Med leriga skor
Chased by the light

Vår i mitt kulturlandskap, Friskalaviken, Åbo. 17.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
En bonusprodukt med internationella utställningar är att kunna bläddra i fotoböcker (innan man gör köpbeslut) som inte hittas i vanliga boklådor, åtminstone inte i Finland.
Jim Brandenburg utställningen i Salo är förstås inget undantag, där fanns många av hans titlar och jag kunde äntligen lägga vantarna på boken "Chased by the ligth" (dessutom signerad ...).
Orginalutgåvan från 1998 lyckades jag aldrig få tag på innan den var slutsåld. Och denna nya upplaga från 2001 har underrubriken och tillägget "Revisited after the storm" som syftar på en orkanvind som drog över hans skogar den 4 juli 1999 och ödelade kärnområdet - - - "twelve miles wide by nearly thirty miles long was left twisted and broken"- - -.
Framgången med hans projekt (som de flesta naturfotografer känner till) att under 90 höstdagar (23.9 - 21.12) endast exponera en bild per dag (på film) blev en större succé än han någonsin tidigare i sin karriär upplevt. Och ändå var det inte menat som någon kommersiell produkt.
Men detta om något visar att de flesta människor gillar projekt som innehåller en historia, en berättelse - att det inte alltid är bara bilderna som är viktiga, utan i vilket sammanhang och under vilka omständigheter bilderna tagits. Bildmaterialet blev bra och filmen (dvd:n) som gjorts om projektet är verkligen sevärd. Tittade på den igen igår, i utställningsutrymmet i Salo.
Bilden ovan är från min första riktiga vårdag idag: massor av sånglärkor, starar och enstaka tofsvipor på Friskalaängarna ett stenkast från mitt HQ. Härlig vårstämning.
Övervärderade jenkkifotografer

Heikki Willamo till vänster. Salo 16.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
Ok, det blev en intressant vernissagekväll i grannstaden Salo. Förstås var inte Jim Brandenburg på plats, väl nog Heikki Willamo som samtidigt öppnade en miniutställning uppe i "tornet".
Mitt bästa utbyte av kvällen var diskussionen med Willamo och hans goda vän Rolf Oinonen som översatt Willamos senaste bok "Skogsåret" till svenska. Och Rolf har gjort ett mycket bra jobb, det är inte alldeles lätt att översätta Willamos texter som ibland tangerar prosalyrik. Anders Geidemark har dessutom varit med på ett hörn. Resultatet är strålande. Den som läser boken inser vilket vackert språk som hittas bland de fina bildsidorna; ett av Willamos varumärke är att både text och bilder kompletterar varandra på ett optimalt sätt. Kvalitet till 100 %.
Rolf O (som förlorat synen på ett öga av en slaguggla ...) träffade jag senast för mer än 30 år sen ... han höll föredrag på Ostrobothnia Australis (jag var sekr.) i Vasa, om hotade urskogar i Lappland, och jag tog honom följande dag ut till skärgården. Ett fint återseende.
Ok, visst är Brandenburgs utställning intressant, men kan ändå inte låta bli att reflektera över detta med vilken fördel representerna för en "stormakt" alltid har, kulturellt, marknadsmässigt och språkligt sett: många naturfotografer i Norden är minst lika duktiga som Jim Brandenburg, men ack så okända ute i den stora världen. Detta oblida öde delar de med många konstnärer (och artister) från små länder i periferin ...
Här nedan en del info plockat från Salomuseets hemsida:
Jim Brandenburg and Finland
In particular, Brandenburg's books on wolves - White Wolf (1984) and Brother Wolf (1986) - have become international best-sellers. Brother Wolf: A Forgotten Promise was translated into Finnish in 1995 (Gummerus) and it describes the everyday life of a wolf pack in Minnesota. White Wolf portrays the life of the Canadian Arctic wolf, a species that lives near Greenland. In addition, Finnish nature lovers have been able to see Brandenburg's photos in magazines such as the National Geographic,. Jim Brandenburg has visited Finland four times and is an admirer of Finnish nature photography and culture in general. Brandenburg’s house in Minnesota was designed by architect David Salmela, whose ancestors are of Finnish origin.
Jim Brandenburg’s artistic expression
Jim Brandenburg's status as a nature photographer is a very special one: he is among those photographers who have played a decisive role in determining the direction of nature photography.
That one magical moment which catches a picture from the river of time is really there in Jim Brandenburg's landscape and wildlife photographs. Many of his works capture such magical moments - moments that last just a fraction of a second. The white Arctic wolf leaping, the tiger roaring - Brandenburg picks his split second with outstanding precision. He has his own unique way of meandering between animal and landscape photography. His portraits of wolves have attained fame all over the world, but he is also an expert at shifting typically unspectacular things into the limelight - grasses in the frost, a birch grove, ravens taking flight, or a cloud formation.
A refined instinct for compositions and light - often hard work in photography - combines with patience, but also with passionate vitality. Jim Brandenburg's respect for the great outdoors and for life in all its versatility radiates from every photograph. The proximity in his photographs is physically perceptible: icy cold, silence, blustery winds, enveloping mists - you can almost hear and feel them while gazing at his pictures. Brandenburg's photos open the viewer's eyes to nature, bringing us back to the basics. They are icons of our time; icons in the sense that they awaken in us a feeling of awe, acknowledging the existential bonds between Man and the creations of Nature. "We have to realize that the world does not belong to us alone," Jim Brandenburg once said. "A bit more humility and respect for nature would make all of our lives so much richer."
Jim Brandenburg - nästa

Fotoklubben Pictura, ÅA, Arken 16.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
Noterar att fotoklubben Pictura har ställt ut bilder i grannbyggnaden här på Arken/Åbo Akademi. Många av bilderna är mycket bra. Kollade på deras hemsida (http://fotoklubben.fi/) och inser att också ÅA:s personal kan vara medlemmar, jag har under en massa år trott att det enbart är en studentförening. Skall kolla in deras nästa månadsmöte.
Alltid lika kul att träffa andra fotointresserade; ikväll blir det en höjdare - Jim Brandenburg håller vernissage i grannstaden Salo (mera känd för sina Nokiafabriker). Här en länk till hans blogg: http://jimbrandenburg.blogspot.com/
Jag vet inte om Jim himself är närvarande på vernissagen? Hoppas det. Hur som helst, skall bli kul att se hans utställning.
Stort tack till Gun och Tuija på naturhistoriska föreningen Ostrobothnia Australis i Vasa som fixade "biljetten".
Bilder på näthinnan

Åfärjan "Föri" har inlett trafiken. Åbo 15.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
Ibland är situationen den att bilder endast blir lagrade på den egna näthinnan, och sen vidare in i långtidsminnet på en (obeständig) fil. En del minns man länge, men det finns knappast någon garanti att de har alla detaljer kvar efter ett antal år.
I morse iddes jag inte ens försöka med kameran, tänkta att nu skall jag bara njuta. Tyckte att något flimrade till i sluttningen utanför arbetsrumsfönstret, tittade en gång till - och får syn på en hermelin som hoppar, springer, klättrar som en oljad blixt. Helvit med svart svansspets.
Den håller till i en fläderbuske som växer i en sluttning med ett litet stenskravel, men är inte en sekund stilla. Det är inte ofta jag sett hermelin, men aldrig så länge och så bra. Och den bara rusar runt, upp och ner i busken, ut på skaren bland tuvorna - och sen tillbaka. I ett otroligt högt tempo. Aldrig någonsin har jag sett ett djäggdjur med en sådan snabbhet, inte ens i Afrika. Det ser ut som om den skulle ha en sån enorm livsglädje, att den inte riktigt vet hur den skall vara!
Sen måste jag lämna hermelindansen och sticka till jobbet; hoppas att den kunde bli stationär - att jag kunde lurpassa på den med kamera vid något tillfälle.
Kammade noll

Isen bryts för å-färjan. Aura å, Åbo 14.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
Perfekt väder för ugglelyssning. Vindstilla, stjärnklart, lite påfruset, rätt årstid. Körde till ett område känt för kattugglor, stannade på olika ställen och lyssnade. Nix. Absolut inget. Endast ljudförorening från trafik, både från marknivå och från flygkorridoren som passerar över Åbo.
Kändes faktiskt som en urban förorening. Det var vackert att titta på alla eksilhuetter mot en fin stjärnhimmel, men saknade den tystnad som en natt borde ge. Fy för den lede ...
På bilden ovan bryts isen i Aura å för att färjan i bakgrunden igen kan starta sin trafik. Ett vårtecken av rang. Och uppe i vänstra hörnet seglar en gråtrut, ett annat vårtecken. De har intagit höghustak som häckningsskär ..., ett fenomen som pågått ett antal år. Klokt i sig, där får de vara trygga för både människor och rovdjur. Men samtidigt känns det lite skrämmande att också djur och fåglar blir urbaniserade ...
