Från grannskapet

Pryder ett gårdsplank i grannskapet. Hirvensalo, Åbo 11 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 132/366.

Hårda tider

Två fattas vid bordet. Mors dag 10 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 131/366.

Det är hårda tider för alla dem som byggde upp landet efter kriget mot Sovjetimperiet. Svärmor som snart fyller 92 sitter inlåst på ett äldre boende. Det är den generationen som drabbas hårdast av Coronapandemin. Henne kan vi bara nå via telefon.

Och en av döttrarna som borde ha suttit vid bordet blev kvar på en ö, kunde inte komma i land på grund av den hårda vinden.

Själv byggde jag ett vindskydd på altanen för att kunna öppna grillsäsongen, fungerade utmärkt trots den hårda byiga vinden.

Reflektion kring snösmältning

Slog ut i blom under dagen. Hirvensalo, Åbo 9 maj 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 130/366.

Jag gillar sysslor som ger tid för reflektion, tid att tänka, tid att sätta saker och ting i perspektiv.

Idag var en sådan dag, i trädgårdsarbete i sol, från morgon till kväll. Prydnadsträdet ovan slog ut under dagens lopp, jag nästan såg hur allt bara växte, blev både grönare och vitare, och mådde bra i vårsolen.

Egentligen var det femte dagen med tid för tankearbete. Fyra dagar i bil Åbo-Kuusamo t/r = 2185 kilometer (= 22 timmars körning). Ensam i en bil på tomma vägar finns det tid att tänka.

Och sen idag, med spade i hand.

Äntligen gick det upp för mig varför jag gillade våren i Kuusamo, med 12 plusgrader dagtid med sol från blå himmel och 70 cm snö i skogarna. Det var något som triggade mig, men jag kunde inte just då sätta fingret på det.

Sen förstod jag. Det är att se förändringen, från vinter till vår. Att uppleva snösmältning helt handgripligt, att se hur varma solsidor öppnas (oftast dikeskanter), hur marken under granar på någon sydsida blir snöfria. Att se hur bäckar och små vattendrag porlar fram med sitt svarta vatten mot bländvita snödrivor runt om. Att se och känna hur snön dagtid säckar ihop som en enda mjuk smörja, för att under natten förvandlas till stenhård skare.

Och sedan kontrasten med snöfyllda skogar, isbelagda sjöar, men ändå med fågelsång och fågelflockar överallt där det finns lite barmark.

Plötsligt gick det upp för mig att så här såg mina barndoms vårar ut hemma i byn i Österbotten. På den tiden när vintrar var vintrar, och när våren kom så gick det till just så här.

Och hur många diken fyllda med smältvatten, men gömda under snön, hann jag inte trampa ner i när jag var på jakt efter flyttfåglar i odlingslandskapet. Nu är det mesta täckdikat, och sällan ser man några unga pojkar som är ute och snokar i naturen ... (de sitter väl alla framför en dator?).

Här i SW Finland är ju vintrarna oftast en enda lång senhöst. Novemberväder i 4-5 månader. Det är bara ljuset och växterna (och förstås fåglarna) som indikerar vår, men aldrig den där fina känslan av dagsmeja, snösmältning - kontrasterna, som jag nu upplevde i Kuusamo.

Jag hittade till och med videsparv i ett gammalt revir i en skog med "metertjock" snö, men den kom tillrätta med det lilla som smält fram.

Min själ och hjärta blev kvar i Kuusamo.

Fick rapport från "min" tjäderkoja: senaste natt tio hönor på plats ... och snöfall. Tänk vilka bilder ...

Tillbaka i människornas värld

Vräkta?  - noterat under bilresan mellan Vasa och Åbo. 8.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 129/366.

Talande tyst miljökonst

Installationen "Hiljainen kansa" (Det tysta folket) står ute, i ur och skur. Suomussalmi 7.5.2020. Foto: Håkan Eklund.

Trettio kilometer söder om Kuusamo ligger ett fält med tusentals tysta påklädda typer. Konstnären Reijo Kelas installation byggdes för första gången 1988 och underhålls två gånger per år av en arbetsgrupp.

Kul med skapande konstnärer som gör det till synes enkla både imponerande och annorlunda.