En kvalitetsstund i vardagen

Cafe Sydän (= hjärta), Åbo 12.1.2012 kl. 14.13. Foto: Håkan Eklund.

Trots att jag har tillgång till universitetets egen matrestaurang (där man får köa ...) inne i huskomplexet där  jag jobbar, brukar jag ofta ta mig besväret att klä på mig och ta mig tväröver gatan(idag glashal)  till ett litet hörncafé som har exakt en lunchrätt (husmanskost), som är ett bra koncept och passar mig.

Det som jag gillar är det lilla enkla, små bord och med högar av gamla National Geographic (förutom dagstidningar) som är kul att bläddra i. Jag tar mig sällan tid att läsa utan nöjer mig att titta på bilder och undra hur de är tagna. Dessutom brukar jag gå sent, när lunchtiden är förbi, som gör att det är lungt och fridfullt. En liten kvalitetsstund i vardagen.

Annars: gillade chefredaktör Torbjörn Kevins ledare i dagens Åbo Underrättelser! Hans analys av presidentvalsdebatten är mitt i prick! Trots att ÅU är en liten tidning har den en av landets bästa ledarskribenter - nämligen chefredaktören himself.

Fragmenterad ytlighet

Presidentvalet startar idag

Presidentkandidater genom regnvåt bilruta, Åbo 11.1.2012. Foto: Håkan Eklund.

Passerade presidentvalskampanjskyltar i morgonens snöslask och blev påmind om att förhandsröstningen börjar idag. Jag brukar alltid rösta på förhand, för att slippa köa. Eftersom nr 6 troligen kommer att kamma hem spelet, röstar jag på nr 8 nu i första omgången, dvs. Eva Biaudet som är den enda finlandssvenska kandidaten (http://www.evabiaudet.fi/sv/). Förutom för språkets skull gillar jag hennes värderingar och internationella erfarenhet. En frisk fläkt i politiken.

Eftersom det blir (med all sannolikhet) en andra omgång kommer jag då att rösta på Niinistö (nr 6), en erfaren, kunnig och bra typ. Han leder alla gallupar överlägset och har i princip en chans att bli vald redan i första omgången. Men det skulle vara lite tråkigt. Det är betydligt mera spännande om det blir en andra omgång, och en duell mellan två kandidater - då kan det sluta precis hur som helst ...

Men egentligen, av alla uppställda 8 kandidater skulle jag bra kunna leva med (någon av) sju av de uppställda - som president.

Ett landskryss i efterskott

Trähusidyll i Åbos universitetskvarter. 10 januari 2012 kl. 16.20. Foto: Håkan Eklund.

Efter timmar vid datorn tog jag kamera och stativ på axeln och vandrade runt ett kvarter när det skymde. Här finns en massa fina trähus, både privata hem och tillhörande universitet och andra organisationer. Arkitektur som utstrålar värme och gemytlighet.

Skickade igår mitt "naturbrev" till vänner med naturintrresse, där jag reflekterade över det gångna året i naturen. Noterade i brevet att den enda nya fågelart för 2011 (det kan finnas fler, som jag inte kollat upp) utgör en sk. ”splittad” art, en underart som via nya rön (bl.a. via dna) fått artstatus.  Den svarthakade buskskvätta som jag hittade på Vitmossen (Kimo) i maj 1969, som jag minutöst dokumenterade i text och teckningar och som sen godkändes av BirdLife Finlands Raritetskommitté har nu blivit en egen art, och se – detta var den första obsen av denna sibiriska fågel i Finland! På svenska har den fått namnet vitgumpad buskskvätta, på engelska Siberian Stonechat (ett bättre namn), på finska används tydligen idänpensastasku – som troligen inte ännu är ”officielt” namn.
Det är ju varje fågelskådares dröm att bli den första att se en ny art för landet. Att lyckas med ett Finlandskryss i efterskott är ju inte samma sak, men alltid något.

Jag har nu kollat mina (renskrivna) anteckningar (21.5.1969/jag var då sjutton år) som är intressant läsning:  ”Kl.13.05 kom jag gående längs utfallet vid Vitmossen. Vädret var mulet, mycket hård N-vind, otroligt kallt. Framför mig flög buskskvättor mellan tiltorna på insektjakt. Plötsligt tyckte jag en av dem verkade så konstig, liknade mera en bergfink. Stannade, fick in den i kikaren nästan genast. Då jag fick syn på den blev jag oerhört förvånad och fundersam. Det måste ju vara en svarthakad buskskvätta, det förstod jag underligt nog nästan genast. Fast jag var inte säker om den ordagrant hette så.”
Och sen fortsätter jag beskrivningen på två sidor A4 i min renskrivna fågeldagbok (som jag förde 1965-1969, sen slutade jag renskriva mina fältanteckningar). Detta tyder på att jag läst fågelhandböcker utan och innan, och kände utseendet på fåglar som jag ännu inte sett.

På kvällen hade jag hämtat min bror Mikael (13 år) och byns enda (bonde)ornitolog Karl Kullman som också fick se den. Jag visste att föreningen Ostrobothnia Australis ville ha minst två observatörer för att godkänna observationer av sällsynta fåglar. På den här tiden existerade varken BirdLife Finland eller någon typ av organiserad raritetskommitté.
Följande dag 22.5 var jag ut och kollade fågeln, som ännu var kvar vid 11-tiden, på e.m. var den borta, liksom alla buskskvättor, vädret var bättre och de hade fortsatt sin vårflyttning. Vitmossen är namnet på våra odlingar mellan Knuters och Öland i Kimo. Ser i anteckningarna att Hans Berg samma dag (22.5.1969) hade kommit och meddelat att han hittat ännu ett hornugglebo med 5 ägg ”bakom Knuters”.

Dagboksanteckningar är bland det intressantaste och värdefullaste som finns! Det var ju via mina mycket tydliga teckningar och beskrivningar i fältdagboken som observationen godkändes i H.fors i medlet av 1980-talet. Jag jobbade då på Fijiöarna, har ett minne av att kompisen Allan Stenmark var inblandad i blankettruljansen?

På den här adressen hittas godkända obsar av arten i fråga: (http://www.birdlife.fi/havainnot/rk/rk-data5.shtml)

"Idänpensastasku" Saxicola maurus (1975-2009)
21.05.1969-22.05.1969 Oravainen Kimo 1ad/ maurus (H.Eklund ym.).
15.05.1976 Lemland Järsö 1/ maurus/stejnegeri (A.Leivo ym.).
01.10.1978-02.10.1978 Luvia Säppi /1 tai 1kv r maurus (H.Tammelin ym.).

Att lära av misstag

Mångubben saknas ... Åbo 9 januari 2012 kl.15.50. Foto: Håkan Eklund.

Att lära av misstag är ett sätt. Det är inte kul, men det är sådant som man länge minns. Som idag. Fick lämna fotoplatsen med ogjort ärende, med svansen mellan benen ...

Igår när jag körde längs ån såg jag en bild som jag genast borde ha tagit (en regel som man aldrig skall tumma på ...), men inte gjorde (hade bråttom). Jag såg en uppgående fullmåne perfekt placerad bredvid tornet på Åbo domkyrka, i perfekt skymningsljus.
Tänkte: jag kommer hit i morgon samma tid, och tar bilden, de hade ju lovat samma väder.
= Misstag nr 1.

Idag körde jag till teaterbron vid samma tid, för att fotografera månen. Men ingen måne dök upp ...
I min kameraväska har jag nog en kalender där också solens och månens upp- och nedgång finns noterade, men det kollade jag aldrig.
= Misstag nr 2.
Och fick alltså skylla mig själv.

Nu har jag kollat: idag gick månen upp 1 timme och 19 minuter senare än i går! Jag hade liksom inte kommit att tänka på att månen sysslar med sådant, dvs. att inte hålla tider ... :-)
Nu har jag lärt min läxa. Jag var redan ute med hunden när månen var i rätt fotopostiton, och då var det helmörkt. Igår när allt stämde, iddes jag inte ta bilden ... Så kan det gå när man inte följer sina instinkter, dvs. tar bilden när man ser den! Ok, detta var inte viktigt, men ändå.

Lycka i det enkla

Från Vanhalinnaberget, 8 januari 2012 kl.16.23. Foto: Håkan Eklund.

Lycka är att gå i vinterskog. Minus femton, knappa tio cm lätt snö, klarblå himmel och en sol som söker sig upp över Uggleskogen i öster. Så inleddes morgonens vandring med Buddy – vår åttaåriga labrador. I sin bok "Lycka. En handbok i konsten att leva" (1999) lär ju Dalai lama ut konsten att hitta lyckan i det enkla, i nuet. Konsten är enligt honom att lära sig upptäcka stunder av lycka, som kommer och går, kanske när man minst anar det. Konsten är att ta fatt i dessa stunder. Som i morse.

Det blev en trekvart i Alpskogen, den skogsbacke som ligger närmast hemtrappan.
Skogsbackarna har givetvis egna långa finska namn, som jag och fru Anita varken minns eller använder, vi har hittat på egna namn.

Alpskogen är mycket kuperad med rätt gammal skog, mest barrträd, i kanterna lövträd, också ädla. Från en bergskant har man bra utsikt över Långviken, som skiljer vår ö (Hirvensalo) från fastlandet. Och härifrån ser man till Åbo slott och en god bit in över stan.

I Uggleskogen, närmare Långviken, kantas södra skogskanten av stora gamla ekar. Här brukar ett kattugglepar häcka under goda sorkår, därav vårt upphittade namn.  Jag har upplevt fina månljusa nätter i mars med spelande kattugglor i denna skogsbacke – ett härligt skådespel både för ögon och öron. Under den senaste superkalla vintern lyste kattugglorna med sin frånvaro; få ser hur det blir i år?

Gjorde en biltur upp längs Aura å i skymningen, hamnade plötsligt i grannkommunen Lundo och svängde in till herrgården i Vanhalinna. Kollade in landskapet från toppen av kullen, där det under järnåldern och 700 år framåt fanns en befästning. Ända tills Åbo slott byggdes på 1200-talet nere vid åmynningen, var detta det viktigaste försvarsverket vid Aura å. Sen gjorde landhöjningen sitt, och Vanhalinna låg småningom långt borta från havet. Och från den här tiden blev ju det som är Finland idag en del av Sverige, fram till 1808-09 års krig. Vi har ju varit en del av Sverige betydligt längre än Skåne ... (hur många är medvetna om det). Idag är vi förstås nöjda att vara självständiga; nära var det ju att vi skulle ha förblivit en del av Ryssland ...

Hann ta några bilder med kamera på stativ innan det blev alldeles för mörkt. Skulle jag ha kommit tidigare hade jag fått med en vackert röd kvällsky i väster.