Vintrigt i Estland

Sandstranden utanför Roosta stugby, Nuckö, Estland. 21.3.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Gjorde ett snabbesök med Artgänget i Estland  över veckoslutet. Så här tidigt på våren har vi aldrig varit här. Det var annorlunda men intressant, och kallt så in i Norden på lördagen med hård nordlig vind. Vi fick dra på oss allt vi hade i klädväg, och ändå räckte det inte.

Massor av is ännu på många bekanta lokaler, men utanför Spithamnsudden svallade havet fritt. En del flyttande alfåglar och kanadagäss plus en massa stationära arter. Det blev inte så många nya flyttfåglar som vi väntat; de hölls tillbaka av den ihärdiga nordan. Dock ett tiotal, allt från svärta till trädlärka. Alla åkrar låg ännu under massor med  snö, t.ex.  inte en endaste tofsvipa syntes till.

Det fina med estnisk natur är stränderna och strandängarna, bland annat. Att i timmar kunna vandra längs orörda sandstränder, utan att se en enda människa - är en lyx av guds nåde! Sånt kan man inte göra i Finland. På de få ställen där det finns sandstränder (typ Kalajoki längs västkusten) finns det hotell och stugor och människans nyttjandespår.

Hit till Estland kan man komma till exempel bara för att vandra längs stränder, speciellt på den norra kusten finns det gott om varan. Och på många fina fågel- och växtlokaler behöver man inte trängas, ofta får man vara helt för sig själv. Än så länge.

En gång till

Urtidsmonstret i hemskogen, Hirvensalo, Åbo 20.3.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Ja, jag vet. Det är tredje gången jag har med en bild av det sovande monstret i skogen. Men han är ju så söt. Jag känner att det är en han, och han är vänligheten själv! Och det känns alltid lika tryggt att vandra förbi.

Trots att vintern håller sig krampaktigt kvar, med kalla nätter och lite snösmältning - så hörde jag vårens första flyttfågel längs hundrutten i morse. Just det, hörde. Det var en ringduva som plötsligt hoade till i skogsbacken, jag såg den aldrig, men lätet kan man ju inte missta sig på. Egentligen var det andra flyttfågeln för i år, den första obsen gällde två skogsduvor som kom in från havet när jag åkte ut till Högsåra senaste vecka.

I morgon blir det annat. Då åker vi med Artkännedomskursen till Estland för att kolla in läget där. Det skall bli intressant. Vi brukar främst hålla till i de gamla svenskbygderna i Nuckö och Hapsal, ca 100 km västerut från Tallinn.

Bra med kamera i bilen

Kvällsljus över Aura å, Åbo. 18.3.2009. Foto: Håkan Eklund.

For till gymmet direkt från jobbet. Genom de stora fönstren ser jag plötsligt hur kvällhimlen börjar se allt mer dramatisk ut. Tänker förstås att nu är jag allt på fel ställe ...

Väl ute igen har solen just gått ner men lyser ännu upp molnen underifrån, för en kort stund. Som tur är har jag kameran i bilen (nästan alltid) och hinner ta några bilder längs ån (utanför gymmet) innan ljusskådespelet är förbi.

Fast helst skulle jag förstås ha varit ute i skärgården i detta fantastiska ljus; men man kan ju inte alltid vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Ljuset kom ett dygn för sent. Igår åkte jag ut till ett fint ställe efter jobbet, men då behagade solen att gå i moln just när den skulle gå ner och det bidde inget speciellt fotoljus.

Så är det oftast.

Överraskningsmejl

Genom taigaskogen, Kiljava i mars 2009. Foto: Håkan Eklund.

Kul med internet. Fick nyss ett överraskningsmejl från småkusinen Ann på amerikanska västkusten. Henne brevväxlade jag med för ett antal decennier sen, sen minns jag inte vad som hände med kontakten, kanske drunknade korresponsen i vardagen. Eller i resor.

Anns farmor Anna-Brita och min farfar Johannes var syskon, de växte upp på det gårdstun på Pandrosbacken i Oravais, Kimo (i svenska Österbotten) där jag nu har mitt fritidshus. Anns farmor emigrerade till Amerika i början av 1900-talet, min farfar blev bonde på gården.

Jag träffade bl.a. Anns föräldrar i Spokane, Washington state vintern 1982 och Anns bror Frank, som sen kom på första Finlandsbesöket sommaren 2007. Det tog alltså mer än 100 år innan någon från Anna-Britas ättlingar hittade tillbaka till ursprungshemmanet! Lite Vilhelm Moberg-stuk över det hela. Men så var det med de tidiga emigranterna, de kom sällan tillbaka - och många av deras barn och barnbarn tappade småningom intresset för det gamla landet. Eller helt tvärtom.

Om jag förstått saken rätt är Ann gift med en finskättling, Dan, som är sheriff på orten där de bor.

Bilden ovan tog jag under lunchpausen när de finska naturfotograferna höll sina vinterdagar (7.3) på ett hotell i den finska taigaskogen norr om Helsingfors.

Vita träd

Björkdunge i vårregn, Hirvensalo, Åbo. 15.3.2009.  Foto: Håkan Eklund.

Typiskt vårvinterväder. Mulet, duggregn, gårtrist. Men skenet bedrar. Det vibrerar av hormonflöde i naturen. Tog hunden till ett ställe där vi inte vandrat på länge; ivrigt sjungande gulsparvar överallt och gråtrutarna från hamnområdet hade vårklang i rösten, liksom kråkorna.

Hittade inget speciellt att fotografera. En björkdunge fick duga. Men björken är egentligen ett mycket unikt träd med sin vita bark som kanske är undervärderat här uppe i norr. Längre söderut är ju alla trädstammar mörka.

Var i gårkväll med fru A och tittade på filmen "Slumdog Millionaire"; en helt underbar film! Gillade greppet till max. Och visst är det hälsosamt för alla bortklemade västerlänningar att få en glimt av vardagsverkligheten i superfattiga miljöer; de flesta "rika" har ju aldrig satt sin fot i dylika områden.