och här hördes inte ett enda ljud från brusande trafik, glesbygd tjugo minuter från stan. För mig är glesbygd ett positivt ord; har man sett tillräckligt med miljonstäder och överexploaterade områden - är det skönt med det "glesa".

Och här i strandskogen bland smältande snö kunde man bara förnimma en ökande positiv energi i luften. Så är det alltid när vintern fått ge vika för våren.

Fotograferade torra växter med makron. En typ av fotografering som är fin naturterapi.

Stannade vid bybutiken vid småbåtshamnen på ön Satava; en butik som vägrar att ge upp trots att konkurrensen hårdnat. De har ett specialbröd (tunnt, lufttorkat)  som är jättegott. Brukar ibland köra hit bara för brödets skull.

Precis som i många butiker i Estland har man ett litet utrymme för cafeteria, en härlig kombination. Och ägarparet har alltid tid att prata med sina kunder. Här känner man sig hemma. Bläddrade i en fotobok som en lokal naturfotograf gett ut, hittade en del fina bilder. Saknade dock bildtexter.

Chased by the light

Vår i mitt kulturlandskap, Friskalaviken, Åbo. 17.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

En bonusprodukt med internationella utställningar är att kunna bläddra i fotoböcker (innan man gör köpbeslut) som inte hittas i vanliga boklådor, åtminstone inte i Finland.

Jim Brandenburg utställningen i Salo är förstås inget undantag, där fanns många av hans titlar och jag kunde äntligen lägga vantarna på boken "Chased by the ligth" (dessutom signerad ...).

Orginalutgåvan från 1998 lyckades jag aldrig få tag på innan den var slutsåld. Och denna nya upplaga från 2001 har underrubriken och tillägget "Revisited after the storm" som syftar på en orkanvind som drog över hans skogar den 4 juli 1999 och ödelade kärnområdet  - - - "twelve miles wide by nearly thirty miles long was left twisted and broken"- - -.

Framgången med hans projekt (som de flesta naturfotografer känner till) att under 90 höstdagar  (23.9 - 21.12) endast exponera en bild per dag (på film) blev en större succé än han någonsin tidigare i sin karriär upplevt. Och ändå var det inte menat som någon kommersiell produkt.

Men detta om något visar att de flesta människor gillar projekt som innehåller en historia, en berättelse - att det inte alltid är bara bilderna som är viktiga, utan i vilket sammanhang och under vilka omständigheter bilderna tagits. Bildmaterialet blev bra och filmen (dvd:n) som gjorts om projektet är verkligen sevärd. Tittade på den igen igår, i utställningsutrymmet i Salo.

Bilden ovan är från min första riktiga vårdag idag: massor av sånglärkor, starar och enstaka tofsvipor på Friskalaängarna ett stenkast från mitt HQ. Härlig vårstämning.

Övervärderade jenkkifotografer

Heikki Willamo till vänster. Salo 16.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Ok, det blev en intressant vernissagekväll i grannstaden Salo. Förstås var inte Jim Brandenburg på plats, väl nog Heikki Willamo som samtidigt öppnade en miniutställning uppe i "tornet".

Mitt bästa utbyte av kvällen var diskussionen med Willamo och hans goda vän Rolf Oinonen som översatt Willamos senaste bok "Skogsåret" till svenska. Och Rolf har gjort ett mycket bra jobb, det är inte alldeles lätt att översätta Willamos texter som ibland tangerar prosalyrik. Anders Geidemark har dessutom varit med på ett hörn. Resultatet är strålande. Den som läser boken inser vilket vackert språk som hittas bland de fina bildsidorna; ett av Willamos varumärke är att både text och bilder kompletterar varandra på ett optimalt sätt. Kvalitet till 100 %. 

Rolf O (som förlorat synen på ett öga av en slaguggla ...) träffade jag senast för mer än 30 år sen ... han höll föredrag på Ostrobothnia Australis (jag var sekr.) i Vasa, om hotade urskogar i Lappland, och jag tog honom följande dag ut till skärgården. Ett fint återseende.

Ok, visst är Brandenburgs utställning intressant, men kan ändå inte låta bli att reflektera över detta med vilken fördel representerna för en "stormakt" alltid har, kulturellt, marknadsmässigt och språkligt sett: många naturfotografer i Norden är minst lika duktiga som Jim Brandenburg, men ack så okända ute i den stora världen. Detta oblida öde delar de med många konstnärer (och artister) från små länder i periferin ...

Här nedan en del info plockat från Salomuseets hemsida:

Jim Brandenburg and Finland

In particular, Brandenburg's books on wolves - White Wolf (1984) and Brother Wolf (1986) - have become international best-sellers. Brother Wolf: A Forgotten Promise was translated into Finnish in 1995 (Gummerus) and it describes the everyday life of a wolf pack in Minnesota. White Wolf portrays the life of the Canadian Arctic wolf, a species that lives near Greenland. In addition, Finnish nature lovers have been able to see Brandenburg's photos in magazines such as the National Geographic,. Jim Brandenburg has visited Finland four times and is an admirer of Finnish nature photography and culture in general. Brandenburg’s house in Minnesota was designed by architect David Salmela, whose ancestors are of Finnish origin.

Jim Brandenburg’s artistic expression

Jim Brandenburg's status as a nature photographer is a very special one: he is among those photographers who have played a decisive role in determining the direction of nature photography.

That one magical moment which catches a picture from the river of time is really there in Jim Brandenburg's landscape and wildlife photographs. Many of his works capture such magical moments - moments that last just a fraction of a second. The white Arctic wolf leaping, the tiger roaring - Brandenburg picks his split second with outstanding precision. He has his own unique way of meandering between animal and landscape photography. His portraits of wolves have attained fame all over the world, but he is also an expert at shifting typically unspectacular things into the limelight - grasses in the frost, a birch grove, ravens taking flight, or a cloud formation.

A refined instinct for compositions and light - often hard work in photography - combines with patience, but also with passionate vitality. Jim Brandenburg's respect for the great outdoors and for life in all its versatility radiates from every photograph. The proximity in his photographs is physically perceptible: icy cold, silence, blustery winds, enveloping mists - you can almost hear and feel them while gazing at his pictures. Brandenburg's photos open the viewer's eyes to nature, bringing us back to the basics. They are icons of our time; icons in the sense that they awaken in us a feeling of awe, acknowledging the existential bonds between Man and the creations of Nature. "We have to realize that the world does not belong to us alone," Jim Brandenburg once said. "A bit more humility and respect for nature would make all of our lives so much richer."