Om stenar kunde tala

Ihop plockat av flitiga händer under sen bronsålder, ca 2500 år sen. Bäckishällorna, Kimo, december 2020. Foto: Håkan Eklund.

Drygt femhundra meter österut, från fritidshuset räknat, där skogen tar vid bakom odlingarna, ligger en liten bergsrygg prydda med en rad stenhögar som i byn kallas för "jätterösen", på kartor står det ibland markerat "forngravar".

Det handlar om ordentliga stenhögar som får fantasin i rörelse. Hur såg landskapet ut för 2000 - 3000 år sen? Och människorna?

Detta utgjorde då utskärgårds kusten i Österbotten. Den lilla backen där "min" stuga står, var troligen en liten grynna, de låglänta odlingarna nedanför havsvikar. Härifrån till dagens kustlinje, Oravaisfjärden, är det knappa fem kilometer.

Intill de omfattande stenhögarna inne i skogen ligger lämningar från ett dåtida säljägarboställe, utgrävt av arkeologer (med hjälp av bybor) under ledning av forskare från bl.a. Umeå universitet.

Hur orkade dessa säljägare släpa ihop alla dessa stenar, många vägar säkert 100 kg! Och vad användes stenhögarna till? Här talar man om "forngravar", men varför jobba så hårt för något så onyttigt? Jag har för mig att det finns koppling till trankokning, eller förvaring av sälkroppar? Det handlar möjligen om säsongvis bosättning, under bästa jakttid på säl.

Det är så lite man vet, men intressant att låta fantasin flöda.

Och vilket språk pratade dessa människor? Hur gick de klädda, hur klarade de den långa mörka vintern (om de ens var här just då, kanske mera mot vårvintern)?

Detta område ligger i den smala svenskspråkiga kustremsa (ca 10-15 km just här i trakten, mellan det finska Finland och havet ..) som kallas för det svenska Österbotten.

Angående säljakt, hittade uppgifterna nedan om kokning av sältran vid Slussen i Stockholm:

http://www.slussenportalen.se/index.php/pagaende-projekt/itemlist/tag/S%C3%A4lar

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

Tystnad råder

Tillbringade de "ljusa" timmarna på vedbacken. Inte ett fågelljud på flera timmar.
Till slut en ynka blåmes och ljudet av sångsvan på avstånd.
Det var allt. Annars tyst.
Tänk om det skulle vara så här också under våren ...

Pandros 12.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 347/366.

Känns bra att göra insats

Första sparvuggleholken i hemmamarkerna. Norra Kimo 11.12.2020. Fick köra med 1000 ISO mitt på "ljusa" dan. Foto: Håkan Eklund. Nr 346/366.

Idag kånkade jag två tunga uggleholkar till skogs, och hur underligt det än må låta så var känslan en helt annan än att hänga dem i för mig fullständigt främmande skogar i södra Finland.

Här handlar det om mitt själslandskap (som tyvärr på många ställen far illa av skogsavverkningar och vindkraftverksetableringar - fy för den lede ...) där jag lärde mig fåglar i tiden. Minnesmarker. Och sen vet jag ju vems skogarna är, de har en helt annan "identitet" än de som jag numera normalt frekventerar i söder.

Än så länge är skogarna som jag når från från fritidshuset rätt intakta, och jag blev synnerligen positivt överraskad av att skrämma iväg en stor och ståtlig tjädertupp när jag från holken på bilden ovan passerade över ett litet hällmarksområde med tallar för att hänga nästa, i en grandunge nära ett kärr. Kan inte påminna mig när jag senast sett tjäder i dessa marker.

Under returen gick jag och pratade med far och son från granngården som röjde upp vindfällen efter höstens stormar, några hundra meter från sparvuggleholken (som de imponerades av). De gillar inte kalavverkningar utan hugger selektivt och tar ut virket med egen lantbrukstraktor med "skogskärra" o griplastare. Just så som bondeskogsbruket bedrevs tidigare.

Ekologiskt sett mycket varsamt.

Unika dokument

Intressant läsning om unik dokumentation, enda i sitt slag på svenska. Pandros 10.12.2020. Nr 345/366.

Kom på att jag aldrig varit på stugan i Österbotten i december. Och visst är dagarna korta, 4 - 5 timmar halvskymning ...

Jobbade med att såga ved på gården när jag fick mitt livs överraskning: SPARVUGGLA!

Plötsligt satt den i en av gårdsbjörkarna, flög till en flugsnapparholk för att kolla sen till en tät gran där jag har en uggleholk, modell större. Sen vet jag inte vart lilltrollet försvann.

Men det kändes som ett omen.

På trädgårdsbordet står fem specialgjorda sparvuggleholkar och väntar på uppsättning, och så kommer ugglan på besök! En art som jag varken sett eller hört på tomten, och endast en gång i en granskog 1 km bort (där jag skall hänga en holk).

Nytt tomtkryss.

Klockan var 14.00, +-0 C, halvskymning pga det mulna vädret, vindstilla. Gråååååååååttttt ... men en uggla piggar upp!

Angående böckerna ovan:

I inledningen till Lars Nordströms bok ”Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar” (Votum, 2016) räknar han upp de ämnen som fyllt hyllmeter med böcker om svenskar i Nordamerika. Han skriver att akademiker har samlat all tänkbar utvandrarstatistik, klarlagt begreppen svenskhet och traditioner, en svensk-amerikanska synen på kungahuset eller den svensk-amerikanska pressens politiska ställningstaganden eller om berömda svenskar efter millennieskiftet.

Han noterar att det har skrivits om 1600-talets stormaktsambitioner i Delaware, om Mattsons svenska regemente i det amerikanska inbördeskriget, om svenska verkstadsarbetare i Worcester, om svenska pigor i Chicago. Han antar att de flesta drar en spontan slutsats att alla väsentliga aspekter av svensk utvandringshistoria redan måste ha stötts och blötts åtskilliga gånger, men konstaterar att så INTE är fallet, som han finner märkligt.

Vad är det då som saknas?

Han skriver att svenskar, norrmän och finländare kom att spela en viktig roll i den amerikanska skogsindustrin och att DET ämnet inte blivit utforskat eller dokumenterat i någon större omfattning. ”Här och där kan man hitta ett kapitel eller ett avsnitt i en bok av en återvändande svensk som jobbat i skogen, och mig veterligen finns det bara en enda svensk som i bokform skildrat skogsarbete i Amerika – Emil Engströms ”The Vanishing Logger” från 1956.

Själv är han litteraturforskare och akademiker som emigrerade till USA 1986. Vid millennieskiftet blev han aktiv i organisationen Swedish Roots in Oregon som efterforskar, dokumenterar och publicerar genealogiska och historiska uppgifter om svenskarnas historia i Oregon och 1989 disputerade han på en studie av tre amerikanska författarskap.

För att fylla den lucka som han saknade, angående svensk emigration och de yrken som de bedrev ”over there” har han nu själv dokumenterat en del av emigranternas skogshistoria via boken ”Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar” (136 s) och dessutom översatt Emil Engströms bok ”The Vanishing Logger” till svenska som fått titeln ”Med yxa, såg och penna. Minnen från fjärran västerns skogar” (Votum, 2019).

En handlingens man som efter 34 år i Oregon flyttade hem till Sverige hösten 2015. Han bor nu på en liten gård i norra Värmland där han ägnar sig åt att läsa, skriva, översätta, hugga ved och fiska gädda.

Vis av motgång

Win-win på vedbacken. Orsaken dock en helt annan. Pandros 9.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 344/366.

Ibland gäller det att hålla huvudet kallt, som igår kväll när jag i mörkret kom fram till fritidstorpet på farfars gamla gårdstun. Det var kallt i stugan, och då gäller det att göra ett besök i vedlidret. Men se - då gick det inte att öppna dörren! Stört omöjligt. Vi hade under hösten låtit installera en ny skräddarsydd dörr med nytt lås, men nu kändes den lika stadig som en betongvägg. Solid. Det råkalla vädret har säkert fått dörren att svälla, låset tycktes också ha påverkats - och den förblev stängd.

Och har man ett ekohus utan el och rinnande vatten och en massa annat bekvämt, då får man ta sig en funderare.

Jag har dock en benägenhet att kunna hålla huvudet kallt och försöka hitta på lösningar. Minns ännu ett "motivational tape" som jag brukade lyssna på i tiden som började med: "You got a problem? Good!" - som fortsatte med att då har man en utmaning att övervinna, som är en nyttig exercise. Som är så sant.

Tack och lov hade jag några vedklabbar inne som räckte att få lite värme för natten, och i en bra sovsäck klarar man sig hur som helst.

Men sen, inne i lidret finns mitt Trangiakök som jag kokar kaffe på (och annan snabbmat), där fanns motorsågen som jag skulle använda för lite vedjobb för nästa år, och alla verktyg som jag behöver för att få upp holkarna.

Ok, allt får jag kanske inte gjort, men tänkte att åtminstone ved måste jag väl klara av att fixa. Värme för kvällen o natten var nummer ett.

For till järnaffären och köpte en liten motorsåg, kan vara bra med en reserv i alla händelser, den jag har är rätt gammal. Och sen sågade jag en huggkubbe till ved som blivit kvar ute samt hittade några svårkluvna klabbar som blivit liggande under ett träd. Ingen kvalitetsved precis, men jag har gott om björknäver och får nog eld på rubbet.

De torkar nog upp i spisen om de får ligga där en stund, nära eld. Och ELD är det man behöver i ett primitivt system, som våra samhällen var för några sekler tillbaka. Då var elden nummer ett, som få människor idag ens reflekterar över. Nu har vi ju "eld" via elektricitet i olika former.

OCH, jag fick den spån jag behöver för sparvuggleholkarna, som jag hade glömt att fråga holktillverkaren om. Så nu blev också det fixat.

Nu har jag lärt mig följande: att alltid ha ett tillräckligt förråd med torr ved inne i huset + yxa och ett och annat till i verktygsväg.

Har nu parkerat mig i timmar framför brasan med en hög intressanta böcker; har jag sådana till hands - klarar jag mig hur länge som helst.