Om att överträffa sig själv

Enda byggnaden kvar från farfars tid; 1800-tals visthusbod. Pandros 11.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 255/366.

Äntligen har jag gått i mål med de måste-projekt som bara väntat på att bli fixade.

Sånt som jag aldrig sysslat med, eller har någon erfarenhet av. Men nu är det fixat. Början av veckan gick åt att rappa skorstenen (rappet hade lossnat) mellan yttertaket och innertaket, i jävligt trånga utrymmen. Det tog två dagar.

Sen att ensam montera upp en brandstege och dito takstege, idag blev det klart. Och bra blev det. För första gången på 31 år satt jag mitt på dagen uppe på takåsen, intill skorstenen - och insåg vilket bra fågelskådarställe som det utgjorde ...

Sen ikväll en ny milstolpe, middag hos kusin Göran som flyttat tillbaka till hemorten med sin rikssvenska fru Agneta (fick samtidigt datorn laddad, och bilder nerladdade).

Göran var tre när föräldrarna emigrerade till Avesta, Sverige 1957. Pappan som tillbringat ungdomen i kriget mot Ryssland är död sen några år tillbaka, mamman (94) lever fortfarande. Många av de män som tillbringat många år i kriget ville västerut, helt instinktivt ...

En av mina favoritkusiner är alltså tillbaka, och det känns bara så trevligt. Vi har alltid varit på samma "våglängd". En orsak för mig och min fru att lite oftare köra upp från Åbo till Österbotten.

Det enkla kan också vara det sköna

Middagen tillreds. Pandros 10.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 254/355.

Jag och fru Anita brukar tänka så här: i tusentals år klarade sig människorna över hela världen utan el, idag blir de flesta ifrån sig om det blir ett dygns el-avbrott. Här i vårt fina lilla ekohus klarar vi oss hur bra som helst utan el, men en teflonstekpanna är ju ändå bra att ha (har massor med gjutjärns dito, men de är mera krävande ...). Något av lyx.

Men jag älskar att laga all mat utomhus, kan samtidigt kolla in alla flyttande fåglar. Strax innan hönsfileerna hamnade på elden passerade ca femhundra tranor över, i ett tiotal flockar, ivrigt trumpetande.

Stämningsfullt.

Och när det mörknar är det bara så mysigt inne med brasa i spisen, stearinljus och stormlyktor (med LED-lampor). Samt pannlampor för läsning. Enda problemet är att datorn och telefonen då och då måste laddas. Och borrmaskinen ...

Frestande motiv

En byggnad som skulle ha mycket att berätta. Keskis 9.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 253/366.

Agrara grannar

Paketerat och klart. Pandros 8.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 252/366.

Regnade halva dan, när jag kröp omkring under  taket med min murslev. Ett jädrans obekvämt arbete i trångt utrymme. Skickade varma tankar till alla hantverkare och byggare, som dag ut och dag in kämpar med att bygga hus och renovera åt andra.

Massor med flyttande tättingar förbi vår backe, också kungsfåglar och trädkrypare - som inte hör hemma mitt i odlingslandskapet. Men vår backe fungerar som en ö i skärgården, som drar till sig flyttare. Och vid dåligt väder kommer de ner för att proviantera. Hörde sjungande gransångare och rödvingetrast.

Och sen på kvällen kom solen fram, ett härligt ljus. Fixade till en lax över öppen eld, gillar denna enkla stenåldersteknologi. Det är bara grannens grässkörd inplastat i stora paket som påminner om nutid ...

Inser att jag måste stänga datorn, batteriet indikerar att det borde laddas - får bli ett projekt i morgon, kanske på ortens bibba.

Alltid tid att lära

På kvällspromenad i Oravais. 7.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 251/366.

Idag har jag gjort något nytt, som jag aldrig haft en blekaste aning om hur det går till: att rappa en skorsten. Men allt går väl att lära sig tänkte jag. Hittade på järnaffären det som behövs, läste på murbrukssäcken hur geggamojan skulle blandas. Sen upp på mellantaket med murslev o annat.

Och visst blev det som det skulle; får fortsätta i morgon.

Vackert höstväder. Hade en passerande lärkfalk och hörde nötkråka från skogen. Igen en massa flyttande tättingar och en vacker plog med 52 tranor rakt över.

På kvällen närmare havet för promenad; det är alltför mycket älgflugor i skogen - som är synd. Obehagliga kräk.