Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Nöjd med spelmorgonen

"Alfatuppens" enda flykthopp inom skotthåll. Kuusamo 7 maj 2020 kl. 04.56. Foto: Håkan Eklund. Nr 128/366.

Först ett kort "statement", med koppling till Vårgårda. Kristoffer Sahlén brukar ofta fråga bildvisare på naturfotofestivalen vad som är viktigare för dem, bilden eller upplevelsen. Väldigt många svarar det senare. Det kan låta befängt att ställa en sån fråga till proffs eller semiproffs, men den är synnerligen relevant. Det är nämligen så att den naturfotograf som verkligen gillar natur (och inte bara ett motiv), för sådan går upplevelsen först. Så är det också för mig.

Det finns miljoner superfina tjäderspelsbilder, och mitt motiv är inte att delta i det "rejset". Nej, jag har alltid önskat få uppleva att riktigt tjäderspel, som jag först nu - i mogen ålder fått uppleva. Det vill säga senaste natt och morgon. Tidigare har det som mest varit tre tuppar, men inga hönor.Och visst, när man ändå fotograferar så vill man ju försöka komma till skott - bilder som jag har nytta av i olika textsammanhang.

Som spelplats var skogen en spillra av områdets forna jag, omgiven av hyggen, femtonårig monokultur av tall, ung blandskog etc. Skogsskiftet som stod kvar har tydligen inte rörts på femtio-sextio år, ingen gammal skog i sig, men länge orörd. Där finns en viss skillnad. Också skogar kan röjas och gallras till döds, ekologiskt sett. Inte denna. Men spelet var bra. Det var liv i luckan. I sex timmar höll de på! Non-stop. Från halv tre på natten till halv nio på morgonen.

Och ja, väckarklockan väckte. Jag var upp 02.30. Nästan genast stod det en höna och Nummer Ett utanför kojan, på två meters avstånd. Men det var ännu då rätt mörkt.

Som mest räknade jag sju tuppar och fem hönor. Jag hade svängt kojan, som var ett bra val. Ändå kunde jag bara fota från en glugg, in i en sektor som den kaxiga alfatuppen ofta frekventerade. Men ofta sprang den vida omkring och jagade bort ungtuppar som aldrig gav något motstånd. Fega rackare ...

Och honorna höll sig nära sin hjälte, många gånger lade sig en höna ner som för att vänta på bestigning. Men nej, tuppjäkeln bara sprätte omkring med högburet huvud och mäktig plymstjärt.

Men hönorna satt inte och bara rullade tummarna, de gick i skogskanten där bärriset smält fram och plockade i sig grönt. I kikaren såg det ut som om de plockade toppar av blåbärsris. Feminina veganer. Och vackra var de med roströd bringa och buk.

Klockan 09.40 flög sista hönan och stortuppen iväg.

Under natten skuttade en vit skogshare över arenan, och en mager och spinkig ekorre. Enda fågelröster, förutom tjädrarna, kom från en sjungande bofink och en passerande rödvingetrast. Annars mycket tyst i skogen.

Våren är sen här i Kuusamo pga den snörika vintern. Jag träffade en kille satt i kojan för fem dagar sen, då såg han bara skymten av en enda tupp. Från och med nu är det bra spel på kommande -men jag får tacka för mig och dra söderut. Tyvärr.

Publicerad 2020-05-07 11:34 | Läst 913 ggr 4 Kommentera

Det tysta spelet

Höjdpunkt i snösmältning. Kuusamo 6 maj 2020 kl. 04.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 127/366.

Väckning fixad på mobilen till 02.30. Vaknade 03.30, helt av instinkt. Va f-n, hade inte hört nån väckning ... Tittade mig snabbt omkring, ut till den förväntade arenan. Den var tom! Och det var tyst. NEJ, tänkte jag, nej, nej, nej - detta för två dagars bilkörning.

Men sen ser jag rörelser, men åt det håll som var baksidan, dvs. där det inte fanns fotoöppningar bara en liten dörr i marknivå där jag kröp in i den lilla enmanskojan. Där i kanten till ett hygge (!!) ser jag flera tuppar och hönor, och det är fart på. Hönorna springer undan, tuppar efter. Sen lyckas jag reda ut det hela till tre tuppar och tre hönor. Men damerna var inte färdiga för intima ärenden, de flög bort klockan 04.

Sen började jag fundera hur jag skulle kunna få nån bild av tupparna. En blev kvar, de två andra försvann längre bort. Försiktigt öppnade jag dörren, passade på när tuppen "sisade". Och vad upptäcker jag, snöskorna står vackert parkerade mot en granstam, mitt i skottlinjen! Shittttttt ...

Men liggande på golvet med ett gammalt 400 mm (låg ljusstyrka ...) lyckade jag få några enstaka bilder på en av de spelande tupparna. Vid halv femtiden slutade spelet (trodde jag). Den aktivaste tuppen (bilden ovan) lade sig helt sonika att vila! Jag såg i kikaren hur han låg på marken i bärriset med framsträckt hals. Ungefär i 40 minuter tog han igen sig. Sen började han äta, och småningom kom han vandrande närmare kojan. Jag hade en kamera i position, men den jäkeln placerade sig på 20 m:s avstånd, men bakom stammar och grenar. Där spelade han solo 07-07.30, fick inte en enda duglig bild, helt fel placerad. Men så är det med naturfotografering. Man får ta det mesta som det behagar komma, med jämnmod.

Orsaken att komma ända hit för att fotografera tjäder har med snö att göra. Svarta tjädertuppar i mörk skog är jobbigt (om man nu ens skulle ens hitta dem ...), med tuppar på snö, eller med snö i bakgrunden syns de bättre. Och i denna murriga granskog är snö viktig, dock beströdd med torra granbarr som hårda vårvindar fixat. Som också det hör vårskogen till.

Klockan 07.35 flög tuppen upp i ett träd rätt nära, dock ur sikte, sen såg jag honom inte mer. Själv tog jag några koppar kaffe och åt frukost på golvet i det komfortabla gömslet (jämfört med mina tältarrangemang ...). Kröp ner i sovsäcken och sov till halv elva. Drömde att jag fotograferade två tjäderhönor med vidvinkel, de stod alldeles utanför den öppna dörren ...

Innan jag for svängde jag om gömslet 180 grader, få se om det är till nytta under kommande morgonnatt. Skulle vara kul att få med hönor på bild, tillsammans med tuppar. Alltid kan man ju önska sig det ...

Traskade med snöskor (70 cm snö) ut till landsvägen, och där mötte jag en lavskrika. Kul.

Det frapperar mig hur tyst spelet är, inte hörs tupparnas knäppande och sisande några långa vägar, knappt att jag hörde något med dörren öppen ...

P.S. Det första jag gjorde när jag kom tillbaka till Kuusamo centrum var att besöka en urmakare ... köpte en riktig väckarklocka! Så nu jäklar ...

Publicerad 2020-05-06 16:34 | Läst 1697 ggr 3 Kommentera

Få förunnat

Naturfotografpionjären Hannu Hautalas fotspår består. Kuusamo5.5.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 126/366.

Äntligen i Kuusamo, igen. Nu i snösmältning. Senast i slutet av januari var det minus 30 C. Nu när jag anlände, efter två dagar i bilen ..., var det plus elva. Men det ligger ännu 70 cm snö i skogarna.

Kunde inte låta bli att stanna och fotografera skylten till höger, infoskylt för naturfotografen Hannu Hautala (f. 12 maj 1941) som kom att bli Finlands första yrkesmässiga naturfotograf. Och den första som med avsikt flyttat (från Helsingfors) till motivet, det skedde 1979, drygt tio år efter att han gett ut sin första bok. Bildmaterialet till resten av ett trettiotal naturfotoböcker har han hämtat härifrån Kuusamoområdet.

Jag har presenterat honom i den norska naturfototidskriften Natur & Foto (2018) och i BioFoto Finlands årsbok (2019).

https://www.hannuhautala.fi/en/

Kommande natt skall jag tillbringa i en tjäderkoja, som gäst hos en efterföljare till Hautala, en kille från storstadsområdet som flyttat till Kuusamo för att på heltid leva på naturfotografi.

Publicerad 2020-05-06 15:54 | Läst 1733 ggr 1 Kommentera