SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Vem bryr sig om dina larviga bilder?

Man borde bara hoppa av det förbannade ekorrhjulet och ge sig iväg. Så tänker jag ibland. Sälja bostaden, dumpa all skit man äger och sikta på att leva ett minimalistliv på en varm och behaglig plats. Bara behålla ett par kameror, datorn och de kläder som verkligen behövs. Sju ägodelar, typ.

För det är ju inte jobb och konsumtion som gör en människa lycklig. Och det är inte nödvändigtvis hög standard som får en att leva länge. Detta läser jag på nätet. Där står också att sociala medier och ständig uppkoppling är rena giftet för våra hjärnor. Vi blir sjuka och deprimerade av det moderna informationssamhället.

Det får mig i sin tur att tänka på detta med foto. Vem bryr sig om ännu en fotograf som ropar rakt ut i cyberrymden? Vem är intresserad av ännu en pajsare som tar exakt samma bilder som alla andra pajsare? Dessa eviga upprepningar. Jag vet inte, men när jag kollar exempelvis Instagrams störtflod av bilder så kan jag känna trötthet. Vem bryr sig på riktigt, liksom?

Men vad är då på riktigt? Tydligen är det social samvaro, vänner och kärlek. Liksom känslan av att kontrollera sitt liv, meningsfullhet och ett tydligt sammanhang. Ett liv med en låg grad av stress, krav och måsten. Men också god mat och några glas vin varje dag. Så säger i alla fall både antikens filosofer och vår tids forskare som aldrig kan få nog av att undersöka saken.

Lika förbannat kommer jag att gå upp ur sängen i morgon för att ge mig av till kneget. Och lika förbannat kommer jag att lägga upp ännu en bild på Instagram inom kort, liksom ett nytt blogginlägg här på Fotosidan. Människan är sin egen värsta fiende. Det finns ingen tvekan om den saken.  

Postat 2018-03-13 12:56 | Permalink | Kommentarer (31) | Kommentera

SE BILDEN: Nu tänker jag såga mig själv som fotograf

Det sägs att mästerfotografen Henri Cartier-Bresson ibland kritiserade sina egna bilder. Han verkade till och med ångra att han fotograferat på det där sättet som vi så starkt förknippar med just honom. Alltså fotografier med en tydlig komposition och med det avgörande ögonblicket. 

Det är betryggande att veta att även den bäste känner tvivel. Själv gör jag det nämligen regelbundet. Jag undrar ofta om jag "hittat rätt" med mitt uttryck. Kan det bli tydligare, bättre, intressantare, och så vidare? Det är frågor som hela tiden återkommer när jag tittar på det jag presterar fotografiskt. 

I mina mest självkritiska stunder tycker jag att mina foton är för tillrättalagda, inte tillräckligt originella, att de saknar nerv, energi och liv. Att det mest är ett distanserat betraktande och inte särskilt deltagande. Som någon som aldrig kommer tillräckligt nära så det bränner till. Jag kan därför bli avundsjuk på andra fotografer som lyckas bättre med det.

Man kan såklart grubbla rätt länge på vad som formar ens bildseende. Förmodligen är det ungefär som detta med vilken musik man gillar. Du tycker i regel om den musik som du växte upp med och som andra runt dig lyssnade på. Dom där som du ville hänga med. Så en slags kombination mellan grupptryck och vad som fanns tillgängligt - plus din personlighet, såklart. 

När jag började fotografera på allvar i början av 1990-talet var det fortfarande mycket den klassiska skolan som gällde. Själv blev jag nog främst inspirerad av duktiga press- och dokumentärfotografer eftersom jag själv ville bli en. Så det har helt klart format min syn på hur bilder ska se ut. 

Hursomhelst så tycker jag att det kan vara rätt svårt att slita sig loss från det man liksom har präglats av. Sedan om det är önskvärt att göra en kraftig förändring kan jag inte riktigt svara på. Ibland kanske det bara handlar om att acceptera att man är den man är och sedan jobba vidare med det.  

Postat 2017-04-21 15:52 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

GATUFOTOPODDEN: Ställa ut, sälja och tävla - med Malin Jochumsen

Så var det äntligen dags för ett nytt avsnitt av Gatufotopodden. Efter ett ganska långt uppehåll har jag spelat in ett antal nya avsnitt som jag kommer att lägga ut med två veckors mellanrum fram till sommaren. Har du förresten idéer om innehåll och intervjupersoner, tveka inte att höra av dig! 

Först ut den här gången är i alla fall Malin Jochumsen. Hon har vunnit flera tävlingar med sina gatufoton, haft utställningar och även lyckats sälja en del av sina gatufoton till privatpersoner. Vi pratar bland annat om hur allt detta har gått till och Malin delar med sig av sina erfarenheter.

I podden nämner vi också Helsinki Bus Station Theory och gatufotografen Mats Alfredsson.

Porträttet på Malin Jochumsen är fotograferat av Magnus Fröderberg.

Avsnittet är inspelat första veckan i januari när det hade kommit en hel del snö i Stockholm. 

Malins bilder som vi pratar om:

Här kan du se fler bilder:
Malin Jochumsens portfolio

Musiken i podden är hämtad från:
www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik: 
April Showers, Proleter

Låt 1:
Winter Fairytale, Foxmillet

Låt 2:
This is Jazz Manouche, MagikStudio

Postat 2017-01-18 08:19 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

SE BILDEN: Tar du öppna eller slutna gatubilder?

Ibland slits jag mellan det självklara och det mystiska i mitt fotograferande. Å ena sidan gillar jag verkligen bilder som är okomplicerade i sitt tilltal. Bilder som är lätta att läsa och förstå. Bilder som kallas för ”slutna bilder”, alltså att de inte har några större tolkningsmöjligheter. Du fattar direkt vad fotografen vill visa dig.

Å andra sidan kan jag också känna en stark dragning mot så kallade ”öppna bilder” som inte är helt självklara. Det är alltså inte så lätt att tolka vad som händer i bilden eller vad fotografen verkligen menar eller vill visa betraktaren.

Bilderna i det här inlägget är exempel på dessa två kategorier. Bilden ovanför är öppen för tolkning. Den har en form av mystik i sig. Att den skallige mannen på cykel har någon slags huvudroll är väl det enda som är tydligt. Bilden här under är däremot sluten och det är lätt att förstå vad jag vill visa med den. Papegojan, såklart.

Båda biltyperna har sina för- och nackdelar. Slutna bilder kan bli för banala, lättsmälta och inte sällan är det bilder som man snabbt glömmer bort. Öppna bilder kan bli för otydliga och lämna betraktaren med en frustrerande känsla av att inte förstå bilden eller att den känns innehållslös.

Finns det då någon gyllene medelväg? Förmodligen! Men det måste jag grubbla vidare på… 

Postat 2016-04-13 14:33 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: I Love Blekinge

Sjön Halen, Olofström.

Just nu håller jag på med ett fotoprojekt som är ganska långt ifrån mitt vardagliga gatufotograferande. Jag reser omkring i mitt gamla hemlän Blekinge och tar bilder till en kokbok som jag och min kompis matjournalisten Andreas Ivarsson håller på med. Det är ett ganska omfattande jobb och jag har flängt länet runt i några veckor nu.

Visserligen är det som sagt först och främst en kokbok, men vi vill också ha med bilder som visar hur det ser ut i Blekinge. Både för att skapa en känsla av platsen i sig, liksom för att boken ska bli intressant ur ett större perspektiv och exempelvis kunna säljas på turistbyråer och liknande när den är klar. 

Gullholma, Karlskrona.

Ibland tycker jag att Blekinge är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. En insikt som har slagit mig ännu mera under dessa veckor. Få platser i Sverige har så mycket vackert, varierat och intressant att erbjuda på en så pass liten yta. Länet är nämligen bara cirka tio mil långt och som bredast ungefär fem mil.

Erikstorp, Olofström.

I de norra delarna av länet finns skogslandskapet som påminner mycket om Småland. Det är små gårdar, torp, röda hus med vita knutar, insjöar, åar och ringlande vägar genom skogarna. Sedan finns mellanbygden med fälten, betesmarkerna och lövskogarna. Slutligen kusten och skärgården med öar, kobbar och skär. 

Saltö, Karlskrona. 

Kungsholmen, Karlskrona.

Men Blekinge varierar också från öster till väster. Allra längst i öst påminner landskapet en del om det Öländska. Speciellt längs med kuststräckan mellan Torhamn och Kristianopel. Och i väst på Listerlandet dominerar de böljande fälten och stenladorna precis som i Skåne. 

Listerlandet, Sölvesborg.

Sedan finns ju såklart fyra städer i Blekinge. Karlskrona, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg. Alla med ungefär 30 minuters mellanrum bilvägen. Både Ronneby och Sölvesborg är från dansktiden. Karlskrona och Karlshamn är typiska svenska 1600-talsstäder. Karlskrona är för övrigt ett så kallat världsarv tack vare sina välbevarade historiska miljöer. 

Rådhuset, Karlshamn.

Borgmästarefjärden, Karlskrona.

Vad är då blekingsk mat? Ja, kroppkakor är förstås den mest klassiska lokala maträtten, men också fisk och inte minst då rökt fisk av alla sorter. På senare år har viltkött också seglat upp som en allt vanligare mat i länet. Framförallt från hjort och vildsvin. 

Hursomhelst, jag ska åka omkring i några dagar till och fotografera. Sedan återvänder jag till Stockholm i slutet av nästa vecka. Då ska vi börja ta matbilderna på de olika rätterna. När det jobbet är klart blir det återigen gatufoto för hela slanten.

Brunnsparken, Ronneby.

Slutligen lite nördfakta för oss fotografer. Samtliga bilder i det här inlägget är tagna med Fujifilm X-T1. Jag har också testat att exportera ut bilderna direkt från kameran med en förinställning som ska efterlikna Fujis diafilm Velvia. Jag tycker att det ger en trevlig mustighet som funkar bra till den här sortens motiv. 

Postat 2015-08-15 12:19 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 ... 5 Nästa