Fotografering som jag gillar

Från utställning i Åbo konsthall, 16.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 260/366.

Kollade idag in utställningen "Cowboy Girls" av Karoliina Paatos, som jag och fru A gillade stort. Dokumentär fotografi i all sin enkelhet, men som krävt mångåriga besök på en avlägsen ranch ute i Nevadas torra landskap, där det tog timmar att nå närmaste matbutik.

På hennes webbplats hittas mera information: http://www.karoliinapaatos.com/

Lugnet före stormen

More is more. Resoviken 15 september 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 259/366.

Härlig vandring i vindstilla, varmt och fint höstväder efter en vecka med hårda, råkalla vindar på den österbottniska västkusten.

Passerade en imponerande solrosåker.

Gissar att det är Reso stad som anlagt "viltåkrar" i ändan av havsviken (där det fanns en supersällsynt tallsparv senaste vinter). Jag spanade efter pilgrimsfalk som sett flera dagar (på flyttning), men kammade noll. Några tusen vitkindade gäss gav liv åt ljudlandskapet.

Vädergubbarna (och dito damer) har varnat för en annalkande storm, få se vad den för med sig?

Vägen hem var ganska lång

Omkörning på stamväg 44 i Birkaland. Foto: Håkan Eklund. 14.9.2020. Nr 258/366.

"Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena."

Så skaldade finlandssvenska Tove Jansson i tiden i sin kända "Höstvisa" med musik av Erna Tauro. Visan framfördes för första gången 1965 i en vistävling i Finland (blev trea).

Den finska texten ("Syyslaulu") skrevs av Esko Elstelä och den norska ("Høstvise") av Hanne Krogh.

Refrängen lyder: "Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut...".

Ett bra tips i höstskymningen.

Vår väg hem idag blev 387 km, delvis längs mysiga och lite trafikerade småvägar, med pitstop hos Amerikaemigranter som tillbringar somrarna i Österbotten.

Miljöbyte

Solnedgång sedd genom buskarna på farfars husgrund. Pandros 13.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 257/366.

Åska på natten med hårda regnskurar - sen en solig och vacker dag, men blåsigt som f-n. Har odlat viktiga sociala kontakter några dagar, mycket givande.

Men nu måste jag igen börja fokusera på det som är ännu viktigare, att jobba vidare på min bok. Och då gäller det att inta skrivlyan i Åbo ...

Övning ger färdighet

256
Efter hundra år i laduknut. Oravais 12.9.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 256/366.

Gjorde en utflykt till ett odlingsområde med en baktanke att kanske hitta någon art som saknas på årslistan: ex. pilgrimsfalk, hornuggla, en massa vadare, lappsparv, rödstrupig piplärka och så vidare.

Hittade en stubbåker i ett stort öppet område och började trampa teg upp och teg ner (inför hotande regnskur). Skrämde upp en enkelbeckasin, en stenskvätta, ett tiotal sånglärkor, sextio ängspiplärkor - och sen, en ensam rödstrupig piplärka! Bingo. Art nr 224 (sex kvar till målet).

Som alla förstår är det omöjligt att visuellt kunna identifiera små anspråkslöst tecknade tättingar som flyger förbi. De ser bara ut som mörka flugskitar mot en ljus bakgrund. Det enda sättet att ta reda på arten är att känna igen kontaktlätet. Något som skall tränas (via ljudinspelningar/finns massor på nätet).

Den rödstrupiges läte tränande jag metodiskt och intensivt för ett tiotal år sen (1996), tills det "satt". Den hösten lyckades jag plocka ut tre flyttande rödstrupar, från andra vanligare arter. Det handlar om hårfina nyanser som skiljer från ex. trädpiplärkans kontaktläte.

Vintern 1997 tillbringade jag sex veckor på jobb i West Kilimanjaro, bodde som enda vit på en avlägsen skogsstation. På kvällarna, efter att kursjobbet var över, vandrade jag ner till odlingsmarkerna för att titta på fåglar. Det vimlade av exotiska arter, en massa övervintrande nordeuropeiska/sibiriska arter. Ett ljudlandskap fyllt med okända läten. Tills örat sade: rödstrupig piplärka! Jag sökte med kikaren i en stubbåker och hittade en liten flock. Det kändes som en arbetsseger.