SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Inga pengar, ingen framgång som fotograf

Under de snart 44 år som jag har knatat omkring på den här planeten har jag kommit fram till vissa insikter. En av dessa är att den som av någon anledning skulle vilja etablera sig som fotograf och lyckas i den sfären framförallt behöver en sak: resurser. Och med det menar jag pengar och tid, men också nätverk. 

Detta gäller enligt min åsikt över hela spannet, men allra mest för den som vill publicera böcker, ställa ut och göra sig ett namn som fotograf. Har du inte redan från början förutsättningarna som krävs lär du i stort sett aldrig få komma in i matchen hur duktig du än är. Möjligen med en stor portion tur eller tack vare ett övermänskligt slit. 

Därför blir diskussionerna ibland så otroligt löjliga. Inte minst när det handlar om hur du når framgång som fotograf. Det talas om vikten av att hitta en egen stil, att utsätta sig, bli bättre , jobba i projekt, planera, slutföra och så vidare. Allt detta är visserligen värdefulla saker som absolut påverkar ens chanser. Men det står en stor, grå och fet elefant i rummet och stampar.

Den heter "Resurser".

Så om jag skulle ge ett råd till den som vill nå framgång som fotograf är det följande: lägg mest tid på att att skapa resurser. För allt jag nyss skrivit beror i grund och botten på en mycket enkel logik: om ingen kan tjäna pengar på dig är du ointressant. Allt det andra är dessutom lätt. Vem som helst kan ta bilder. Det klarar vilken idiot som helst. 

Postat 2016-05-29 11:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

SE BILDEN: Gatufoto med blixt, nu kör jag

Så har det då hänt. Jag har köp mig en blixt och börjat använda den i mitt gatufotograferande. Egentligen var det väl bara en tidsfråga. Jag har nämligen klurat på detta ganska länge nu och tillslut bestämde jag mig för att inhandla prylarna som behövs. Alltså en liten smidig blixt och radiosändare.

Helt nytt är det visserligen inte i ärlighetens namn. Jag har gatufotat med blixt tidigare, fast nu är målet att utveckla detta mera konsekvent och medvetet och inte bara prova vid något enstaka tillfälle. För det är ju ändå så att den som vill utvecklas och bli bättre måste hela tiden tänja på gränserna.

Sedan vet jag faktiskt inte om det här kommer att bli en bestående grej för mig framöver. Eller om jag så småningom backar tillbaka till hur jag har fotat fram till nu, alltså utan blixt. Det kan också vara så att jag backar tillbaka halvvägs och kör båda delar beroende på situation. Det är nog mest troligt. Oavsett vad lär jag ta med mig nya lärdomar framåt i mitt plåtande, det är jag övertygad om. 

I den här bloggposten kan ni se tre bilder från första turen på stan med blixten. Och det är faktiskt skitkul att gatufota på det här sättet, så jag förstår verkligen dom fotografer som är fast i detta. Det är belönande. 

Min gatufotoutrustning:
Fujifilm X-Pro2 med 18 mm (motsvarande 28 mm på fullformat), Fujifilm EF-X20 blixt och Hähnel Combi TF radiosändare.

Postat 2016-05-16 08:59 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Är gatufoto värt mödan?

Att vara gatufotograf är ett hårt och i många stycken krävande värv. Det är nämligen väldigt mycket slit för att i bästa fall få till några få hyggliga bilder om året. Kanske bara en som faktiskt är riktigt bra vilket är en ganska fjuttig belöning för mödan. Alla gatufotografer kan vittna om detta. 

Som inte det var nog så uppskattas gatufoto dessutom väldigt lite utanför sina egna kretsar. Att få med gatufoton i större fototävlingar, salonger, gallerier och liknande utanför gatufotosfären är inte det lättaste. Dokumentärbilder över lag göre sig icke besvär, men allra helst inte gatufoton, verkar det som.

Varför är det så? En förklaring kan vara att den som snöar in sig för mycket på gatufoto faktiskt riskerar att bli obegriplig utanför den egna kretsen. Jag ser hela tiden exempel på det. En hel del som görs är effektsökeri. Annat är tillkrånglat och långsökt. Bara den som pratar gatufotografernas speciella språk hänger med. Få andra fattar vad själva grejen är.

I bästa fall kan tiden göra sitt till. Alltså att när åren går växer något intressant fram. Bilderna blir tidsdokument. Men är det värt den väntan och slitet som det innebär att vara gatufotograf? Förmodligen, annars hade vi väl inte hållit på – vi som ändå gör det. Det finns också andra värden i det hela som gör det roligt, tack och lov.  

Samtidigt finns det några tankeställare inbakad i det här resonemanget. Vem pratar vi med? Vad är det vi vill visa med våra bilder? Vilken betraktare är viktig? Det kan vara värt att fundera på. Är det den smala inre kretsen av vänner och likasinnade som ska bli imponerade? Eller vill vi nå ut längre?

Postat 2016-05-12 15:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

SE BILDEN: Gatufotopodden - Gatufotoprojekt med Hans Malm

Vill du nå längre och ta nästa steg i ditt fotograferande? I det här avsnittet av Gatufotopodden pratar jag med fotografen Hans Malm om att jobba i projektform. Vi tar bland annat upp hur du kommer på bra idéer, vilka styrkorna och svagheterna är, liksom hur du kan tänka för att inte tröttna halvvägs in i projektet.

Hans Malm har gjort två fotoböcker: "#Mobilism" och "Sleeping with the lights on". Han har två till på gång och jobbar nästan enbart i projektform med målet att hans bilder ska sluta i böcker eller som utställningar.

Hans hemsida hittar du här: www.hansmalmfoto.se/

Bilder från boken "Sleeping with the lights on":

Bilder från boken "#Mobilism":

Gatufotopodden finns på iTunes och den har även en egen blogg på Tumblr

RSS: feeds.soundcloud.com/users/soundclo…050/sounds.rss

Vinjettmusik i podden är: 

Fist Food Way av Custodian of Records, www.freemusicarchive.org

Postat 2016-05-11 09:50 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

SE BILDEN: Vad är du för en gatufotograf?

Att lista ut vad man är för en slags gatufotograf är inte helt okomplicerat. Jag har diskuterat detta ämne med några gatufotokompisar den senaste tiden. Inte minst hur lätt det är att överanalysera sig själv och samtidigt jämföra sig för mycket med andra. Det gäller att våga följa sin inre kompass och fundera på vad det är man reflexmässigt söker sig mot. Sedan lita på att det funkar. 

Själv har jag med åren insett att jag trycker på avtryckaren när jag ser något som skapar en känsla hos mig själv. Ganska ofta en subtil sådan. Mina gatufoton skriker sällan. Det är i alla fall vad jag ser när jag tittar på mina egna bilder. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag menar så att det blir fullt ut begripligt. Men kanske förstår ni ändå.

En del gatufotografer går väldigt mycket på uttryck. Det kan vara färger, skuggor, symboler eller olika effekter. Vissa bygger bilder med stark komposition och andra med ett tydligt innehåll. Det finns säkert fler varianter och självklart går det att blanda. Men oavsett vad är det nästan alltid något som dominerar över det andra. 

Det sägs ju också att bilderna som en fotograf tar säger mer om fotografen själv än om det som avbildas. Vad mina bilder säger om mig vet jag inte riktigt, men de utgår från mig som person. Så om jag skulle känna för att utvecklas och bli bättre är det nog inte att byta stil som är medicinen. För då måste jag i grunden ändra på vad jag själv attraheras och lockas av, vilket inte blir helt lätt. Det enda är nog i så fall att jobba på sitt eget bildspråk och förbättra det som finns. Slipa på diamanten. 

Postat 2016-05-03 11:20 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera