Viktigt med rätt text-bild förhållande

Vinterpromenaden över Aura å, rivs i morgon. 13.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Man får säga vad man vill om snailmail, men visst tusan är det kul att hemkommen från jobbet plocka ut två fina fototidskrifter ur postlådan: Camera Natura  nr 1/2012 och Naturfotografen nr 1/2012. Samtidigt kommer jag på att jag säkert glömt att betala FS Magazin ... (som jag såg i tidningskiosken ...).

Camera Natura är ju en flott produkt, allt är perfekt - förutom en sak: den är aningen "snabbkonsumerad" ... Det vill säga, är det bara fina bilder och fin layout i en tidskrift, är det som att kolla skyltfönster i stan, det är snabbt gjort. Samma gäller för en bok. Trots att en fotoprodukt skall fokusera på presentation av bilder, skulle det nog gälla att också ta med tillräckligt med läsbart, för att få en att stanna upp, att bli längre kvar. Att dras med in i fotografernas funderingar.

När det gäller BioFotos medlemstidskrift "Naturfotografen", blir man länge kvar. Det mesta är på norska, och det är inte jag så värst van att läsa - men sammantaget tycker jag att förhållandet text och bild är ganska optimalt. Och layouten i denna BF-publikation har blivit avsevärt mycket bättre under senare år; duktigt jobbat! I detta nummer har Anna Ulmestrand med en artikel om makrofoto, den skall bli intressant att läsa. Och förstås en massa bra norskt material. Utan denna tidskrift skulle jag veta ganska lite om naturfoto i Norge - tack för det BF Norge!

Sen är jag mycket glad över att BioFoto Norge såg till att hålla tidskriften "Naturfotografen"kvar i föreningens ägo (den var ju nära att kapas av en kommersiell tidskrift ...). Jag var också med och kämpade för dess överlevnad ...

Det är viktigt att också icke-professionella fotografer i en förening också har tillgång till spaltutrymme. Idag är det en tydlig trend att de flesta naturfototidskrifter främst tar in material producerat av yrkesfotografer, så är åtminstone fallet med den finska naturfotoföreningens tidskrift "Luontokuva". Trots att föreningen har 3100 medlemmar, är det oftast ett dussin profffsfotografer som år ut och år in fyller sidorna ... Det är klart att resultatet är strålande, men känns ändå i längden tråkigt eftersom samma bilder också hittas i deras böcker ..., och på deras utställningar ...

Därför har vi som är svenskspråkiga i Finland bildat BioFoto Finland och vi ger inom en månad ut vår första årsbok,  med medlemmarnas bilder. Det tycker vi är viktigt.

Om illustrationer som blir konst

Våren utanför min trappa. Hirvensalo 12 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Läser Christel Kvants bok "Trädets tid" (2011) och gillar både text och illustrationer. Hennes söner Tobias och Viktor har formgivit och illustrerat boken  - resultatet är fenomenalt! Kul att se Victors trädbilder som gjorts till riktiga konstverk!

Det är ju så som Terje Hellesö borde ha förstått att jobba, när han hade ett sånt stort behov av att trixa vid datorn. När bilder medvetet och uppenbart formas om till konst, är ju allt möjligt - dock skall det ju inte ske med stulet material . . .

Och bokens innehåll borde läsas och bergrundas av alla som gillar att röra sig i skog; speciellt önskar jag att representanter för skogsindustrin, -myndigheter och fackmän skulle läsa boken noga. Helst två gånger ... I kapitlet "Den nordiska taigan" skriver hon bl.a.: "Men medan svenskarna köper andelar i regnskogen för att rädda den, vet vi väldigt lite om hur det står till i våra egna skogar. I själva verket återstår bara omkring fem procent av den ursprungliga, naturliga taigan i vårt land. Över tvåtusen skogslevande arter är hotade i olika hög grad - flera hundra av dem är rentav utroningshotade."

Situationen i Finland är minst lika bedrövlig. Här liksom i Sverige fokuserar man enbart på skogsekonomi, och struntar fullkomligt blankt i skogsekologin ...

Vintertom herrgård

Brinkhall, ett av uthusen på gårdstunet. 12.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Inspirerad av Kaj Dahls bilder i bokverket "Finlands herrgårdar" (1989) gjorde jag ett kort besök till en av herrgårdarna som är med i boken, Brinkhall, som hittas "två öar" bort från mitt HQ, dvs ute på ön Kakskerta.

Gårdens anor går tillbaka till 1500-talet, en av ägarna var ståthållare på Åbo slott under hertig Karls belägring 1597, då han fick foten avskjuten ... (men överlevde både skadan, hertigen och kapitulationen och levde till 1608).

Den byggnad som står kvar idag är från 1793, ägs sedan 1970-talet av Åbo stad som inte hittat någon året-om användning för stället. Tyvärr. Sommartid arrangeras här utställningar och konserter.

Jag brukar ofta åka hit ut för att fotografera växter, lyssna på fåglar och annars bara njuta av stillheten i en historisk miljö.

När dimman lättar

Tidig morgon. 10 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Instinktivt kände jag att detta borde jag göra oftare, det vill säga att med kameran i hand vandra runt i den egna staden en veckoslutsmorgon och betrakta hur samhället vaknar. Det gjorde jag idag (tack vare fru A som skulle till frissa, och jag hakade på)  och det kändes som kvalitetstid. Att hela staden låg inhöljd i dimma gjorde inte saken sämre, dimma är ju fotografens bästa vän - brukar det sägas.

Efter några timmar kändes det gott att med en nyinköpt Kamera & Bild (nr 3/2012) inta en lädersoffa i Hemingways Bar & Café och med en kopp rykande fräscht kaffe förlänga fotonjutningen.

Läste Canon G1X - testen med stort intresse. Jag har länge kännt att jag också gärna kunde äga en liten kamera, som alltid skulle finnas tillhands i min "manbag" (axelväska).

Njutsamt

Från allén, Fabriksgatan 2, Åbo. 9.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Fotografer som också kan skriva är lyckliga människor. En sådan är Heikki Willamo (f 1952) som verkat som naturfotograf, författare och redaktör sedan 1982. Han har hunnit med många böcker, som alla hållit en mycket hög klass, både text- och bildmässigt. Den som kan ta bra bilder och skriva bra skapar en helhet som känns äkta. Och Hekki är en ordsnickare av guds nåde; hans språk är vackert som lyrik.

Heikki Willamos  nyutkomna bok som kort och gott heter "Skogsåret" är inget undantag, en härlig bok! Allt stämmer. Och för en gångs skull är det sådant papper och ett sådant tryck att hans mörka bilder (nu i svartvitt) kommer till sin rätt. Tidigare har han föredragit ett mjukare papper, som aldrig gett rättvisa åt bilderna.

Att boken också utkommit på svenska är rätt ovanligt för finska förlag som ger ut naturlitteratur; förlaget Maahenki är att gratulera! Heikki W som i tiden studerat i Umeå kan bra svenska, och har tidigare gett ut boken Hökskogen som kom ut i slutet av 1990-talet. Den hade han själv skrivit på svenska, med hjälp av kompisen Rolf Oinonen - som nu står för översättningen av denna bok som på orginalspråket heter "Vuosi metsässä".

Heikki jobbar projektvis, sätter alltid ramar för ett nytt projekt - och så sätter han igång. Nu hade han bestämt sig för att tillbringa ett år i samma skogsområde, ta alla bilder under det året, och det har han nu inom två pärmar. Det är ett begränsat antal fåglar och djur och skogsmiljöer som han avbildat, men varje bild är ett konstverk, liksom varje textstycke.

Hela boken utgör en synnerligen njutsam upplevelse. Som jag ser fram emot att läsa noggrant, i lugn och ro.

Info om boken hittas här: http://www.maahenki.fi/kauppa_tuote.php?tuote=736

Idag blev det igen en lång dag framför datorn, instängd med allt material från "min döda fotograf" (Kaj Dahl) som jag alltmer önskar väcka från de döda - en kille som jag ångrar att jag aldrig tog kontakt med innan det var för sent.

För att fixa till en "dagens bild" (mitt årsprojekt) var jag tvungen att ta mig ut till gatan mitt på dan, vifta lite med kameran, och sen in igen ...