Vintertom herrgård

Brinkhall, ett av uthusen på gårdstunet. 12.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Inspirerad av Kaj Dahls bilder i bokverket "Finlands herrgårdar" (1989) gjorde jag ett kort besök till en av herrgårdarna som är med i boken, Brinkhall, som hittas "två öar" bort från mitt HQ, dvs ute på ön Kakskerta.

Gårdens anor går tillbaka till 1500-talet, en av ägarna var ståthållare på Åbo slott under hertig Karls belägring 1597, då han fick foten avskjuten ... (men överlevde både skadan, hertigen och kapitulationen och levde till 1608).

Den byggnad som står kvar idag är från 1793, ägs sedan 1970-talet av Åbo stad som inte hittat någon året-om användning för stället. Tyvärr. Sommartid arrangeras här utställningar och konserter.

Jag brukar ofta åka hit ut för att fotografera växter, lyssna på fåglar och annars bara njuta av stillheten i en historisk miljö.

När dimman lättar

Tidig morgon. 10 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.

Instinktivt kände jag att detta borde jag göra oftare, det vill säga att med kameran i hand vandra runt i den egna staden en veckoslutsmorgon och betrakta hur samhället vaknar. Det gjorde jag idag (tack vare fru A som skulle till frissa, och jag hakade på)  och det kändes som kvalitetstid. Att hela staden låg inhöljd i dimma gjorde inte saken sämre, dimma är ju fotografens bästa vän - brukar det sägas.

Efter några timmar kändes det gott att med en nyinköpt Kamera & Bild (nr 3/2012) inta en lädersoffa i Hemingways Bar & Café och med en kopp rykande fräscht kaffe förlänga fotonjutningen.

Läste Canon G1X - testen med stort intresse. Jag har länge kännt att jag också gärna kunde äga en liten kamera, som alltid skulle finnas tillhands i min "manbag" (axelväska).

Njutsamt

Från allén, Fabriksgatan 2, Åbo. 9.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Fotografer som också kan skriva är lyckliga människor. En sådan är Heikki Willamo (f 1952) som verkat som naturfotograf, författare och redaktör sedan 1982. Han har hunnit med många böcker, som alla hållit en mycket hög klass, både text- och bildmässigt. Den som kan ta bra bilder och skriva bra skapar en helhet som känns äkta. Och Hekki är en ordsnickare av guds nåde; hans språk är vackert som lyrik.

Heikki Willamos  nyutkomna bok som kort och gott heter "Skogsåret" är inget undantag, en härlig bok! Allt stämmer. Och för en gångs skull är det sådant papper och ett sådant tryck att hans mörka bilder (nu i svartvitt) kommer till sin rätt. Tidigare har han föredragit ett mjukare papper, som aldrig gett rättvisa åt bilderna.

Att boken också utkommit på svenska är rätt ovanligt för finska förlag som ger ut naturlitteratur; förlaget Maahenki är att gratulera! Heikki W som i tiden studerat i Umeå kan bra svenska, och har tidigare gett ut boken Hökskogen som kom ut i slutet av 1990-talet. Den hade han själv skrivit på svenska, med hjälp av kompisen Rolf Oinonen - som nu står för översättningen av denna bok som på orginalspråket heter "Vuosi metsässä".

Heikki jobbar projektvis, sätter alltid ramar för ett nytt projekt - och så sätter han igång. Nu hade han bestämt sig för att tillbringa ett år i samma skogsområde, ta alla bilder under det året, och det har han nu inom två pärmar. Det är ett begränsat antal fåglar och djur och skogsmiljöer som han avbildat, men varje bild är ett konstverk, liksom varje textstycke.

Hela boken utgör en synnerligen njutsam upplevelse. Som jag ser fram emot att läsa noggrant, i lugn och ro.

Info om boken hittas här: http://www.maahenki.fi/kauppa_tuote.php?tuote=736

Idag blev det igen en lång dag framför datorn, instängd med allt material från "min döda fotograf" (Kaj Dahl) som jag alltmer önskar väcka från de döda - en kille som jag ångrar att jag aldrig tog kontakt med innan det var för sent.

För att fixa till en "dagens bild" (mitt årsprojekt) var jag tvungen att ta mig ut till gatan mitt på dan, vifta lite med kameran, och sen in igen ...

Presidentens tack

Från Kekkonens kansli.  Foto: Håkan Eklund 8.3.2012.

Jag börjar mer och mer förstå forskare och författare som rotar i arkiv och försöker sätta sig in i olika människors liv. Det är intressant och tar en med hull och hår.

Just nu går jag igenom en massa material som jag och kompisen hämtade från fotografen Kaj Dahls (1945 - 2003) vindsförråd i Helsingfors. Det känns märkligt att leva sig in i en annan människas liv som man aldrig känt personligen och via allehanda papper, fotografier, tidningsurklipp etc. hitta fragment och pusselbitar som skapar en helhetsbild.

Jag har tidigare sett noterat att fotografen Kaj Dahl hade skickat ett exemplar av sin andra bok "I Ålands övärld" (1976) till vår dåvarande president den legendariska Urho Kekkonen. Och nu hittade jag tack kortet från presidentens kansli.

Kul med noteringen om fiskestugan i Iniö (i Åbolands skärgård); han tog säkert boken med sig dit.

Inte välkommen

I gränden. Fabriksgatan, Åbo 7.3.2012. Foto: Håkan Eklund.

Att gå igenom tre decennier gamla recensioner av fotografen Kaj Dahls utställninger och böcker är synnerligen intressant. Det är tydligt att många som recenserade hans produktion varken var fotokunniga eller intresserade av en unik skärgårdskultur.

De av Kaj Dahls böcker som sålde bäst var två bildverk som Kaj Dahl gjorde tillsammans med en pensionerad överdirektör vid Museiverket. En bok dokumenterade Kungsvägen (gäller kungen i Sverige ...) mellan Åbo och Viborg, en annan handlade om Finlands herrgårdar. För att skapa större intresse för böckerna ställde alltid Kaj Dahl ut bilderna innan böckerna kom ut.

Men i staden Borgå var det stopp. En braskande rubrik på första sidan i Borgåbladet (9.2.1991) exponerar ett intressant fall: kulturdirektören i staden anser att stadsborna inte är intresserade av utställningen, och tog alltså inte emot den ... Den kvinnliga direktören hade diskuterat med stadens konstförening och de anser båda att "fotografiutställningar inte drar publik på samma sätt som konstutställningar" ... Med detta ansåg de att stadsborna över lag inte var intresserade att ta emot utställningen!

Detta visar tydligt att fotoutställningar inte hade någon status i "finare kulturkretsar" i denna småstad på den här tiden, något som tack och lov håller på att ändra.

Om några decennier kommer fotografi som konst att locka större publik än traditionella "konstutställningar". Här visar bl.a. Fotografiska i Sthlm på utvecklingen ...