Slagfältet blommar

En gång fyllt med 1600 stupade ... Oravais slagfält 22.7.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 203/365.

Körde i solnedgången över det gamla slagfältet i Oravais, där de svensk-finska trupperna förlorade mot ryssarna den 14 september 1808, en dag som enligt samtida uppgifter var vacker och klar. Detta förlorade slag ledde i slutändan till att Sverige förlorade sin östra rikshalva för gott.

Oravais historiska förening har en informativ hemsida (http://www.oravais1808.fi/) med massor av intressanta detaljer.

Var alla de 1600 stupade är begravda, är det ingen som ännu vet ...

Här ett litet stycke om själva slaget (http://www.oravais1808.fi/bakgrund-2/slaget-minut-for-minut/):

- - -  "Ljunggren berättar att ”ifvern att förfölja fienden var emellertid så stor, att vi försummade rangera våra plutoner: alla kommo löpande liksom i en fårskock, hvilket längre fram vållade allmän villervalla”. Anfallet gick framåt och ryssarna tvingades retirera i mer eller mindre god ordning. Hela den svenska linjen drogs med och stoppade inte förrän man nått området där förpoststriden utkämpats under morgontimmarna.

Striden hade nu nått sin slutliga vändpunkt. Det som såg ut att bli en svensk seger förbyttes plötsligt i totalt nederlag. De retirerande ryssarna fick förstärkning genom nya trupper som söderifrån anlände till slagfältet i precis rätt ögonblick för att stoppa det framgångsrika svenska anfallet. De ryska hjälptrupperna fällde avgörandet. Adlercreutz hade satsat sin armés sista krafter och misslyckats. Nu återstod att så ordnat som möjligt avsluta striden och retirera.

Det är denna vändning som den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg beskriver i dikten ”Wilhelm von Schwerin” med orden: ”Det var, när Oravais’ blodiga dag till sorg gick opp. När segern själv blev ett nederlag, som bröt vårt hopp.”

När Adlercreutz förstod att anfallet misslyckats och striden var utsiktslös, beordrade han reträtt tillbaka till huvudställningen. Men det blev inte enkelt. I den villervalla som uppstod när den svenska armén drog sig bakåt blev enskilda soldater och hela kompanier avskurna. Många stupade för ryska bajonetter. Underlöjtnanten vid Upplands regemente, Carl Otto Mörner, fick sannolikt sina skador i detta skede, vilka skulle göra honom till invalid.

Han omringades av fiender och fick tre bajonettstick, var­av två i magen. Mörner fick så småningom tapperhetsmedalj och kom några år senare att spela en avgörande roll i historien som den så kallade ”kungamakaren”. Han var en av dem som starkt medverkade till att den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte accepterade att bli svensk tronföljare. En ny kortare svensk linje formerades i mörkret. Längst ut till vänster, där terrängen inte gav så mycket skydd, hamnade två kompanier ur Västmanlands regemente under befäl av fänriken Ljunggren.

Slaget var ännu inte avgjort när ryssarna inledde sin slutliga attack i skymningen. Klockan var nu omkring tio på kvällen. Den svenska armén var slutkörd. Ryssarna satte in ett anfall längs hela linjen. Hårdast träffades Ljunggrens kompanier på den svenska vänsterflanken. Som ensam officer skulle han hålla den svenska flanken med delar av bataljonen. De ryska påtryckningarna blev för mycket för den svenska linjen. Adlercreutz beordrade fullständig reträtt. I den förvirring som uppstod glömdes Ljunggren och hans kompanier bort. Genom natten och skogen lyckades han dock föra sina soldater i säkerhet och han belönades senare med en tapperhetsmedalj i guld för sina insatser.

Natten fylldes nu med ljuden av en armé på reträtt. Mörkret var totalt. De sårades klagande blandades med kuskarnas svordomar för att få sina hästar framåt. Trängseln på landsvägen var stor. En hungrig, slagen armé stapplade norrut i natten. Kvar på slagfältet låg omkring 1 600 döda soldater. Till detta kom hundratals sårade av vilka många dog av sina skador under de kommande dagarna.

Slaget vid Oravais var, när det gällde antalet stupade, det blodigaste under hela kriget. Det slutade i svenskt nederlag, men avgjorde inte hela kriget. Få slag har haft den betydelsen i historien. Avgörandet skedde tidigare och hade lika mycket att göra med resursbrist och underhållsproblem som felaktig stridstaktik.

Däremot var slaget det sista verkliga försöket att stoppa den ryska offensiven. Före årets slut hade Finland givits upp. Slaget vid Oravais den 14 september markerar nederlaget i Finland 1808." - - -

2017-07-23 06:27   ehrsa

Jisses! Det var inte alltid bättre förr.. Intressant!
Hälsn!

2017-07-23 08:26   Vibybo

Fin bild på en favoritblomma. Alla dessa som tvingades ut i strid till ingen nytta alls för dem, det var illa. Men mycket värre för änkor, barn och män som var för svårt skadade och fick försörjas av änkorna.

2017-07-23 11:17   Lena Holm

Så meningslöst med krig. En mycket vacker bild dock. Rallarrosorna blommar för fullt längs vägkanterna hos oss men det är inte helt lätt att göra den prakten rättvisa.
Hälsningar Lena