Med Terje som sänglektyr

Terje Hellesö i berättartager, Åland, hösten 2008. Foto: Håkan Eklund.

Igårkväll (läs natt) hade jag Terje som sänglektyr. Gillar att läsa hans blogg på Kamera & Bild
http://www.kamerabild.se/bloggar/terje_helleso_37.html, som jag printade ut och tog med i sängen (fru A på arbetsresa i Norge) och hade en fin ostörd lässtund.

Gillar Terjes attityd till fotografering, teknik och livet i stort. Han poängterar i sin senaste blogg att han är en vän av manuella funktioner. Känner igen mig i det han skriver om gamla kameror. Min första systemkamera köpte jag som tonåring i slutet av 1960-talet, en Canon FX som hade ljusmätaren på kamerahuset (det gällde att mäta på rätt sätt), och liksom Terje skriver kunde jag också exponera korrekt utan ljusmätning, om det behövdes. Jag kände min Kodak TRI-X (400 ISO) och det "svart-vita ljuset".

Jag har faktiskt svårt att förstå att många etablerade och kända fotografer pratar om exponeringskompenseringar hit och dit (vanl. i engelskspråkig fotolitteratur/-tidskrifter). Varför pillra med sånt när man kan spotmäta ljuset och ställa in "accordingly"? Är det helt enkelt så att många fotografer idag har blivit slavar under allehanda färdigtuggad automatik/programfunktioner och glömt de mest elementära regler? Som att "läsa ljus". Eller mäta ljus.

Brukar också titta in på detta fotogalleri, där också Terje har en samling superintressanta bilder:
http://www.scandinavianphoto.se/photogalleriet/visa.aspx?pgid=0002

Tydligen blev jag påverkad av mitt midnattsläsande, jag drömde sen om fotografering på natten - tyvärr kom jag inte ihåg några detaljer på morgonen.

2009-01-31 00:25   froderberg

Jag tror inte det finns en ultimat metod. Jag höll på i många år och exponerade manuellt med mina Canon FTb och F-1 new. Mätte mot baksidan av handen i svartvitt och hade ett halvt gråkort i fickan när jag plåtade dia.

Idag jobbar jag mycket med automatik och exponeringskompensation. Jag vet vilka motiv som kräver si eller så mycket kompensering. Fördelen med motoden är att den är blixtsnabb och att den kan bli ännu snabbare i nödlägen, då struntar man ikompenseringen. Som reportage- och nyhetsfotograf är snabbheten viktig.

Men vid porträtt och sport kör jag nästan alltid manuellt.