Med leriga skor
Förtrollad av Cohen

I Alpskogen, dag 14. Januari 2012. Foto: Håkan Eklund.
Har tittat, lyssnat, njutit av Leonard Cohen på teve - och är bara så imponerad. Inspelningen var från Royal Albert Hall i London hösten 2008, när herr LC var 74 år.
Och musik är minnen. Under min studietid på forstinstitutet i Ekenäs i början av 1970-talet var hans första album (på C-kassett) musik som jag ofta spelade på min bandspelare; känns som ljusår sen ...
Här lite info från Wikipedia:
Cohen's first album was Songs of Leonard Cohen (1967). Although Hammond was originally supposed to produce the record, he became sick and was replaced by the producer John Simon. Unfortunately, Simon and Cohen clashed over instrumentation and mixing. Cohen wanted the album to have a spare sound, but Simon felt that the songs could benefit from arrangements that included strings and horns. According to biographer Ira Nadel, although Cohen was able to make changes to the mix, some of Simon's additions "couldn't be removed from the four-track master tape. Nevertheless, the album became a cult favorite in the US, as well as in the UK, where it spent over a year on the album charts. Several of the songs on that first album were covered by other popular folk artists, including James Taylor, and Judy Collins. Cohen followed up that first album with Songs from a Room (1969) (featuring the often-recorded "Bird on the Wire") and Songs of Love and Hate (1970). Both of these albums were produced in Nashville by famed producer Bob Johnston, who helped Cohen achieve the sparer sound that he'd been after on his first album; Johnston also joined Cohen on two subsequent live tours, playing organ and piano.
Prisfynd

Motorvägen Åbo-Helsingfors. 13.1.2012. Foto: Håkan Eklund.
Hade ärende till huvudstaden, som inte inträffar så ofta - men förstås skulle det just då vara dåligt trafikväder. Snöyra, halt och dålig sikt. Eftersom det var fredagen den 13:e gällde det att vara på alerten ...
Hann också in till Akademen för att kolla in bokrean, och gjorde ett prisfynd: Nick Brandts fina bok "A Shadow Falls" i storformat, som var svindyr på Fotografiska i Sthlm (typ 130 euro, om jag inte minns fel - dock signerad), hittades inplastad och fin för 22 euro i Helsingfors. Och då blev det köp.
Boken innehåller många av de bilder som var utställda på Fotografiska, men det som intresserar lika mycket är textavsnitten i boken, som gör att man än bättre förstår svårigheterna för våra fina däggdjur att överleva när människan med sina tamdjur tränger på överallt, och där kommer vår vilda fauna alltid i andra hand. Tyvärr. Trots att det är bilderna i boken som dominerar, blir de dubbelt värdefullare och talande tack vare de inledande textavsnitten. Alltså, bilder behöver ord, ord behöver bilder.
En kvalitetsstund i vardagen

Cafe Sydän (= hjärta), Åbo 12.1.2012 kl. 14.13. Foto: Håkan Eklund.
Trots att jag har tillgång till universitetets egen matrestaurang (där man får köa ...) inne i huskomplexet där jag jobbar, brukar jag ofta ta mig besväret att klä på mig och ta mig tväröver gatan(idag glashal) till ett litet hörncafé som har exakt en lunchrätt (husmanskost), som är ett bra koncept och passar mig.
Det som jag gillar är det lilla enkla, små bord och med högar av gamla National Geographic (förutom dagstidningar) som är kul att bläddra i. Jag tar mig sällan tid att läsa utan nöjer mig att titta på bilder och undra hur de är tagna. Dessutom brukar jag gå sent, när lunchtiden är förbi, som gör att det är lungt och fridfullt. En liten kvalitetsstund i vardagen.
Annars: gillade chefredaktör Torbjörn Kevins ledare i dagens Åbo Underrättelser! Hans analys av presidentvalsdebatten är mitt i prick! Trots att ÅU är en liten tidning har den en av landets bästa ledarskribenter - nämligen chefredaktören himself.
Fragmenterad ytlighet
Grådaskig trötthet präglade presidentvalsoktetten i FST5-debatten i tisdags. Måste det vara så här?
Finland är inte en isolerad lekstuga. Varför är valrörelsen det?
Finland väljer utrikespolitisk ledare i tider av amerikansk omorientering, militärsatsningar och en tvivelaktig demokratisk utveckling i Ryssland, en finanskris som kan komma att styra Europa/EU i annan än mellanstatlig riktning. Iran skramlar med vapen i en region där olösta evighetsfrågor kastar långa skuggor in i europeisk vardag.
Presidenten ska bära fram Finlands röst i det här samfundet. Utgår vi från att Finland ska ha någon roll överhuvudtaget är presidentvalsrörelsen en rekrytering av megavikt.
Har valrörelsen levt upp till det ansvaret? Nej. Varför inte? För att den är mediestyrd och för att medierna inte vågar lita på att substans är nog.
FST-debatten var oönskvärt tydlig på den punkten. Man hade reserverat 90 minuter. Enkel matematik ger varje kandidat en snittid på drygt 10 minuter om man räknar bort programledarnas andel.
FST-redaktionen valde att strö den trotts allt knappa tiden över för många ämnen. Man sprängde in en miniönskekonsert (!). Och man regisserade infantila ”dueller” som inte fick en chans att leva upp till ordet.
Vem vinner på detta upplägg? Bland kandidaterna de/dem som har övat in behändiga fraser i ämne som ämne. I övrigt: ingen. För tittarna/väljarna var de 90 minuterna en pärs.
Presidentvalet är förvisso ett personval. Men när presidenten är vald har personen inget val: Det är utrikespolitiken, de internationella kontakterna, Finlands position i närområdena och världen, vår europeiska orientering och framtoning som ligger i händerna på presidenten.
Alla teveutfrågningar, alla tidningsintervjuer av megaklassen – all offentlighet kring presidentkandidaterna lider av överflödets olidliga likgiltighet. En utsjasad oktett släpar sig från debatt till debatt, upprepande samma budskap. En publik med förväntningar på sorterande substans undrar när debatten ska börja.
Det finns alternativ. Men de kräver ett medialt mod som inte verkar finnas. FST-redaktionen hade kunnat skilja sig ur mängden.
Man hade kunnat ägna hela tiden – 90 minuter – åt presidentens egentliga uppgifter: utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och försvarspolitiken. Alla tre vitt definierade så att mänskliga rättigheter och utrikesrelationernas mångfasetterade kontaktytor hade rymts med.
Det hade krävt andra insatser av kandidaterna. Längre resonemang som obönhörligt avslöjar när fraserna inte längre räcker. Intellektuella tankekedjor som visar vilken fond av eventuell humanism och andra kvaliteter som präglar kandidaterna.
Kandidaterna hade fått tala längre och mer ostört i för presidentämbetet centrala frågor. Det hade funnits tid för debatt värd namnet. Frasutbytet mellan kandidaterna hade ersatts av krav på kunnande.
Till sin hjälp hade redaktionen kunnat ha utrikespolitiska forskare och andra experter på internationella relationer.
I bästa fall hade tevepubliken bjudits på hisnande bågar och andra än de kända och upprepade infallsvinklarna.
Och viktigast av allt: Man hade synliggjort eventuella kvalitativa skillnader mellan kandidaterna.
Under samtalets gång hade väljaren därtill – självklart – fått en vink om kandidaternas temperament, nivå på kunnandet, val av prioriteringar, språkhantering och intellektuella nivå.
Det vill säga det som vardagen handlar om när man är utrikespolitisk ledare i ett land som har ambitionen att tillhöra något större än den egna tillvaron.
Varje tidning och varje Yle-redaktion har missat de här chanserna.
FST försökte sticka ut med ett gladare grepp – men fastnade i fjantdueller och musikalisk mimik.
Att leda ett lands orientering i världen är ingen glättig hantering. Det kräver intellektuella resurser och sociala färdigheter. Det är allvarets väg. Regionala kriser och en tidvis irriterad stämning mellan världens civilisationer kräver seriösa ledare.
Finländska väljare svävar nu i ovetskap om kandidaternas egentliga kvaliteter.
Finländska valrörelser överlag men den här i synnerhet har hakat upp sig på fragmenterad ytlighet som lämnar väljarna i sticket.
För att inte tala om de seriösa kandidaterna.
Presidentvalet startar idag

Presidentkandidater genom regnvåt bilruta, Åbo 11.1.2012. Foto: Håkan Eklund.
Passerade presidentvalskampanjskyltar i morgonens snöslask och blev påmind om att förhandsröstningen börjar idag. Jag brukar alltid rösta på förhand, för att slippa köa. Eftersom nr 6 troligen kommer att kamma hem spelet, röstar jag på nr 8 nu i första omgången, dvs. Eva Biaudet som är den enda finlandssvenska kandidaten (http://www.evabiaudet.fi/sv/). Förutom för språkets skull gillar jag hennes värderingar och internationella erfarenhet. En frisk fläkt i politiken.
Eftersom det blir (med all sannolikhet) en andra omgång kommer jag då att rösta på Niinistö (nr 6), en erfaren, kunnig och bra typ. Han leder alla gallupar överlägset och har i princip en chans att bli vald redan i första omgången. Men det skulle vara lite tråkigt. Det är betydligt mera spännande om det blir en andra omgång, och en duell mellan två kandidater - då kan det sluta precis hur som helst ...
Men egentligen, av alla uppställda 8 kandidater skulle jag bra kunna leva med (någon av) sju av de uppställda - som president.
Ett landskryss i efterskott

Trähusidyll i Åbos universitetskvarter. 10 januari 2012 kl. 16.20. Foto: Håkan Eklund.
Efter timmar vid datorn tog jag kamera och stativ på axeln och vandrade runt ett kvarter när det skymde. Här finns en massa fina trähus, både privata hem och tillhörande universitet och andra organisationer. Arkitektur som utstrålar värme och gemytlighet.
Skickade igår mitt "naturbrev" till vänner med naturintrresse, där jag reflekterade över det gångna året i naturen. Noterade i brevet att den enda nya fågelart för 2011 (det kan finnas fler, som jag inte kollat upp) utgör en sk. ”splittad” art, en underart som via nya rön (bl.a. via dna) fått artstatus. Den svarthakade buskskvätta som jag hittade på Vitmossen (Kimo) i maj 1969, som jag minutöst dokumenterade i text och teckningar och som sen godkändes av BirdLife Finlands Raritetskommitté har nu blivit en egen art, och se – detta var den första obsen av denna sibiriska fågel i Finland! På svenska har den fått namnet vitgumpad buskskvätta, på engelska Siberian Stonechat (ett bättre namn), på finska används tydligen idänpensastasku – som troligen inte ännu är ”officielt” namn.
Det är ju varje fågelskådares dröm att bli den första att se en ny art för landet. Att lyckas med ett Finlandskryss i efterskott är ju inte samma sak, men alltid något.
Jag har nu kollat mina (renskrivna) anteckningar (21.5.1969/jag var då sjutton år) som är intressant läsning: ”Kl.13.05 kom jag gående längs utfallet vid Vitmossen. Vädret var mulet, mycket hård N-vind, otroligt kallt. Framför mig flög buskskvättor mellan tiltorna på insektjakt. Plötsligt tyckte jag en av dem verkade så konstig, liknade mera en bergfink. Stannade, fick in den i kikaren nästan genast. Då jag fick syn på den blev jag oerhört förvånad och fundersam. Det måste ju vara en svarthakad buskskvätta, det förstod jag underligt nog nästan genast. Fast jag var inte säker om den ordagrant hette så.”
Och sen fortsätter jag beskrivningen på två sidor A4 i min renskrivna fågeldagbok (som jag förde 1965-1969, sen slutade jag renskriva mina fältanteckningar). Detta tyder på att jag läst fågelhandböcker utan och innan, och kände utseendet på fåglar som jag ännu inte sett.
På kvällen hade jag hämtat min bror Mikael (13 år) och byns enda (bonde)ornitolog Karl Kullman som också fick se den. Jag visste att föreningen Ostrobothnia Australis ville ha minst två observatörer för att godkänna observationer av sällsynta fåglar. På den här tiden existerade varken BirdLife Finland eller någon typ av organiserad raritetskommitté.
Följande dag 22.5 var jag ut och kollade fågeln, som ännu var kvar vid 11-tiden, på e.m. var den borta, liksom alla buskskvättor, vädret var bättre och de hade fortsatt sin vårflyttning. Vitmossen är namnet på våra odlingar mellan Knuters och Öland i Kimo. Ser i anteckningarna att Hans Berg samma dag (22.5.1969) hade kommit och meddelat att han hittat ännu ett hornugglebo med 5 ägg ”bakom Knuters”.
Dagboksanteckningar är bland det intressantaste och värdefullaste som finns! Det var ju via mina mycket tydliga teckningar och beskrivningar i fältdagboken som observationen godkändes i H.fors i medlet av 1980-talet. Jag jobbade då på Fijiöarna, har ett minne av att kompisen Allan Stenmark var inblandad i blankettruljansen?
På den här adressen hittas godkända obsar av arten i fråga: (http://www.birdlife.fi/havainnot/rk/rk-data5.shtml)
"Idänpensastasku" Saxicola maurus (1975-2009)
21.05.1969-22.05.1969 Oravainen Kimo 1ad/ maurus (H.Eklund ym.).
15.05.1976 Lemland Järsö 1/ maurus/stejnegeri (A.Leivo ym.).
01.10.1978-02.10.1978 Luvia Säppi /1 tai 1kv r maurus (H.Tammelin ym.).
