Äntligen

Första snön, Hirvensalo, Åbo. 7 januari 2012. Foto: Håkan Ekund.

Så vaknade man dag sju till ett vitt landskap = första snön för säsongen! Jippiiiiii! Ungefär 6 centimeter som hade kommit lungt och stilla under natten, minus fem under dagen = lagom! Måste ut och ta några landskapsbilder. Besökte några av mina favoritställen på ön, och märkte att vattenståndet var otroligt högt, som här i en havsvik där vattnet nästan var i jämnhöjd med vägen. Klibbalarna vackert snöprydda och en knipholk som väntar på våren.

Ok, ikväll en bra filmkväll. Först med fru A på bio, såg den inhemska (deckar)filmen "Vares - Kaidan tien kulkijat" (http://www.finnkino.fi/eng/Event/298886/) som är baserad på Åboförfattaren Reijo Mäkis bok, regisserad av Anders Engström och med en drös kända finska/finlandssvenska skådespelare i rollerna. Och resultatet är mycket bra! Bra filmat, intressanta miljöer, bra story, stramt grepp, spännande, komplicerat, bra klippt. Kul att under en och en halv timme bara njuta i fullsatt biografsalong. (Har nu hittat ett svenskt namn på filmen: "Den smala vägens vandrare").

Varesfilmen "Pahan suudelma" (Ondskans kyss) med samma Engström som regissör, var den mest sedda inhemska filmen ifjol.

Sen hemkommen visades Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" på teve, som jag sett på biograf, men som jag tydligen glömt mycket av ...

Inget för mig

Blå timmen, dag 6. Aura å, Åbo. 6.1.2012. kl.17.10. Foto: Håkan Eklund.

Nej, jag är inte lagd för att passivt sitta och titta på mediokra dvd-filmer. Har nu försökt vara social och tittat på två stycken med familjen, en amerikansk, en inhemsk - och det känns som bortkastade timmar! Skulle det inte ha varit för det goda sällskapet skulle jag ha stigit upp och gått till min läshörna.

Film skall ses i biograf; har reserverat biljetter till i morgon kväll, få se om inte det känns bättre.

Man kunde ju tycka att det är lika passivt att sitta och läsa en bok, eller bara bläddra i tidskrifter eller annat läsvärt, men så känner inte jag. Det känns både aktivt och inspirerande. Men en tanke vaknade under kvällens filmskådande, skulle det ha varit stumfilm skulle jag inte ha orkat ens fem minuter.

Alltså behöver bilder en berättelse, och någon som berättar. Att en massa fotografer tror att deras bilder klarar sig utan det, är nog en felbedömning.

En liten ljusning

Biskopsgatan, Åbo. 5.1.2012 kl. 08.57. Foto: Håkan Eklund.

Inga suddiga regnbilder idag. Kul. Dag fem har bjudit på sol och torra ytor; känns som en liten framgång. Blev så glad i morse av det fina vädret att jag på väg till jobbet måste stanna, sätta upp stativet och i gryningsljuset (ja, här är det ännu 25 minuter till soluppgång!) ta en bild av julgranen i ändan på gatan där jag håller till under arbetstid. 

Det slår mig hur lite det behövs för att en nordbo skall vara nöjd, redan detta med att ha en gnutta sol och lite torrare vägar känns som något fint! Då är man minsann inte bortskämd. 

Samtidigt brukar jag tänka att jag i så många år svettats under tropiksol, att jag också vet hur jobbigt det kan vara - med sol och hetta i överflöd ...

Lurendrejeri

Gertrudsgatan, Åbo. 4.1.2012. kl. 12.10. Foto: Håkan Eklund.

Med några Celciusgrader färre skulle vi drunkna i snö, så mycket som det har regnat de senaste fyra veckorna. Liksom idag. Men jag har beslutat mig för att inte låte väta och mörker "krypa under skinnet". Så länge lamporna lyser inomhus, är det ok.

Värre är det med de tusentals hushåll längs sydkusten som fortfarnade är utan elektricitet, sen julannandagen! De flesta är Fortumkunder. Skulle Fortum satsa mera pengar på ledningsnätet (att gräva ner kablarna) istället för att syssla med skattefusk och finansiell bästabroderpolitik (miljonbonusar till fellow managers), skulle det funka bättre. Och skulle skogarna vara täta och olikåldriga naturskogar med olika höjdskickt, istället för dagens utglesade broilerskogar som inte tål hårda vindar, skulle allt funka bättre.

Men sånt förstår sig de flesta inte sig på utan kallar detta för naturkatastrof som gör att ingen (elbolag, försäkringsbolag) behöver punga ut med olika typer av ersättningar ...
Lurenderejeri är just vad det är! Om människan i sin ekonomiska girighet först manipulerar naturen (mycket hårdhänt) till oigenkännlighet skall man inte hojta om naturkatastrof om det drar upp till regn och storm ...

Just nu har jag plockat fram en av nyförvärven från senaste Stockholmsresa: Jan Lindblads sista bok "Människan. Du, jag och den ursprungliga" (1987). Boken är en uppmaning om värdnad för livet i alla dess former. Den skall bli intressant att läsa. Dag fyra.

Det slog mig

Biskopsgatan dag 3, Åbo.  3.1.2012.kl.14.23. Foto: Håkan Eklund.

Dag 3. En rätt ljus och hyfsad dag. Dock halt på trottoarer och asfaltvägar med is och vatten omvartannat. Tog kameran med på lunchpausen, tog fyra bilder av två olika motiv. Det fick räcka.

Slank in i en bokkällare på vägen tillbaka och hittade två årgångar av den finska årsskriften "Eränkävijä" som är skriven av jägare/sportfiskare för dito och andra vildmarksvänner. "Erä" betyder ödemark, "kävijä" är den som vandrar i markerna.

Orsaken till köpet är en 13-sidors artikel om Ludvig Munsterhjelm (1880-1955) som var en ivrig jägare och som var en mycket produktiv författare och tidskriftsredaktör. Speciellt hans böcker om jakten vid sekelskiftet 1800-1900 är intressant, som berättar hur gott om vilt det fanns på den tiden. Jag har några böcker, och vill gärna lära mig mera om denna intressanta man.

Samtidigt, när jag bläddrar i dessa 144-sidiga årsskrifter, så slår det mig: hur kommer det sig att det finns så många goda skribenter som skriver om jakt och fiske? Att berätta om jakt- och fiskefärder, både hemma och borta, är ju i sig en helt egen genre! Mera sällan hittar man ju ornitologer och naturfotografera som på samma personliga och medryckande sätt skriver om sina upplevelser i markerna. Varför är det så?