Att lära av misstag

Mångubben saknas ... Åbo 9 januari 2012 kl.15.50. Foto: Håkan Eklund.

Att lära av misstag är ett sätt. Det är inte kul, men det är sådant som man länge minns. Som idag. Fick lämna fotoplatsen med ogjort ärende, med svansen mellan benen ...

Igår när jag körde längs ån såg jag en bild som jag genast borde ha tagit (en regel som man aldrig skall tumma på ...), men inte gjorde (hade bråttom). Jag såg en uppgående fullmåne perfekt placerad bredvid tornet på Åbo domkyrka, i perfekt skymningsljus.
Tänkte: jag kommer hit i morgon samma tid, och tar bilden, de hade ju lovat samma väder.
= Misstag nr 1.

Idag körde jag till teaterbron vid samma tid, för att fotografera månen. Men ingen måne dök upp ...
I min kameraväska har jag nog en kalender där också solens och månens upp- och nedgång finns noterade, men det kollade jag aldrig.
= Misstag nr 2.
Och fick alltså skylla mig själv.

Nu har jag kollat: idag gick månen upp 1 timme och 19 minuter senare än i går! Jag hade liksom inte kommit att tänka på att månen sysslar med sådant, dvs. att inte hålla tider ... :-)
Nu har jag lärt min läxa. Jag var redan ute med hunden när månen var i rätt fotopostiton, och då var det helmörkt. Igår när allt stämde, iddes jag inte ta bilden ... Så kan det gå när man inte följer sina instinkter, dvs. tar bilden när man ser den! Ok, detta var inte viktigt, men ändå.

Lycka i det enkla

Från Vanhalinnaberget, 8 januari 2012 kl.16.23. Foto: Håkan Eklund.

Lycka är att gå i vinterskog. Minus femton, knappa tio cm lätt snö, klarblå himmel och en sol som söker sig upp över Uggleskogen i öster. Så inleddes morgonens vandring med Buddy – vår åttaåriga labrador. I sin bok "Lycka. En handbok i konsten att leva" (1999) lär ju Dalai lama ut konsten att hitta lyckan i det enkla, i nuet. Konsten är enligt honom att lära sig upptäcka stunder av lycka, som kommer och går, kanske när man minst anar det. Konsten är att ta fatt i dessa stunder. Som i morse.

Det blev en trekvart i Alpskogen, den skogsbacke som ligger närmast hemtrappan.
Skogsbackarna har givetvis egna långa finska namn, som jag och fru Anita varken minns eller använder, vi har hittat på egna namn.

Alpskogen är mycket kuperad med rätt gammal skog, mest barrträd, i kanterna lövträd, också ädla. Från en bergskant har man bra utsikt över Långviken, som skiljer vår ö (Hirvensalo) från fastlandet. Och härifrån ser man till Åbo slott och en god bit in över stan.

I Uggleskogen, närmare Långviken, kantas södra skogskanten av stora gamla ekar. Här brukar ett kattugglepar häcka under goda sorkår, därav vårt upphittade namn.  Jag har upplevt fina månljusa nätter i mars med spelande kattugglor i denna skogsbacke – ett härligt skådespel både för ögon och öron. Under den senaste superkalla vintern lyste kattugglorna med sin frånvaro; få ser hur det blir i år?

Gjorde en biltur upp längs Aura å i skymningen, hamnade plötsligt i grannkommunen Lundo och svängde in till herrgården i Vanhalinna. Kollade in landskapet från toppen av kullen, där det under järnåldern och 700 år framåt fanns en befästning. Ända tills Åbo slott byggdes på 1200-talet nere vid åmynningen, var detta det viktigaste försvarsverket vid Aura å. Sen gjorde landhöjningen sitt, och Vanhalinna låg småningom långt borta från havet. Och från den här tiden blev ju det som är Finland idag en del av Sverige, fram till 1808-09 års krig. Vi har ju varit en del av Sverige betydligt längre än Skåne ... (hur många är medvetna om det). Idag är vi förstås nöjda att vara självständiga; nära var det ju att vi skulle ha förblivit en del av Ryssland ...

Hann ta några bilder med kamera på stativ innan det blev alldeles för mörkt. Skulle jag ha kommit tidigare hade jag fått med en vackert röd kvällsky i väster.

Äntligen

Första snön, Hirvensalo, Åbo. 7 januari 2012. Foto: Håkan Ekund.

Så vaknade man dag sju till ett vitt landskap = första snön för säsongen! Jippiiiiii! Ungefär 6 centimeter som hade kommit lungt och stilla under natten, minus fem under dagen = lagom! Måste ut och ta några landskapsbilder. Besökte några av mina favoritställen på ön, och märkte att vattenståndet var otroligt högt, som här i en havsvik där vattnet nästan var i jämnhöjd med vägen. Klibbalarna vackert snöprydda och en knipholk som väntar på våren.

Ok, ikväll en bra filmkväll. Först med fru A på bio, såg den inhemska (deckar)filmen "Vares - Kaidan tien kulkijat" (http://www.finnkino.fi/eng/Event/298886/) som är baserad på Åboförfattaren Reijo Mäkis bok, regisserad av Anders Engström och med en drös kända finska/finlandssvenska skådespelare i rollerna. Och resultatet är mycket bra! Bra filmat, intressanta miljöer, bra story, stramt grepp, spännande, komplicerat, bra klippt. Kul att under en och en halv timme bara njuta i fullsatt biografsalong. (Har nu hittat ett svenskt namn på filmen: "Den smala vägens vandrare").

Varesfilmen "Pahan suudelma" (Ondskans kyss) med samma Engström som regissör, var den mest sedda inhemska filmen ifjol.

Sen hemkommen visades Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" på teve, som jag sett på biograf, men som jag tydligen glömt mycket av ...

Inget för mig

Blå timmen, dag 6. Aura å, Åbo. 6.1.2012. kl.17.10. Foto: Håkan Eklund.

Nej, jag är inte lagd för att passivt sitta och titta på mediokra dvd-filmer. Har nu försökt vara social och tittat på två stycken med familjen, en amerikansk, en inhemsk - och det känns som bortkastade timmar! Skulle det inte ha varit för det goda sällskapet skulle jag ha stigit upp och gått till min läshörna.

Film skall ses i biograf; har reserverat biljetter till i morgon kväll, få se om inte det känns bättre.

Man kunde ju tycka att det är lika passivt att sitta och läsa en bok, eller bara bläddra i tidskrifter eller annat läsvärt, men så känner inte jag. Det känns både aktivt och inspirerande. Men en tanke vaknade under kvällens filmskådande, skulle det ha varit stumfilm skulle jag inte ha orkat ens fem minuter.

Alltså behöver bilder en berättelse, och någon som berättar. Att en massa fotografer tror att deras bilder klarar sig utan det, är nog en felbedömning.

En liten ljusning

Biskopsgatan, Åbo. 5.1.2012 kl. 08.57. Foto: Håkan Eklund.

Inga suddiga regnbilder idag. Kul. Dag fem har bjudit på sol och torra ytor; känns som en liten framgång. Blev så glad i morse av det fina vädret att jag på väg till jobbet måste stanna, sätta upp stativet och i gryningsljuset (ja, här är det ännu 25 minuter till soluppgång!) ta en bild av julgranen i ändan på gatan där jag håller till under arbetstid. 

Det slår mig hur lite det behövs för att en nordbo skall vara nöjd, redan detta med att ha en gnutta sol och lite torrare vägar känns som något fint! Då är man minsann inte bortskämd. 

Samtidigt brukar jag tänka att jag i så många år svettats under tropiksol, att jag också vet hur jobbigt det kan vara - med sol och hetta i överflöd ...