Med krita i hand

Så här kunde det se ut vid nybörjarkurs. Hangö sommaruni, augusti 2013. Foto:Håkan Eklund.

I många år drog jag och en kompis fotokurser för ett sommaruniversitet. Här försöker jag lära ut några "grundbultar". De flesta deltagare var damer, och
en stor del av tiden gick åt att få dem att först lära sig den egna kameran, att läsa handboken.

Vi försökte säga att på en skrivarkurs handlar det om att lära sig skriva, inte att läraren först skall behöva lära dem använda skrivredskapet.

Att det är likadant vid bildskapande, att man först måste lära sig den egna kameran, för att sen skapa bilder.

Annars: det jäkla dammet från kritorna gjorde mig nästan galen, blev allergisk och höll på att hosta lungorna sjuka. Det var mindre bra.

Men oftast kul på våra kurser, i bra sällskap - med massor av energi. 

Omvänt

Istället för att göra dagsvandring i grådask, i tyst natur, har vi börjat köra in till centrum för att istället vandra gata upp och gata ner. Så mycket att titta på, dessutom upplyst. Åbo 16.12.2020. Nr 351/366. Foto: Håkan Eklund.

Kunde hoppa över

Sen eftermiddag i detta jävla mörker; skulle det inte vara för julen kunde december hoppas över. Hirvensalobron, Åbo 15.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 350/366.

Den enda ljusglimten kommer från andra sidan Atlanten där en anständig administration småningom kommer att rädda landets anseende och igen få en civiliserad ledning.

Ett land som höll på att glida in i den typ av maktförtryck, baserad på hot och lögner,  som hittas i en massa odemokratiska länder som till exempel i vårt östra grannland, i vissa Östeuropeiska länder, Afrika, Asien etc.

Viktiga grunkor

Hemåt, söderut, via byns bageri; vad mera behöver man? Foto: Håkan Eklund. Nr 349/366.

Sverige som stormakt knäcktes här

Här traskade de slagna, norrut, undan ryssarna, en mörk septemberkväll. Då fanns ingen landsvägsrestaurang för en kopp kaffe. Oravais 13.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 348/366.

"Slaget vid Oravais inleddes i ottan den 14 september 1808, en dag som enligt samtida uppgifter var vacker och klar." Så inleds en artikel som Martin Hårdstedt skrivit om slaget, som hittas på Oravais Historiska Förenings hemsida: http://www.oravais1808.fi/bakgrund-2/slaget-minut-for-minut/

Och så här avslutas den:

"Slaget var ännu inte avgjort när ryssarna inledde sin slutliga attack i skymningen. Klockan var nu omkring tio på kvällen. Den svenska armén var slutkörd. Ryssarna satte in ett anfall längs hela linjen. Hårdast träffades Ljunggrens kompanier på den svenska vänsterflanken. Som ensam officer skulle han hålla den svenska flanken med delar av bataljonen. De ryska påtryckningarna blev för mycket för den svenska linjen. Adlercreutz beordrade fullständig reträtt. I den förvirring som uppstod glömdes Ljunggren och hans kompanier bort. Genom natten och skogen lyckades han dock föra sina soldater i säkerhet och han belönades senare med en tapperhetsmedalj i guld för sina insatser.

Natten fylldes nu med ljuden av en armé på reträtt. Mörkret var totalt. De sårades klagande blandades med kuskarnas svordomar för att få sina hästar framåt. Trängseln på landsvägen var stor. En hungrig, slagen armé stapplade norrut i natten. Kvar på slagfältet låg omkring 1 600 döda soldater. Till detta kom hundratals sårade av vilka många dog av sina skador under de kommande dagarna.

Slaget vid Oravais var, när det gällde antalet stupade, det blodigaste under hela kriget. Det slutade i svenskt nederlag, men avgjorde inte hela kriget. Få slag har haft den betydelsen i historien. Avgörandet skedde tidigare och hade lika mycket att göra med resursbrist och underhållsproblem som felaktig stridstaktik.

Däremot var slaget det sista verkliga försöket att stoppa den ryska offensiven. Före årets slut hade Finland givits upp. Slaget vid Oravais den 14 september markerar nederlaget i Finland 1808."