Mobil skrivlya

Vid Onnenkoski, Björneborg. 17.8p.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 230/366.

Igen på landsvägen tillbaka till Åbo. Vi hade en bensträckare vid en vacker fors en bit norr om Björneborg.

Alltför hårt solljus för forsfotografering, men hittade en skuggig plats där vattnet färgades grönt av alla klibbalar som kantade vattendraget.

Sen bara så skönt att ha en fru som kan ta långa körpass, sitter just nu och skriver på en artikel för norska Natur & Foto, medan landskapet rusar förbi. Så får jag det gjort.

Runt i reviret

Längs skiftesväg till utägor. Kimo 16 augusti 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 229/366.

Körde runt i mitt ringmärkningsområde för att söka en tornfalksholk som jag tipsats om, som hade haft ungar i år. Kompisen som satt upp den för några decennier sen hade helt enkelt glömt bort den.

Jag får kolla på nytt nästa vår, om det blir häckning.

När jag kom tillbaka kunde jag inte låta bli att ta några "rutor" på skogen längs körvägen. Ljuset föll så vackert genom granungskogen.

Tid för det lilla

Hantverk på väggen. Pandros 15.8.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 228/366.

Efter fyra dagar på landsväg känns det skönt att igen fokusera på "den lilla världen", dvs. den egna stugknuten.

Har nu avslutat "hustrimmnningen" som drog 18 liter målfärg, alla prylar börjar hitta tillbaka till sina platser. Liksom detta fina afrikanska hantverk som har sin historia.

Trots en solig och varm dag börjar det kännas som höst i luften. Hörde flyttande tranor (på väg till "mellanstationer"), trädpiplärkor och bergfinkar.

Lurade i morse en rödhake att komma fram ur ett tätt buskage vid husknuten. Använde det som amerikanska ornitologer kallar för "pishing". Okänt bland ornitologer i detta land. Och visst funkade det, rödhaken blev nyfiken och kom fram för att titta på vem som förde ett sånt ljud.

Så här beskrivs det på Wikipedia:

A pish is an imitated bird call (usually a scold or alarm call) used by birders and ornithologists to attract birds (generally passerines). The action of making the sound is known as pishing or spishing. This technique is used by scientists to increase the effectiveness of bird diversity surveys, and by birders to attract species that they might not otherwise see.

Pishing is used most effectively in the Holarctic, where it is thought to work due to its similarity to the scold calls of tits and chickadees (birds in the family Paridae). These scold calls, a form of mobbing behaviour, attract other birds which come in to establish the nature of the potential threat. Acoustical analysis of pishing calls and the mobbing calls of tits shows that they share a frequency metric not used by other birds. Not surprisingly, pishing has little effect on birds in those parts of the world without tits or chickadees.

Another study noted that only passerine are attracted by pishing. Apart from the mobbing call hypothesis, it has also been suggested that pishing may be treated as an invitation to join a "mixed-species foraging flock" and birds do not themselves vocalize or show aggressive behaviour. The same study noted that pishing did not work in the old-world tropics and suggested that it may be due to the lower densities of migrants.

Pishing has also been found to work effectively in Southern Africa (imitating a call of the rattling cisticola). It also works effectively in Australia where, despite the absence of any members of the Paridae, a number of passerine species can be attracted. Some birders in Australia use a variant of pishing called "squeaking" (making a kissing sound through pursed lips or against the back of one's hand) to which white-eared honeyeaters, several species of whistlers and grey fantails show an initial response and in turn attract other species.

Because pishing or squeaking disrupts the natural behaviour of a bird, birding organisations consider it unethical to make excessive use of this method of attracting birds. Such organisations recommend that, once the bird has been viewed, the birder cease pishing and allow the bird to return to its natural behaviour.

Kvar på slagfältet

Från museet vid Raatevägen, Suomussalmi 14.8.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 227/366.

En monter med livsfragment, kvarlämnat på slagfältet på Raatevägen i januari 1940 där en hel fiendedivision med ukrainska soldater förintades 5-7.1.1940. En division består av minst 10 000 soldater; en mindre del lyckades fly tillbaka till den ryska sidan, divisionschefen inkluderad (som sen arkebuserades framför sina män).

Ukraina hade 1922 blivit en del av Sovjetimperiet.

Soldaterna hade transporterats med tåg från Polen, som de hade erövrat i sommarväder. De fick ingen information vart de skulle, och var inte utrustade för arktiska förhållanden.

Väl framme, när de välde in över gränsen i Suomussalmis skogsödemark, en synnerligen motoriserad division, blev de stoppade. Då valde de att "klamra sig fast" längs den smala landsvägen, skogen som omgav dem var en främmande miljö för dessa stäppens söner. Konvojen "styckades upp", inringades och likviderades av finska soldater i vita snödräkter på skidor. Ofta skedde anfallen i nattens mörker, med "soppköken" som viktiga mål. Paniken och eländet för erövrarna var obeskrivbar.

Krig är en makaber hantering som borde förbjudas i lag ...

Det hittades sen skidor i transportvagnar efter att kolonnen förintats, också handböcker hur man skidar - men de unga männen från Ukraina hade aldrig tidigare stått på skidor ...

Föremålen på bilden: uppe i vänstra hörnet exempel på växter som etablerats sig på slagfältet längs Raatevägen, från frön i ryskt djurfoder, bildklippet ur en tidning visar en öppnad kassakista från ett ryskt infanteriregemente som var fylld med pengar, ryska rublar och 70 000 FIM som med dagens värde motsvarar 25 500 euro. Patronen uppe i bilden är fylld med mylla från Ukraina, en gåva från deras veteraner från 1997. Nedanför en regelmentsbok för Röda armén från 1938, delar av en soldats fickur.

Uppe till höger frimärken från rysk fältpost 1940, dokumentsigill från 44:e divisionen (som förintades), medlemsmärken och "pins", bl.a. från en rysk fältväbel som tillsammans med sin 32 man starka patrull hade nedgjorts av en enda finsk soldat, underserganten Lauri Ollikainen.

Fotot till höger är soldaten Mihail Poljakov som stupade 4.1.1940, hans son Josif besökte museet i maj 1997 och donerade då fotot och duken den är placerad på.

Den finska armén fick stora mängder materiel och förråd efter striderna i Suomussalmi: bl.a. 43 stridsvagnar, 71 kanoner, 260 lastbilar, 1 170 hästar (som överlevde), 29 pansarvärnskanoner och andra vapen som var av stort värde eftersom de bara hade en (1) enda fullt fungerande stridsvagn vid krigets utbrott.

I verklig glesbygd

Här får man vänta länge på skjuts.  Suomussalmi, Kajanaland 13.8.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 226/366.