Börjar gilla Magasinet

Lotskutter, Utö, Väståboland. 2.4.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det har tagit sin tid för mig att vänja mig med FS Magasin-konceptet. Tyckte länge att upplägget var väl "skolboksaktigt" och upprepande, men nu hittar jag mig själv studerande bildkritiksidorna med större intresse än tidigare. Bildskaparvinklat till max.

Har länge känt att en massa allmänt tyckande om bilder inte ger något (på FS), men Magasin-upplägget med experter inom olika områden som ger läsarbildkritik är bra. Ännu trevligare är det förstås att läsa om "expertfotografernas" åsikter om sina egna bilder, speciellt när det handlar om sådana motivområden som jag själv inte fotograferar. Denna gång är jag helt såld på Francois Gillets stilleben-bilder, helt enkelt underbara! Gatufoto och husdjur är också mycket givande, och mångt och mycket annat.

Kul också med de 34 första sidorna på ett annat papper, mjukt, matt, strävt och "mysigt". Gillade reportaget "På jakt efter ögonblicket"; alltid lika intressant att få en inblick i olika fotografers vardag.

Äntligen

De sista isresterna, Utö 2.4.2011. Foto: Håkan Eklund.

Äntligen, får man väl säga. Äntligen har ryggraden brutits på den långa kalla och snörika vintern - som i sig är helt ok, men i april skall det vara vår! Och det är det från och med lördag 2.4.

Åkte över veckoslutet med en grupp likasinnade ut till fyrön Utö, ytterst i Åbolands skärgård - och där mötte våren med smältande isar och livliga flyttfåglar. Det låg massor med ejder ute på vattnet och bland buskar och barfläckar på ön myllrade det av bofinkar, enstaka bergfinkar, rödhakar, trastar, starar etc. Gömd inne i en tall satt en kattuggla och gömde sig, en sällsynthet här ute. Kattugglor gillar inte att flyga över vatten, men över is går det väl bättre.

En fågelskådare som bor på ön hade redan noterat 101 fågelarter på Utö, fram till kl. 10 på söndagen (3.4).  

Skönt att bara med kikare och kamera vandra omkring och supa in den fräscha vårluften. Och på kvällarna knaprade/smuttade vi på ost och vin och förbättrade världen, i goda vänners lag. Också det ett sätt att ladda batterierna.

Väntar på förändring

Vårfågel i snö (sånglärka). Hirvensalo 31.3.2011. Foto: Håkan Eklund.

Ännu minus tio i morse, hård skare och rimfrost i träden. Ok, visst är det vackert, men nu vill jag ha vår och snösmältning! Mötte en ensam sånglärka under hundpromenaden, den satt och kurade bakom en snövall. Ville ogärna flyga.

Hittade senare en hoande ringduva i en rimfrostprydd björk, kändes overkligt. Helt fysiskt lever ens sinnen liksom ännu i vinterdavala, trots att kalendern säger något annat.

Till veckoslutet har det lovats mera vårväder, hoppas att det infrias för nu är jag trött på fem månader med mörker, snö och kyla. Vill ha vår ...

Optimister

Väntar på hyresgäst. Hirvensalo i mars 2011. Foto: Håkan Eklund.

Äntligen ett litet framsteg. Hörde i morse vårens första stare sjunga alldeles kort från toppen av denna "holkbjörk" , när jag tog ut hunden. Trots blänkande nysnö på stenhård skare och minus 8 C i luften! Och genast påverkades humöret i positiv riktning, så taggad är man på förändring.

Trots all snö och kyla tror  flyttfåglarna mera på almanackan, det måste ju vara vår nu tänker de. Innerst inne vet de (med den dagsljusmängd vi har) att det svänger vilken dag som helst.

Och genast efter hördes en bofink sjunga, mitt i det vinterlandskap som har förblivit oförändrat under månader ... Kändes bara så overkligt! Men nytt rekord måste det väl vara att den 30 mars bara ha fem flyttfågelobservationer här hemmakring: ringduva, sånglärka, tofsvipa, stare och bofink.

Har som "sängdagsläsning" en fantastiskt intressant bok "Med döden i hälarna. Högkvarterets fjärrpatruller 1939-1945" av Erik Appel som kom ut på Schildts förlag 2005 (207 s). Som titeln anger handlar det om spanings- och sabotageverksamhet långt bakom de ryska linjerna under vinterkriget/fortsättningskriget.

De historier som boken innehåller skulle kunna utgöra basen till en lång rad filmer, med gastkramande innehåll! För de unga män som deltog i patrullverksamheten, var det "vardag" - men hjälpte oss fram till den frihet vi vann. Att vi slapp bli förnedrade av Stalin, som var sin tids Gaddafi ...

De nya fågeljägarna

I  Uggleskogen, Åbo. November 2008. Foto: Håkan Eklund.

För 99 år sedan gav Paul Rosenius ut fågelfotoboken "Min jakt med kamera" (167 s, 1912) som är en dyrgrip för alla naturfotoboksintresserade. Så här inleds boken,  som alltså kom ut 1912:

”Den gamla formen för jakt, den blodiga, kommer, tror jag, allt mindre att utöfvas. Framtidens jakt skall mer och mer blifva jakten med kamera. Denna vållar ingens död och ingens pina, och den låter lefva i tvåfaldig mening: jaktföremålet får behålla lifvet och får därtill ett andra, mer och mindre oförgängligt lif i den bild som gripit ett ögonblick af dess tillvaro."

Jag vet inte om han blivit sannspådd beträffande antalet jägare med jaktvapen, men beträffande jägare utrustade med kamera och teleobjektiv träffade han rätt. Det senare kom jag att reflektera över under ett bildskådarveckoslut med den finska naturfotoföreningens medlemmar (idag har föreningen 3000 medlemmar).

Trots att det syns allt fler kvinnor i bänkraderna och vid bildprojektorn är detta männens jaktmarker, och de jagar fåglar och storvilt - med kamera och tunga teleobjektiv! Detta kan härledas till mannens jaktgener; under största delen av människans existens har vi ju fungerat som jägare och samlare.

Dock är ju fågelfotografer och -skådare betydligt förnuftigare och mera anpassningsbara till nya och moderna förhållanden där hållbar utveckling är ledtråden och som kan njuta av jakt och uteliv utan att döda. Jägare med vapen för att döda har däremot stannat i utvecklingen; tyvärr. Vårfågeljakten på Åland är ett typexempel.

Men, efter att ha sett 1000 fågelbilder börjande man känna sig rätt matt ... Dock var Benjamin Pönttinens fjällugglebilder från den österbottniska slätten imponerande, tagna i vinter. Speciellt bilderna tagna med vidvinkelobjektiv och fjärrutlösare, med kameran uppe på det ladutak där den vita ugglan brukade sitta och betrakta motionsskidåkare som hasade förbi.

Mika Honkalinnas dokumentation om hur han skaffade fram bildmaterialet till sin nyaste bok om berguv var intressant, speciellt spännande är ju den berguvinvasion som skett i Helsingfors - där ett 10 tal par häckar uppe på hustak. Ett par har redan ungar, och kan ses från en "Skybar" i centrum.

Men visst fanns det också annat än fåglar. Personligen gillar jag att lyssna till Jorma Luhta, och se hans bilder. Han bjuder alltid på mera djuplodande tankar; nu pratade han om detta med att producera naturfotoböcker, också om de sorger, besvikelser och bedrövelser som ibland följer med. Och han vandrar alltid sina egna stigar, på sitt eget sätt. Inför varje ny bok sätter han själv ett antal regler, som han sen håller. T.ex. att inte fotografera från bil eller gömsle. Nu jobbar han med en bok om vidderna uppe i norr.

Det största ahaa-upplevelsen stod en fullständigt okänd kille för, Tommy Vikars från Närpes, som fotograferade med hjärta och känsla. Med dubbelexponering (Nikon), filter och fett hade han skapat de mest underbara målningar. Helt enkelt fantastiska! Trots att man inte skall sätta etiketter, så kom nog onekligen Terje Hellesö i tankarna. Dessa bilder skulle jag vilja se i ett galleri, i stort format. En kul detalj var det att Tommy som inte pratar finska (åtminstone inte inför publik) fick sitt anförande tolkat till finska och sen när programmet fortsatte sade "programledaren" att vi skall fortsätta på det internationella inslaget, och presenterade Philippe Fayt från Belgien som jobbar med en bok om de finska urskogarna (spillrorna alltså).

Alltså: tyckte "programledaren" att man är från ett annat land när man kommer från kustsvenska trakter i Österbotten? Jag är också en medlem av den populationen.