Ett liv i mörker

Vattenmåne, Kimo, hösten 2007. Foto: Håkan Eklund.

Efter sju år i tropikerna tog det några år för mig (och familjen) att igen lära oss att leva på dessa breddgrader. Speciellt under senhöst och tidig vinter, när dagarna är ett enda fuktigt halvmörker som det är just nu, funderade vi varför någon överhuvudtaget vill bo på dessa nordliga breddgrader ...?

Den första vintern hemma var jag så full av destruktiv energi över denna avkrok av världen att jag rent ut sagt mådde illa. Och det irriterade mig ofantligt att ingen tycktes förstå att de levde i ett område med skit klimat ... alla bara pratade om det fina med de olika årstiderna.

Till slut insåg jag förstås att det var jag som måste ändra mig, att jag måste programmera om mig - som jag sen gjorde, och allt var ok igen (grrrrr - med långa tänder ....). Förstås insåg jag ju att det är en del av överlevnadsstragegin att försöka se det fina med de olika årstiderna. Men nog måste jag erkänna att just november och december är jobbiga, när man ibland inte ser himmel, måne eller sol på flera veckor. När det nästan inte ens finns tillräckligt med fotoljus under dagtid ...

I kväll saknade jag månen, gick en timme med hunden i skogen. I mörkret. Vi känner stigarna så pass bra att det funkar, och till slut blir ju ögonen vana med mörkret.

Bilden ovan kunde förstås föreställa månen omgiven av stjärnor - men så är det inte. Bilden tog jag i en spegling, i en liten gyttjepöl i ett hjulspår utanför fritidshuset. "Stjärnorna" är blänket från gyttjan i den lilla grunda regnvattenpölen.

Väntar på snö

Vassblad (Phragmites communis) i novembersnö, Hirvensalo, Åbo.
Foto: Håkan Eklund.

För en vecka sen såg det ut så här, några ynkliga risgrynsliknande snökristaller gav lite karaktär åt markerna, som sen smälte bort. Väntar på mer.

Idag köpte jag några fototidskrifter, bl.a. Foto, och njuter av Towe Wiiands artikel "Såld på småkryp". Om jag minns rätt så var det just hennes fina bilder som jag tyckte bäst om bland de utställda bilderna  i Vårgårda i början av november. Närbilder med minimalt skärpedjup som ser ut som målningar, helt fantastiska.

Rubiner i grådasket

Novemberbär, Hirvensalo, Åbo 20.11.2007.  Foto: Håkan Eklund.

Idag mitt på dan var det så grått och trist och dåligt fotoljus när jag gick en kort lunchpromenad med hunden att jag inte alls tänkte ta kameran med, men så kom jag ihåg att  jag lovat mig själv att försöka ta några användbara bilder varje dag, också i november. Alltså tog jag kameran och 100 mm makron.

Och då blir det att spana efter detaljer. Hela det magiska motivområdet från lördagen, när varje kvadratmeter innehöll spännande frostiga motiv, var bortsmält. En enda kontrastlös gröngrå massa, i det tristaste ljus man kan tänka.

Men så i skogskanten, en bit upp från ekarna i sluttningen söker jag spår av liljekonvalj. Hittar några skrynkliga bär, sen några till och till sist dessa tre mot en jämn och fin mossig bakgrund. Utan giftbärens röda färg skulle de inte vara något, nu lyser de nästan som solar i den gråtrista novemberdagen.

Plötsligt inser jag vilken rikedom på motiv makrofotografer har; det finns alltid något trevligt att plocka fram ur massan och grådasket - om man tittar efter.

Miljoner motiv

Frostlöv vid stranden, Hirvensalo 17.11.2007. 
Foto: Håkan Eklund.

I går morse fanns det miljoner bildmotiv längs hundpromenaden. Frostmorgon (- 5 C) utan snö. Och det mesta i vegetationsväg hade fått en mycket vacker frostkrans; jag kunde ha tagit 1000 bilder - men hunden ville annat. Idag regnade alla dekorationer bort.

Inser också att jag igen måste börja träna på artkännedom; vill fortfarande veta vad jag avbildar. Låter kanske naivt och sekundärt, men för mig är det faktiskt ett irritationsmoment - att inte alltid veta vad som ligger under fötterna. Här torde det vara ett klibbalslöv som ligger i mitten, med bladnerverna exponerade. Det rödaktiga till vänster är möjligen sälg.

Många vanliga och lättigenkännliga växter ser ju lite annorlunda ut på vintern, en utmaning i sig.

En lång historia

I gamla stan i Tallinn, 16.11.2007.  Foto: Håkan Eklund.

Den som vandrar i Tallinnns gamla historiska kvarter kan träffa på en sån här skylt, på en kraftig portdörr vid Ruutli (Riddaregatan) 9. Bakom dörren hittas estlandssvenskarnas högborg, en stor fin kyrkosal (som ryssarna använde som boxningssal under ockupationsåren), fina mötesutrymmen, folkhögskolans klassrum och ett antal kontor med koppling till estlandssvenska aktiviteter, bl.a. Estlandssvenskarnas kulturråd.

Senaste fredag var jag med (som medarrangör) på ett seminarium om minoritetsfrågor i byggnaden intill, i Historiska institutet som tillhör Tallinns universitet. Det var ett historiskt seminarium. För första gången kunde det nytillsatta Estlandssvenskarnas kulturråd (Uile Kärk-Remes), i samarbete med Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi (Nina Söderund), samla ihop en massa experter som föreläste/diskuterade kustsvensk kultur längs Östersjökuster - alltså livslevande svenskbygder utanför Sveriges nuvarande gränser. Som de flesta inte vet så mycket om. Dessutom blev det diskussion om många andra minoritsfolk i Europa, mycket intressant. I år fick ju estlandssvenskarna sin kulturautonomi tillbaka, enligt den grundlag som rådde innan ryssarna tog landet under andra världskriget. Tyvärr finns bara spillror kvar av denna unika kultur; de flesta hittas idag i Sverige eller i andra västländer.

Jag gjorde ett temanummer för Skärgård nr 1-2004  (http://www.skargard.fi/) om det estlandssvenska Aiboland och försökte få någon på Åbo Akademi intresserad av samarbete över till vårt broderfolk; nu har de fröna grott - och fredagens seminarium var en stor succé. Vilket värmde mitt hjärta.

Ester, finnar och rikssvenskar (ni i Sverige) har inte alltid förstått sig på dessa gamla kustsvenska kulturer - det krävs massor med information för att "nå fram". Innan ryssarna ockuperade Estland 1944, flydde de flesta estlandssvenskar till Sverige. Efter Estlands självständighet har de fått sina marker tillbaka och många har byggt sig fritidshus i förfädernas gamla hembyar, främst i Nuckö (där jag fågelskådar varje vår och höst).

Men detta är en lång historia. Faktum kvarstår: Estland är mitt favoritland i närregionen, med en fantastisk flora och fauna och en spännande historia.