Vägen hem var ganska lång

Omkörning på stamväg 44 i Birkaland. Foto: Håkan Eklund. 14.9.2020. Nr 258/366.

"Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena."

Så skaldade finlandssvenska Tove Jansson i tiden i sin kända "Höstvisa" med musik av Erna Tauro. Visan framfördes för första gången 1965 i en vistävling i Finland (blev trea).

Den finska texten ("Syyslaulu") skrevs av Esko Elstelä och den norska ("Høstvise") av Hanne Krogh.

Refrängen lyder: "Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut...".

Ett bra tips i höstskymningen.

Vår väg hem idag blev 387 km, delvis längs mysiga och lite trafikerade småvägar, med pitstop hos Amerikaemigranter som tillbringar somrarna i Österbotten.

Miljöbyte

Solnedgång sedd genom buskarna på farfars husgrund. Pandros 13.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 257/366.

Åska på natten med hårda regnskurar - sen en solig och vacker dag, men blåsigt som f-n. Har odlat viktiga sociala kontakter några dagar, mycket givande.

Men nu måste jag igen börja fokusera på det som är ännu viktigare, att jobba vidare på min bok. Och då gäller det att inta skrivlyan i Åbo ...

Övning ger färdighet

256
Efter hundra år i laduknut. Oravais 12.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 256/366.

Gjorde en utflykt till ett odlingsområde med en baktanke att kanske hitta någon art som saknas på årslistan: ex. pilgrimsfalk, hornuggla, en massa vadare, lappsparv, rödstrupig piplärka och så vidare.

Hittade en stubbåker i ett stort öppet område och började trampa teg upp och teg ner (inför hotande regnskur). Skrämde upp en enkelbeckasin, en stenskvätta, ett tiotal sånglärkor, sextio ängspiplärkor - och sen, en ensam rödstrupig piplärka! Bingo. Art nr 224 (sex kvar till målet).

Som alla förstår är det omöjligt att visuellt kunna identifiera små anspråkslöst tecknade tättingar som flyger förbi. De ser bara ut som mörka flugskitar mot en ljus bakgrund. Det enda sättet att ta reda på arten är att känna igen kontaktlätet. Något som skall tränas (via ljudinspelningar/finns massor på nätet).

Den rödstrupiges läte tränande jag metodiskt och intensivt för ett tiotal år sen (1996), tills det "satt". Den hösten lyckades jag plocka ut tre flyttande rödstrupar, från andra vanligare arter. Det handlar om hårfina nyanser som skiljer från ex. trädpiplärkans kontaktläte.

Vintern 1997 tillbringade jag sex veckor på jobb i West Kilimanjaro, bodde som enda vit på en avlägsen skogsstation. På kvällarna, efter att kursjobbet var över, vandrade jag ner till odlingsmarkerna för att titta på fåglar. Det vimlade av exotiska arter, en massa övervintrande nordeuropeiska/sibiriska arter. Ett ljudlandskap fyllt med okända läten. Tills örat sade: rödstrupig piplärka! Jag sökte med kikaren i en stubbåker och hittade en liten flock. Det kändes som en arbetsseger.

Om att överträffa sig själv

Enda byggnaden kvar från farfars tid; 1800-tals visthusbod. Pandros 11.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 255/366.

Äntligen har jag gått i mål med de måste-projekt som bara väntat på att bli fixade.

Sånt som jag aldrig sysslat med, eller har någon erfarenhet av. Men nu är det fixat. Början av veckan gick åt att rappa skorstenen (rappet hade lossnat) mellan yttertaket och innertaket, i jävligt trånga utrymmen. Det tog två dagar.

Sen att ensam montera upp en brandstege och dito takstege, idag blev det klart. Och bra blev det. För första gången på 31 år satt jag mitt på dagen uppe på takåsen, intill skorstenen - och insåg vilket bra fågelskådarställe som det utgjorde ...

Sen ikväll en ny milstolpe, middag hos kusin Göran som flyttat tillbaka till hemorten med sin rikssvenska fru Agneta (fick samtidigt datorn laddad, och bilder nerladdade).

Göran var tre när föräldrarna emigrerade till Avesta, Sverige 1957. Pappan som tillbringat ungdomen i kriget mot Ryssland är död sen några år tillbaka, mamman (94) lever fortfarande. Många av de män som tillbringat många år i kriget ville västerut, helt instinktivt ...

En av mina favoritkusiner är alltså tillbaka, och det känns bara så trevligt. Vi har alltid varit på samma "våglängd". En orsak för mig och min fru att lite oftare köra upp från Åbo till Österbotten.

Det enkla kan också vara det sköna

Middagen tillreds. Pandros 10.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 254/355.

Jag och fru Anita brukar tänka så här: i tusentals år klarade sig människorna över hela världen utan el, idag blir de flesta ifrån sig om det blir ett dygns el-avbrott. Här i vårt fina lilla ekohus klarar vi oss hur bra som helst utan el, men en teflonstekpanna är ju ändå bra att ha (har massor med gjutjärns dito, men de är mera krävande ...). Något av lyx.

Men jag älskar att laga all mat utomhus, kan samtidigt kolla in alla flyttande fåglar. Strax innan hönsfileerna hamnade på elden passerade ca femhundra tranor över, i ett tiotal flockar, ivrigt trumpetande.

Stämningsfullt.

Och när det mörknar är det bara så mysigt inne med brasa i spisen, stearinljus och stormlyktor (med LED-lampor). Samt pannlampor för läsning. Enda problemet är att datorn och telefonen då och då måste laddas. Och borrmaskinen ...