Ett värdefullt tidsdokument

Far och son bild från slutet av 1990-talet. Hirvensalo, Åbo. Foto: Anita Eklund.

Inspirerades av Sten Björklunds fina tidsdokument i svartvitt och hittade denna inskannade bild i datorn.

Sonen Robert är troligen i 8 - 9 års åldern och för honom är pappa en stor kille att se upp till. Vi sitter i trädgården där jag tydligen sågar och fixar till lite grillved, och vi har en intim pratstund.

Några år senare tillbringade vi massor av tid tillsammans med fågelskådning på tumanhand: 4 långa tältningsresor (sommar) till Varangerhalvön i Norge (Finnmark) och tre veckoresor till Andalusien under vintern. Det blev tusentals kilometer i bil, och då fanns det gott om tid att prata och umgås.

Härliga minnen från en tid som inte går att få tillbaka, äventyr som kunde fylla en hel bok. Det är bara tack vare bilder det hela är dokumenterat + intressanta dagboksanteckningar. Det mesta som vi upplevt "avdunstar" med åren, bara små minnesfragment blir ju kvar (i våra huvuden, på nån fil i långtidsminnet ...).

Nu är lillkillen större än mig och jobbar som fredsbevarare i Mellanöstern.

Genom lövverket

Solnedgång i buskaget. Hirvensalo, Åbo 5.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 279/366.

Genom ett litet hål i häggens glesnande lövverk skymtar en nedgående sol. Det är ovanligt varmt för årstiden. Tänk vad hösten kan vara tilltalande med alla sina sprakande färger, sitt ljudlandskap och sin klara luft. Allt inför den stora förändringen, när allt blir grått igen. Som också har sin charm, speciellt för kreativa fotografer.

Njutningsfullt för oss som kan röra oss i skog och mark. Jag brukar ofta tycka synd om sådana som på sina arbetsplatser aldrig ens skymtar en bit av himlen. Det är ju så många kontor och affärskomplex är byggda i dag; fy för den lede.

Strax innan jag kom till häggen har jag hört höstens tredje taigasångare. En liten flock med sädgäss har passerat i stilren plog över och från trädkronorna hörs kungsfåglar och mesar födosöka, de är på flyttning söderut. Liksom gässen, och Sibirienfågeln från taigan.

Längs stigen hem

Den späda har stora löv (lönn), den kraftiga små (sälg). Hirvensalo, Åbo 4.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 278/366.

Ett fotografiskt livsverk

Ett uppslag ur Heikki Willamos exklusiva bildverk "Metsä minussa" (= Skogen i mig) som nyss kommit ut.

Under trettiotre års tid har skogen, speciellt gammelskogen, varit naturfotokonstnären och författaren Heikki Willamos fotostudio. Nu finns hans bästa bilder från 1987 -2020 samlade i ett vackert verk på 240 sidor, i stort format.

https://parvs.fi/en/books/metsa-minussa/

Idag, när resterande små skogsplättar med äkta gammelskog mera påminner om teatersalongskulisser, känns ordet studio mera relevant än det av många amatörer (gäller också många naturfotografer) så omhuldade ordet vildmark. Skogsvildmark. Ödemark. Det finns ingen vildmark kvar i Finland, bara kulisser av vildmarksrester.

Allt har tämjts för skogsindustrins intressen och behov, med hjälp av  skogsägare och -organisationer som fallit för propagandan: att skogsindustrins metoder är lika med skogsskötsel.

Det är det INTE. Det är att missbruka språket, både på svenska och finska (metsänhoito, - hoito).

Det är inte vård när livsmiljöer förintas, där en massa arter beroende av riktiga skogar plånas ut när de via hyggen förvandlas till industriplantager. Skogsbruk är det korrekta ordet för verksamheten, inte skogsvård. Skall ordet vård användas måste det väl då heta virkesvård, när det är virket som är det viktiga. Inte skogen. Skog är mera än virke ...

Så länge s.k. skogsvårdsföreningar kallar kalhyggesverksamhet (året runt ...) för skogsvård, då har något gått fel. Då luras okunniga människor. De borde heta skogsbruksföreningar, det är -bruk de sysslar med. Att producera billig råvara för industrin.

Att biomassan, dvs. industrivirke gynnas, är förstås bra, men det får inte ske med den effektivitet som dagens mekaniserade system och metoder möjliggör, som gör att de skogsfåglar som t.ex. Willamo dokumenterat i gamla skogar helt enkelt försvinner. Sakta men säkert. Många populationer har minskat med åttio procent det senaste halv seklet.

Eftersom de flesta skogsägare saknar skoglig utbildning blir de lätt lydiga lakejer och tror sig vara duktiga skogsvårdare när de följer industrins rekommendationer (förankrade via skogspolitik, lagstiftning och s.k. skogsvårdsföreningsverksamhet).

De förstår inte att alla övervintrande skogsmesar, lavskrikor under hela barmarksperioden efter häckning samlat mat som göms i träd, helst täta granar (gärna rikligt lavbeklädda ...). Och inne i gamla täta granar hittas också övervintrande spindlar och andra insekter. Mat för vinterfåglar. Sen kalhuggs deras skog, och all mat för vintern tas bort. Och de hålträd och murkna stubbar som mesar och skogsugglor behöver för häckning, putsas likaså bort. Detta som ett litet exempel.

Dessutom får ju skogarna kalhuggas mitt under häckningstiden, som egentligen måste anses som ett miljöbrott ...  där allt stryker med. Samtidigt ojar vi oss över det som sker i Brasilien, när stora skogsområden förvandlas till boskapsfarmer för att producera saftiga steker att stilla vår egen aptit med.

I en intervju för Suomen Kuvalehti 25.9.2020 (kuva = bild, lehti = tidning) säger Heikki Willamo att han skulle bli galen om han skulle börja fotografera hyggen och avverkningsspår i skogen, som numera tagit över de skogar han en gång började fotografera i. Det är bara mindre fragment som skyddats, "som man traskar igenom på några minuter".

I och med denna bok avslutar han sin tre decennier långa gammelskogsdokumentation och sörjer för det som vi lämnar över till yngre generationer.

Kvantitet är inte synonymt med kvalitet. Med alltför få förstår detta.

Vackraste stället i byn

Bruksgården vid Kimo Bruk. 3.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 277/366.

I en utpräglad agrar miljö som min hemby är, finns det inte mycket som i sig kan anses "vackert". Det mesta är produktionsinriktat, och ju större aktiva gårdar är, desto mera "industrialiserade" blir de. På gott och ont.

Det vackraste området har koppling till Kimo Bruk, grundat 1703, och var  Finlands mest produktiva järnbruk 1792. Det KB-märkta järnet fraktades med egna skutor från Oravais till Stockholms järntorg (finns i nuvarande Gamla Stan). Järnet exporterades vidare från Stockholm till övriga Europa.

Bruksgården på bilden ovan, i folkmun kallad herrgården, är huset där brukets förvaltare bodde. I parken runt gården finns en mängd ädla lövträd och utländska barrträd, som normalt inte växer vilt på dessa breddgrader. Här såg jag min första flygekorre i slutet av 1970-talet.

Någon stor herrgård i egentlig mening uppfördes aldrig i Kimo eftersom brukets ägare oftast bodde på annan ort. Då drevs bruket av förvaltare och bruksgården var såväl förvaltarens bostad som kontor. Endast 19 ägare har bott i Kimo och förvaltat bruket själva. 

Husets äldsta del är från 1700-talet, den byggdes efter den stora branden 1762. Bruksgården har byggts till flera gånger. 

Förvaltarbostaden ändrades och byggdes till under 1800-talets senare hälft så att den fick sitt nuvarande utseende. På 1960-talet genomgick den en grundrenovering.  Verandan som löpt längs nästan hela långsidan togs bort och ersattes med de två förstukvistarna. Inredningen moderniserades enligt dåtidens krav. 

Bruksgården har idag återfått gammaldags prägel, i och med att Stiftelsen för Kimo Bruk, i början av 2000-talet renoverade det anrika huset. Oravais Hembygdsförening har inrett huset i gustaviansk stil. 

I dag är bruksgården en beställningsrestaurang med plats för 100 matgäster; där hade vi sonens studentfest 2010 för släktdelen i Österbotten.