Välkommet ljudlandskap

Där sånglärkorna sjunger. Mietois 9 mars 2020. Foto:Håkan Eklund. Nr 69/366.

Efter två urbana dagar i huvudstaden kände jag att min själ behövde öppna vidder. Körde en bit norr om Åbo, parkerade för några timmar i ett agrart landskap.

Hittade stora flockar med nyanlända flyttfåglar: sädgäss i hundratal, 20-tal bläsgäss, dito med kanadagäss, hundratals tofsvipor, en ljungpipare samt vårens första krickor. Gjorde inga försök att ens försöka fotografera. Seriös fågelfotografering kräver tid, gärna gömslen och andra förhandsarrangemang.

Skönt att bara njuta och lyssna till sjungande sånglärkor och högljudda flockar med sångsvan som i små flockar passerade förbi. Mot norr. Ett vårligt ljudlandskap som gav massor med positiv energi.

Sitter nu i kväll med Stephen Kings bok Att skriva. En hantverkares memoarer (2001) som jag inhandlade och läste för 18 år sedan (tänk vad tiden går ...).

Inser att jag inte minns mycket av boken (endast det att han i slutskedet med bokprojektet var nära att bli ihjälkörd). Kul att läsa om hans tankar och funderingar kring skrivhantverket, nu när jag själv vet hur det känns att i månader slita med texter. Han ger inte mycket för skrivkurser, "bäst lär du dig genom att läsa mycket och skriva mycket", säger han. Det finns inga genvägar.

Det är precis som med fotografering, idrott, musik och motsvarande hantverk, sånt som skall läras genom att öva. Regelbundet. Helst varje dag.

Q - dagen

Familjeliv kvinnodagen 2020. Helsingfors 8.3. Foto: Håkan Eklund. Nr 68/366.

Också ett sätt

Hållbar lösning, kräver ingen mattvätt i sjön. Lovisa, 7 mars 2020. Foto: Håkan Eklund.

I öster

Utanför domkyrkan i Borgå. 7 mars 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 67/366.

Hade ärende österut. Sökte azurmes i Borgå utan resultat (sågs timmen före, och timmen efter ...), på kaffe i Lovisa och träff med barn och barnbarn i Helsingfors.

Fick en ny årsart: ormvråk över motorvägen.

Alltid något.

En lördag i mars. Året som bara hade tre årstider.

I tystnadens kultur

Bokrecensioner, bland annat. Åbo 6.3.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 66/366.

Plötsligt har jag insett vikten av recensenter - och då inte i egenskap av konsument, utan som producent. Via dem, oftast är de proffs på litteratur, får jag en liten aning om hur min första bok funkar i verkligheten. Hur den förstås och uppfattas av läsare.

Jag har nämligen förvånat mig över tystnaden från läsare, och då menar jag sådana som känner mig, som antingen har köpt boken eller fått den i gåva (av mig). Ofta har jag gjort bokbyte med andra bokutgivare, senast med Mika Honkalinna. Men som sagt, just ingen säger något, varken buu eller bää ...

Det är väl normen här uppe i Norden. Underligt nog. Som långvarig medarbetare i olika dagstidningar är jag förstås van med detta, de enda gångerna jag hör något från läsare är när någon är förbannad.

På bilden ovan ett antal recensioner i finlandssvenska tidningar (Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser) från tre olika landskap, de är till 99 procent positiva, som gläder. Det intressanta är att de alla tagit fasta på olika saker, boken har ju en viss bredd. Allt från vardagsmöten till djuplodande berättelser (historia, emigration) samt diskussioner om det som händer med vår natur. Den senaste i raden läste jag i Åbo Underrättelser nu på onsdag (4.3); den recensionen är en av de mest insiktsfulla, en som verkligen förstått innehållet och i texten lyckats plocka fram det mest vitala. Mycket proffsigt.

En av recensenterna hade efterlyst en bildredovisning, men hade inte märkt att det i början av boken står Text och foto: Håkan Eklund. Av bokens 116 bilder är 95 mina egna, resten har redovisats för med fotografens namn (bl.a. ur de intervjuades bildarkiv).

Tyvärr hade inte det lilla förlaget råd med varken lektör eller redaktör, jag fick sköta det mesta själv förutom att förläggaren vid manusantagningen läst igenom materialet - och kommit med några goda förbättringsförslag. Trots att jag korrekturläste tio gånger lyckades några stavfel slinka med, men sådant är svårt att undvika. Dock inget som påverkade innehållet.

I boken finns sammanlagt 80 000 ord. En författarbekant brukar räkna med att i medeltal producera 500 ord per dag - det skulle i mitt fall innebära åtta månaders skrivarbete, som stämmer rätt bra. För att utsätta sig för sådant, måste man vara rätt passionerad!