Så liten är världen

Med kaja som husvakt. Vörå 2.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 276/366.

Vörå är en gammal och rik odlingsbygd, så än idag. De flesta hus och gårdar är stora, moderna och ibland också vackra. Med snudd på "Solsida".

Men jag är ingen turistfotograf som har till uppgift att visa upp det man är stolt över. Jag tilltalas av allt det som skapar frågor, typ: vad hände här?

Passerade detta hus med en avvikande arkitektur. Liknade ett "Amerikahus", åtminstone hade inte byggaren följt byns normer. Också det att huset tydligen varit gulmålat avviker från traditionens röda hus med vita knutar.

Och nu står det öde med en kaja som enda livstecken. Skulle gärna veta mera; kanske tar jag reda på det en vacker dag.

Innan bilden togs hade jag och fru A återvänt till "brottsplatsen", till biblioteket för onsdagskvällens bokprat. Vi hade fått syn på några titlar som vi ville låna. Och då träffar jag en verklig överraskning, en äldre herreman som visade sig vara något utöver det vanliga. Lärd, beläst, berest och tydligen något av en f.d. äventyrare som jobbat och bott i många afrikanska länder. Han hade varit jaktsafari-ledare, hade ägt bokhandel i Sydafrika - och en massa annat.

Jag råkade berätta hur överraskad jag var när jag i en bokhandel i Kapstaden i februari 1994 hade blivit betjänad av en dam som bytte till svenska när hon såg mitt kreditkort. Förstås frågade jag hur det kom sig att hon pratade svenska? Hon sade att hon varit gift med en svensk-österbottning från Terjärv.

"Det var min fru", säger mannen framför mig, bland bibliotekshyllor i Vörå. Som var född i Österbotten, men växt upp i England.

Och sen kände han min barndomskompis som flyttade till British Columbia i slutet av 1980-talet ...

Så liten är världen.

Och österbottningar har alltid lockats ut i världen.

Fusk i skogen

Kvarlämnat fuskverk. Harjux 1 oktober 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 275/366.

Strövade i skog och kom till ett litet hygge. Möttes av en massa plantlådor som i sig är slarv. Att bara lämna skräp efter sig. Men tre av lådorna var fyllda med döda och döende tallplantor! Varför? Enligt informationen på lådorna hade plantorna levererats i maj detta år (2020).

Kollade en del av hygget och där hittades heller inga plantor, trots högläggning och relativt bra planteringsmark, dvs. inte så stenigt som det ofta är i Österbotten.

Hur sånt här är möjligt vet jag inte?

Tydligen finns det inga skogsfackmän längre som rör sig i fält; de sitter väl för det mesta i sina kontor och styr allt via laptops och mobiltelefoner ...

Detta var ett litet hygge en bra bit inne i en skog, utom synhåll från vägar, och då är väl risken liten för att någon skall kolla upp jobbet.

Men någon måste ju äga skogsmarken; finns det verkligen ingen som bryr sig? Som rör sig i fält?

Såg en blå kärrhök hona när jag kom ut ur skogen, jagande lågt över stubbåkrar. En trevlig nordlig glesbygdsart som är svår att inventera.

En dag i Vörå

Fler frågor än svar. Vörå 30.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 274/366.

Ja, jag vet.

Många lokala ogillar att denna typ av bilder publiceras, att man inte istället fotograferar grannhuset som är i skick, som visar på den riktiga verkligheten. Att ingen skall tro att hela byn ser ut så här.

Men vi som fotograferar dras till det annorlunda, till sådant som kanske ingen bryr sig om, som vi vill synliggöra. Motiv som bara lämnar en kvar med en massa frågor. Ödehus är ett sådant motiv.

När jag står här med min kamera och studerar stockarna som flitiga händer bilat med yxa, skulle jag så gärna veta mera. Vem höll i yxan? För vem byggdes huset?  När hade huset sin storhetstid? Vad hände sen och hur slutade det så här? Fanns det ingen som ville ta över?

Egentligen borde jag gå in, ta detaljbilder, fråga runt i byn. Det finns säkert folk med svar. Ännu har jag inte kommit mig för att ta itu med motivet på riktigt. Men jag borde.

Ja, jag vet.

Det jag däremot vet är att kvällens bokprat på biblioteket i Vörå var omtyckt; alla framplockade stolar fylldes.

Några hade kommit långa vägar; en del ansikten bekanta, de flesta inte. Men det var en vetgirig och bra publik. Flera hade läst min bok och ändå kommit, några som inte läst köpte. Och när det var över blev de flesta kvar, sittande i små grupper - reflekterande.

Några mindes artiklar om några Vörådamer som jag intervjuat i Butte, Montana 1982, och gjort en artikel om. De ville veta mera, om jag mindes? Frågan kom så plötsligt, men jag berättade att de tre änkorna hade kommit i en stor "amerikanare" till hotellet och hämtade mig för en biltripp runt stan. En hade päls.

En som läst min bok frågade hur jag hade hittat ett bo av blå kärrhök, som jag tydligen nämnt i boken (och glömt ...). Men ringmärkaren som visat mig boet satt i publiken kunde ge svar. Till saken hör att det är ytterst svårt att hitta ett bo av den arten (markhäckande).

Sånt får man uppleva vid närkontakt med läsande publik.

Och de två bibliotekarierna som fungerade som arrangörer var världens trevligaste, hade fixat med kaffe och annars bara utstrålade en massa positiv energi.

Sådant som man lever länge på.

Återupptäcktens glädje

Agrara studier. Keskis, Vörå 29.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 273/366.

Kör runt i landskapet.

Stannar då och då. Plockar med kamera och kikare och gör små vandringar. Nostalgi blandas med nyupptäckter; "detta har jag inte tidigare lagt märke till".

Hittar ödetomter med tomma hus med vacker utsikt, ibland med insjö nära. Ändå tomt och övergivet. Ser än fler nybyggen: "det där huset har jag inte tidigare lagt märke till".

Kollar in biblioteket där jag har bokprat i morgon, en ståtlig byggnad mittemot min gamla skola. Där jag drömde mig bort till Amerika och Afrika (som sen förverkligades). Där bibban nu står låg en krog och en bowlinghall under min skoltid.  Minns några danskvällar i krogen under ung vuxentid, med dåtida kompisar nu spridda för vinden.

Stannade på fruns begäran vid en klädbutik som jag minns från skolbussens fönster, ett ställe som jag aldrig besökt. Och se, en kvinnlig försäljare känner igen mig.  Hennes föräldrar hade butik i mormor och morfars by, som ofta besöktes. Då var hon en liten flicka.

Nu lyckades hon sälja ett riktigt snyggt plagg åt mig. Och åt frun.

Så kan de gå när man kör runt i landskapet. Ett mentalt själslandskap, på något sätt.

Där mycket av mig tydligen blev kvar.

Härligt torparliv

Med syrener i bakgrunden. Pandros 28.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 272/366.

Skönt med torparliv i brittsommarvärme.

Inledde dagen med att svarva ihop min månatliga kolumn i Vasabladet (Finlands andra största svenskspråkiga dagstidning), resten av dagen ute i det härligaste höstväder man kan tänka sig.

Hade två gamla havsörnar kretsande över en stund under eftermiddagen. En flock med "vildgäss" över en stund senare, ca 60 vitkindar och fem sädgäss. De senare upptäckte jag först när jag kollade en bild jag tog. Önskade att det skulle ha funnits en prutgås i raden, den arten saknar jag ännu i år ...

I går på vägen upp besökte vi fruns väninna som nyligen flyttat tillbaka från Sverige och tillsammans med sin (Finlandsfödda/bott hela sitt liv i S) man köpt en fantastiskt fin bondgård med utsikt över en insjö. Där jag tog gårdagens tuppbild; jag var så trött när den laddades ner på kvällen (efter att ha grillat i dimma) att orden tagit slut för dagen ...

Dessutom hade gården åkrar, skog och en massa utrymmen i gamla ekonomibyggnader. Ett drömprojekt för vem som helst med agrara rötter, för dem är det deras nya hem och HQ. I en mycket intressant by med många vackra, stora Österbottengårdar i gammal stil.

Tänk att få inreda studio, galleri och en egen snickarbod i sådana utrymmen!

Men - jag är nöjd med vårt lilla torp, som är ett andra hem (fritidshus), att det finns tid för att skriva och fotografera och sköta om lilla frun. Det gick tillräckligt med tid i somras att måla och fixa allt möjligt.