Nu stupar jag in i vintermörkret

För ett par veckor sedan tog det liksom tvärstopp i mitt plåtande. Inte för att jag känner mig utbränd eller något sådant. Nej, nej, nej! Det är helt enkelt ett årligen återkommande fenomen i mitt fotografiska liv. När slutet av oktober närmar sig tappar jag farten. Rejält.

Det beror på en kombination av flera själadödande faktorer. Inte minst vädret, kylan och det annalkande svarta vansinnet som ligger framför oss. Mina kreativa kretsar bestämmer sig i detta läge för att stänga ner. Bara en mycket svag energi orkar hålla sig vid liv och den försörjer i sin tur en liten pulserande lysdiod som leder mig genom vinterhelvetet.

Nu låter detta säkert väldigt deppigt och så. Tja, lite deppigt är det faktiskt. Vintern är inte min årstid och har aldrig någonsin varit det. Speciell inte den som vi oftast har här i södra Sverige. Ett grådisigt fuktigt töcken. Livlöst och illaluktande. Ibland känns tillvaron som en svartvit film från första världskrigets frontlinjer. Man bara väntar på de kreverande bomberna. Och de faller - inombords.

Nåväl. Jag kommer att klara mig. Som alltid. Man får försöka tänka foto. Läsa om foto. Diskutera foto. Planera foto. Titta på foto. Och såklart finna glädje i andra saker som inte har ett dugg med foto att göra. Alltså det riktiga livet utanför den jättelilla nördiga fotografiska sfären.

För övrigt har jag bytt namn på bloggen igen. Att hela tiden byta namn på sin blogg är ett typiskt kardinalfel och jag borde veta bättre. Men det jag hade innan funkade inte av flera skäl. ”På gatan i Karlskrona” lät som en horas bekännelser, eller något sådant. Det håller liksom inte.

Så allra sist. Man måste lämna sina läsare med hopp och en strimma ljus. Vi människor funkar ju på det viset. Därför kan jag berätta att jag har en skön Rolleiflex på G som jag kanske kan köpa av en kollega på jobbet. Det känns kul. Och så har jag gett min X100 en ny chans. Jag har med mig den varje dag och planerar att göra några små miniprojekt med den. Jag får se vad det leder till. Kanske något bra. Den tände ju trots allt en slags gnista när jag använde den i Paris i början av sommaren. 

EDIT: Hittade just en film om Gunnar Smoliansky på tuben. Den kan ni spana in.

Varför är det bara en massa gubbar som gatufotar?

Om man surfar runt på fotosidan eller andra communities som rör foto kan man konstatera en sak. Det verkar nästan bara vara män som ränner omkring på gatorna med sina mätsökarhistorier för att gatufota. Ibland funderar jag på varför det är så.

Missförstå mig inte nu. Jag tillhör inte skaran som måste angripa och sabla ner allt som män gör. I min värld är det inget problem att fler män än kvinnor gatufotar. Män och kvinnor gör olika val. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Till skillnad från Hannah Goldstein som förbjöd män att delta i årets Planket så tror jag inte på könsdiskriminering heller. Det vill säga att borttvingande av människor på grund av medfödda attribut skulle vara en framgångsväg. Tror man på sådant har man nog tyvärr allvarliga problem med sin värdegrund.

Men det är ändå intressant att fundera på olikheterna som finns när kvinnor och män väljer motiv. Kvinnor riktar till exempel kameran mot sig själva mycket oftare. Plöj igenom några kvinnliga fotobloggar och det dräller i regel av självporträtt.

Män i sin tur riktar oftare kameran utåt, mot världen och samhället. Man skulle kunna säga att det speglar mannens och kvinnans vanligaste roller här i livet. Ja, det är inte helt omöjligt. Men återigen, i mina ögon är detta inget problem. Så länge friheten att välja finns där. Och det gör den.

Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Mellanformat eller storformat - det är frågan!

Härmed utfärdar jag en klass tre varning till alla er som tycker att kamerasnackare är helt blåsta. Kameror är nämligen exakt vad hela detta inlägg kommer att handla om. Men det är inte alls omöjligt att ni kan härda ut i alla fall. För det är knappast de senaste fotomojängerna jag tänker avhandla.

Läser du fortfarande? Okej, då kör vi!

Så här ligger det till. Jag har länge funderat på att köpa en kamera som tvingar fram ett helt annat arbetssätt än småbildsformatet. En fotomaskin som jag främst tänker använda för porträtt och arrangerade bilder, men också för miljö och landskap. Alltså inte en kamera som jag planerar att ränna omkring på stan med i någon större utsträckning. 

Det som först dök upp i tankevärlden var såklart att jag borde köpa en mellanformatare. Ja, en bladare, en sexsjua eller något liknande. Kameror som numera går att få tag i för löjligt lite pengar om man betänker kvalitén på prylarna. Och priset är viktigt. För jag tänker verkligen inte plöja ner enorma belopp på det här.  

Fast så började jag fundera kring det där med storformat och i samma sekund var det såklart kört. Då snackar vi nämligen helt andra doningar som verkligen kräver ett långsamt och välplanerat arbetssätt. Kanske borde jag helt enkelt slå till på klassikern Speed Graphic eller något åt det hållet.

Där befinner jag mig alltså nu i valet och kvalet. Mellis eller storis? Livet är tufft! För övrigt är bilderna i det här inlägget från Helsingborg som jag besökte förra helgen. Det var kul att gatuplåta i en annan stad än Karlskrona som omväxling.  

Konsten att planera en bok och en utställning

För ganska exakt åtta månader sedan satte jag igång mitt gatufotoprojekt här i Karlskrona. Målet är som flera av er redan vet en större utställning och en bok. För mig personligen är detta en förstagångsgrej så mycket av arbetet handlar om att förstå hur man gör.

Därför är det väldigt glädjande att jag har fått många värdefulla tips på vägen. Bland annat från er som kommenterar här i bloggen. Det tackar jag verkligen för. Ett av flera tips som jag fått av Micke Berg är att kontinuerligt lägga alla bilder som jag är nöjd med i en speciell mapp på datorn för att underlätta urvalet längre fram. Det har jag gjort.

Eller rättare sagt så har jag skapat två mappar. En för bilder som jag tycker är bra överlag och en för de där guldkornen som jag verkligen gillar. I de båda mapparna finns nu 85 bilder totalt. Det är ganska många. Ja, tillräckligt många för en bok faktiskt. Men där befinner jag mig knappast ännu. Nu måste det nämligen till ytterligare osentimental och hård gallring.

För att klara av det har jag tagit till ett gammalt klassikt knep i dessa sammanhang. Jag har skrivit ut samtliga foton på billigast tänkbara papper för att kunna betrakta bilderna utlagda på golvet. En metod som faktiskt visade sig vara väldigt bra och som ger en helt annan överblick än den man får i datorn.

Jag upplevde det exempelvis som lättare att snabbt se vilka bilder som är svaga, men också vilka som passar ihop. Extra roligt var också att kunna konstatera att resultatet faktiskt inte är så illa pinkat som jag själv tycker i mina sämsta stunder. Jag har lyckats få till en ganska bra variation i bildmaterialet utan att det blir för spretigt - om jag får säga det själv.

Det jag nu ska försöka ta reda på är vilka bilder som är starkast och som därmed kommer att bli ryggraden i utställningen och boken. Men också vad det är som saknas. Alltså vad jag ska jobba vidare med när jag är ute och plåtar framöver. För en sak inser jag. Det behövs många fler bilder.

Annars har jag satt en deadline för mitt knäppande. Nästa år vid den här tiden ska jag vara färdigfotograferad. Sedan siktar jag på att utställningen och boken ska vara klara senvåren 2013. Det borde jag väl hinna.