Sommarens höjdpunkt

Möte intill gränsen till Ryssland. Lehtovaara, Suomussalmi 12.8.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 225/366.

Det är alltid skojigt att bli positivt överraskad; idag är en sådan dag. Vårt värdpar, Helena & Eero Seppänen, på Arola Farm (https://www.arolabear.com/) alldeles intill gränsen till Ryssland i ytterst glesbygd, är det mest älskvärda man kan tänka sig.

Hon var tjejen som utbildat sig till nurse i UK, träffade Eero på en dans när hon besökte hemlandet - och de blev ett par. Istället för "stora världen" blev hon som 22-åring husmor på en mjölkgård i ytterst glesbygd. Där vi just nu befinner oss, fru A och jag.

För några decennier sen sadlade paret Seppänen om och blev turistförtagare - med krigshistoria, vacker vild natur samt björn- och vargskådning och med god hemlagad mat som specialitet (i morse med älgkött, nyplockade hjortron och blåbär ...).

Bilden ovan är från kvällens bildskörd, några kilometer från deras hemgård. Från björnsafarin med sonen Jeru som guide som resulterade i fem olika björnar, en varg, en rödräv, två havsörnar och en kungsörn. Och aldrig har jag sett varg så när som nu.

Men det var inte för det som vi är här. Egentligen.

Jag läste för två veckor sen en bok om striderna i Suomussalmi under vinterkriget, och träffade i ett kapitel på Eeros mamma Lempi Seppänen. Hon var den första som lyckades rädda sig (och 133 andra) undan Röda armén när de kom över gränsen 30.11.1939. Googlade lite, blev än mer nyfiken - och berättade åt min fru att dit skall vi åka! Bums. Som vi gjorde. Tog oss två kördagar från Åbo.

Eeros mor upptäckte under vinterkrigets första dag (som ingen väntad sig här) ryska soldater på granngårdstomten när hon kom från ladugården 30.11.1939. Hon förstod läget genast (mannen var på jobb långt borta), snappade åt sig sina tre döttrar och flydde.

De som blev kvar i byn togs av ryssarna och hamnade småningom i ett arbetsläger långt inne i Vitahavskarelen där många dog.

En lång historia. 

Kom nyss ur bastun, efter safarin. Fick instruera ett ungt tyskt par hur man badar bastu, premiär för dem ...

Detta skrivs uppe i ett vindsrum, därifrån husmor upptäckte fienden, en ödesdiger novembermorgon 1939. Just när det ljusnade ...

David mot Goliat, för 80 år sen

En gång fylld med elände. Raatevägen, Suomussalmi 11.8.2020. Vid den blånande horisonten i fonden ligger Ryssland. Foto: Håkan Eklund. Nr 224/366.

Detta kunde vara vilken landsväg som helst, men det är den inte.

För 80 år sen var den en av de mest omskrivna i världen, där en liten och dåligt utrustad finsk militär, men med skidkunnighet och gerillataktik i arktisk kyla utplånade en tungt utrustade och numerärt överlägsen sovjetisk division. Det handlar om vinterkriget 1939-40.

Slaget presenteras ofta som ett skolexempel på hur en liten styrka, som är kunnigt ledd och slåss i bekant terräng, kan vinna över en numerärt mycket överlägsen fiendestyrka.

Wikipedia:
Faktorerna som påverkade slagets utgång var bland annat

• Större mobilitet: De finska truppernas erhöll större rörlighet genom sin vintervana, skidutrustning och slädar, medan de sovjetiska trupperna var bundna till vägarna på grund av sin tyngre utrustning och ovana vid vinter- och skogsförhållanden.
• Flexibel och icke-ortocox strategi: De finländska styrkorna anföll de sovjetiska soppköken, vilket demoraliserade fienden i den stränga arktiska vintern.
• Det sovjetiska signalskyddets misslyckande: De sovjetiska styrkorna förlitade sig på telefonlinjer för sin kommunikation. Dessa kunde avlyssnas av finländarna vilket gav viktiga upplysningar om de ryska truppförflyttningarna.
• Finska arméns kläder och övriga utrustning var väl lämpade för krigföring i djup snö och låga temperaturer.
• Det sovjetiska målet var att dela Finland i två halvor i Uleåborgsregionen. Denna idé ser strategiskt bra ut på papper men var orealistisk i verkligheten. Terrängen i denna del av Finland utgjordes av skogbeklädda träskmarker där vägnätet mest bestod av skogsstigar. De mekaniserade divisionerna vid denna tid var tvungna att hålla sig till vägarna, vilket gjorde dem relativt lätta att utmanövrera och avskära för de finländska skidtrupperna.

Nyttig kunskap för fotograf

Nyckeln till framgång. Kauhava 10 augusti 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 223/366.

Min bror som var gymnasielärare i fysik och matte brukade fråga sina elever vilket ämne i skolan som var det viktigaste? De trodde förstås att han menade sina egna ämnen.

Men nej. Modersmålet var det rätta svaret.

För att lära sig annat måste man behärska sitt språk; också basen för att lära andra språk.

Likadant brukade jag fråga mina fotoelever vad som är viktigt att kunna, för att komma fram som fotograf?

Svaren var många. Förstås.

Det är ju mycket som behövs för att ta sig fram som fotograf. Det som jag ville ha till svar var att de skall lära sig att skriva! Gärna som en journalist.

Det är inte många fotografer som förstått detta. Och så gick det som det gick. Mediehusen satte kameror i händerna på journalister och gjorde sig av med fotograferna ... (framtvingat av ekonomiska orsaker - a long story).

Skrivkunnigheten gäller lika mycket för en frilansare.

Att sälja ett färdigt "paket" med text & bild är något helt annat än att bara försöka prångla ut enstaka bilder.  Själv har jag inte sålt många bilder, men nog ett tusental illustrerade texter.

De mest framgångsrika finska naturfotografer är sådan som själva är duktiga skribenter, som resulterat i många intressanta naturfotoböcker (och tidskriftsartiklar).

Skrivmaskinen på bilden ovan påminner mig om den vinter när min bror har börjat på en skrivmaskinskurs (kvällskurs), vi bodde ännu då hemma (1960-talet). Lyckan var när han fick låna en skrivmaskin från kursen, för att öva  hemma. Samtidigt passade jag på att lära mig tio-fingermetoden (blint), dvs. att skriva på en skrivmaskin/numera ett tangentbord med tio fingrar utan att behöva titta på fingrarna.

Det är som att spela piano, fingrarna vet vart de skall Härligt, snabbt och effektivt. En kunskap som jag haft en enorm nytta av genom hela livet.

Men detta är bara redskapet, att sen lära sig skriva något läsvärt kräver intresse och övning.Helst varje dag.

Ombyte igen

Precis som vädret, en enda röra ... Friskala ängar, Åbo 9.8.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 222/366.

Under dagen + 27 C med strålande sol. Precis som igår. Tropikkänsla, som många inte gillar i detta land (något jag däremot gillar). Men sällan en temperatur som är långvarig.

Nu i kväll när jag fotade ute på strandängarna drog en kall vind över markerna.

Fick  söka fram varmare kläder.

Back to normal.

Vardagsrummet längs ån

En av skönheterna en lördagskväll vid Aura å, Åbo. 8 augusti 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 221/366.

Åbo är en mysig sommarstad, åtminstone kvarteren längs ån som blir ett enda stort vardagsrum. Utomhus. Längs kajerna ligger det gott om restaurangbåtar och kajerna är också ett samlingsställe för MC-entusiaster, dito sådana som fixat upp gamla klassiska bilar.

Som den på bilden ovan, en Oldsmobile Cutlass som tillverkades i många olika utföranden från och med 1961.