Det nya landskapet

Längs morkullans patrullrutt, under sena kvällar. Vörå 24.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 145/366.

Privatägandets förbannelse

Smålommens sjö. Vörå 23.5.2020 kl. 21.30Foto: Håkan Eklund. Nr 144/366.

Under kvällen gjorde vi en kort avstickare ner till en vacker liten skogstjärn där smålommen häckat i många år. Och vi trodde att vi kommit en marodör och vandal på spåret ...

Mitt lag hade då varit ute sen klockan 04, i Oravais Naturs årliga fågeltävling. Ett sätt att hålla koll på avifaunan i området. En effektiv snabbinventering av läget. Och det är mycket som får en att ge upp tron på människors klokskap. Idag är det storskalighet som gäller, och spåren förskräcker. Både det bebyggda samhället, odlingslandskapet och framförallt skogslandskapet börjar allt mera se ut som stryk. Luggslitet, nött och exploaterat.

Kalhyggesskogsbruket är förödande, och otroligt förfulande i detta stenrike (skyll på istiden). När tidigare mossbelupna och ristäckta skogsmarker som i generationer varit rätt slutna (bondeskogsbruket utnyttjade skogarna mycket varsamt) exponeras via kalavverkning, torkar och dör all mossvegetation. Och ett veritabelt stenhelvete exponeras. A long story.

Men tillbaka till smålommens sjö. En vacker stig leder till sjön. När vi stannade vid landsvägen såg vi en redneckpick-up parkerad inne på stigen. Och längs stigen låg det en massa nerhuggna unga träd, med en meter höga stubbar! Det såg ut som om en vandal varit i farten. Det avhuggna var placerat tvärs över stigen, att ingen skall kunna gå där. Nere vid sjön hade en björk barkats på flera meters höjd ... Till vilken nytta? Från ändan av sjön hörde yxhugg.

Idag fick jag höra att det är en markägare som märkt ut ett körstråk för en skogsmaskin, att hitta till ett skifte som skall avverkas intill sjön. Så är det slut med denna idyll. Snart finns inte många kvar.

I detta område finns det alldeles för många hyggen redan, allt ser ut som stryk. Ok, visst, om femtio år är det säkert grönt och växande skog igen, fast egentligen inte skog - utan skogsekologiskt utarmade industriplantager. De har inte så mycket gemensamt med en riktig naturskog. De specialistarter som fanns i en naturskog, har då för länge sen varit borta. Att hitta en talltita i detta område är redan idag mycket svårt; en av de vanligaste skogsarterna när jag växte upp.

Ändå privatägandets förbannelse? Ja, här i nejden leder det till avsaknad av helhetsplanering, allt blir ett enda lapptäcke av hyggen. Var och en fixar sitt ställe som de själva önskar. Det finns ingen möjlighet att idka ett stycke samhällsplanering, att vissa områden kunde brukas effektivt, andra skulle reserveras för människor och riktig natur - och så vidare. Här är det pengar som gäller, att maximera uttaget, att ta ut det som finns. Till och med skogar som ägs av kommuner och församlingar är endast till för industrin, inte för skattebetalarna och församlingsmedlemmarna. De flesta människor är numera industrilakejer. Follow the money.

Man kunde kräkas.

När jag växte upp i samma område skötte bönderna sina skogar med varsam hand, liksom min far. Ingen kunde komma på den märkliga iden att man skulle hugga ner allt på en gång. Ändå fanns det fler barn i gårdarna då, än vad som nu är fallet. Nu vill ingen befatta sig med skogsbruk, allt arbete har delegerats till maskinentreprenörerna och med det har vi fått detta luggslitna och förfulade landskap som vi har idag i Österbotten.

Inget att vara stolt över.

Reflektioner från torpet

En sån som farfar. Pandrosbacken 22 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 143/366.

Sitter i kvällssolen på farfars gamla gårdstun och njuter av stillheten. Har fågelskådat halva dan (stötte på en blåhake vid en vacker smålomsmyr), fixat med tändved (sågat en hög med kvistar som jag samlade i fjol), läst färdigt om Jörn Donner som dålig far, läst några bra reportagen av samma Donner i boken "Sagt och gjort" (1976). Läste hans artikel "Den dödssjuka fången i Warszawa" som handlade om en utdragen rättegång angående en infångad naziförbrytare (Erich Koch). Artikeln hade ursprungligen publicerats i Bonniers Litterära Magasin nr 5 1959.

Trägubben ovan är en prydnadssak som jag fick av grannarna längs vägen ner till byn när jag fyllde jämt en gång. Gubben representerar min farfar som var bonde och smed, och Amerikafarare (Oregon). En person som jag aldrig träffade; han dog i sin bästa ålder i lunginflammation hösten 1939 när det ännu inte fanns penicillin. Lite coronastuk över det hela. Under andra världskriget utvecklades penicillinet, som gav de tre "upptäckarna" Nobelpriset 1945. De kunde ha räddat farfar, om de varit lite snabbare ...

Dom kallar oss mods

Som ur filmen från 1968 ... Komossa 21 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 142/366.

Kunde inte låta bli att tänka på den svartvita dokumentärfilmen Dom kallar oss mods (1968) när jag träffade på dessa långhåriga mysdjur på väg till en tornfalksholk. I skogen intill odlingsområdet håller detta gäng med långhåriga Highland Cattle-biffdjur till. Fattar inte hur de överhuvudtaget ser något? Träffade också djurägaren som jag hade en trevlig pratstund med.

I Sverige och Finland (åtminstone Svenskfinland; vet inte vad de kallades på finska) kom begreppet "mods" närmast att förknippas med ett byte av hårmode bland tonåringar. Bland annat inspirerade av The Beatles genombrott 1963 som fick många pojkar att låta håret växa, kamma det åt sidan eller framåt och sluta använda feta produkter att smeta in håret med.

Också jag var en som ville ha långt hår, men så länge jag bodde hemma klippte pappa, och då skulle det vara kort ...

Holken jag kollade (med tubkikare på avstånd) hade en ruvande hona. Ladan med bolådan står intill de odlingsskiften som mina föräldrar ärvde från mormor och morfar, som jag har massor med minnen från i slutet av 1960-talet. När vi höbärgade, när jag hjälpte pappa med skogsarbete, etc. Minnesmarker. Nu efter ett nyskifte för ett antal år sen har markerna övergått till andra ägare. Men mina minnesmarker finns kvar. Jag skall inkludera något av det in min nästa bok.

Under kvällen kollade jag fem bolådor, hade ruvande tornfalkshonor i fyra, möjligen också i den femte men den låg så långt borta från en väg att jag inte kunde se med kikare.

Till kojs med Otto

Den nya människan. Vasa 20.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 141/366.

Anlände till stugan (efter 5 h på landsväg) just när solen gick ner kl. 22.45. Möttes av spelande storspov, patrullerande morkulla över gårdstunet och en stackatosjungande svartvit flugsnappare. Har satt brasa i spisen, det är kyligt inne (ännu), plus fyra ute.

Värmer upp med en kvällsdrink (Gammeldansk + varmvatten) och skall snart krypa till kojs med pannlampa och Otto Gabrielssons bok "Vildhavre. Sista brevet till pappa" där han läser lusen av sin far, Jörn Donner, som Donner verkligen förtjänar.

Det är en bok som alla pappor borde läsa, för att lära hur man INTE skall vara som pappa. Ett mycket intressant, annorlunda, medryckande och avslöjande dokument, som visar hur det kan gå om arrogansen som var Donners varumärke också tillåts omfatta egna biologiska barn. Donner spred ju sin säd rätt frikostigt ...

Bara så synd att Donner själv hann dö (rökte ihjäl sig ...) innan boken kom ut. 

Angående det litterära: jag håller med Otto Gabrielsson att hans pappa Jörn Donner ofta skrev slarvigt och mediokert, ofta handlar det om  kvantitet istället för kvalitet. Man ser tydligt att texterna inte är dess mera bearbetade eller redigerade.

Men pärlor finns ur hans produktion, speciellt när det handlade om historia (Mannerheim) eller reportage. Här i fritidshuset hittas bl.a. "Världsboken. Ett reportage" från 1968, "Sagt och gjort" från 1976. Också hans kolumner i Hufvudstadsbladet gillade jag; ibland behövs det en sådan som nämner saker vid sina rätta namn.

Endast en gång har jag pratat med Jörn Donner.  Jag hade hållit föredrag om österbottniska emigranter för en emigrantorganisation i Mariehamn, Åland. Sen bjöd de på middag på en sommarrestaurang. Och där utanför står herr Jörn D och röker, och ser lika sur ut som vanligt. Jag stannade och växlade några ord med honom. Just small talk.

Jörn Donners far Kai Donner, Otto Gabrielssons farfar, var mera i min stil. Hans äventyr bland nenetser och andra ursprungsfolk i Sibirien 1911-1913 handlar om strapatser som den urbana Jörn aldrig skulle ha klarat av. Och sen var han en tuff krigare under Finlands ofärdsår, när vi skulle göra oss fria från ryssarna. Synd att han dog ung, när sonen Jörn var två år gammal.

Förutom allt ovett som Otto G delar ut åt sin far, som inte ville vara far för just honom, så gillar jag flytet, det intellektuella stuket och resonemangen i Ottos bok.

Hoppas att han fortsätter att skriva.