SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Hur många foton behövs för en bok?

Häromdagen blev jag förbannad på mig själv. På ett bra sätt, alltså. Det som retade upp mig var att jag ännu inte har tagit tag i mina Karlskronabilder som jag har slitit med i flera år. Det är helt enkelt dags att ro skutan i land nu innan alltsammans börjar kännas passé. En bok och en utställning ska produceras.

Så jag satte mig ner och beställde 97 stycken 13x19 cm-printar från Crimson. Det är så många bilder som jag har sorterat fram utifrån cirka 3 000 negativ. Igår var jag och hämtade ut bilderna som ni kan se här ovanför. Nu återstår dock att vaska fram de allra bästa skotten.

Att gallra bland sina bilder är något av det svåraste jag vet. För det är så oerhört viktigt att det blir bra om slutresultatet ska hålla. Därför hoppas jag få hjälp av några personer som kan ge nyttig feedback och som också vågar vara kritiska. Jag räknar därför kallt med att få välja bort några personliga favoriter.

Mitt mål är att ha ungefär 60 stycken bilder kvar sedan. Men jag vet ärligt talat inte om så många håller måttet. Kanske har jag bara 30 bilder som är tillräckligt kvalitativa. Antalet beror inte minst på hur högt eller lågt jag väljer att lägga ribban, men också på att en fotobok såklart kräver en viss mängd bilder för att kännas som just en bok. Hur många vet jag inte. Den får i alla fall inte bli för tunn.

När urvalet sedan är gjort kommer nästa svåra moment; att formge boken. Eftersom mina bilder är traditionella till anslaget vill jag att boken också ska vara det, fast med en modern touch. Ungefär som att det tillverkas nya bilar utifrån gamla klassiska modeller. Hur det skulle kunna se ut har jag dock inte kommit på ännu.

Tja, som ni märker har jag en hel del arbete framför mig. Men nu ska det som sagt bli av.

Postat 2014-10-23 07:37 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

SE BILDEN: Jag har inget att säga om Fittja

I snart två månader har jag bott i Fittja. Inledningsvis tänkte jag att det kanske skulle vara intressant att försöka berätta något om det. Att helt enkelt gå runt och ta bilder. Men så insåg jag att det förmodligen bara skulle bli ytligt och klichéartat. Jag har nämligen inget vettigt att säga om saken.

Häromkvällen såg jag en dokumentär på tuben om bildgruppen Magnum. Den var från 1999 och har alltså några år på nacken. Men i den diskuterades bland annat att den klassiska fotojournalistiken var ute. Istället var det intressanta att berätta om sådant som var starkt förknippat med egna personliga livsupplevelser.

Jag vet inte om detta stämmer fortfarande, men det verkar så. Många fotografer skildrar sådant som ligger nära, sin barndom, livskriser, vänner, och så vidare. Om det alltid är så bra vet jag inte, men det är förmodligen lättare att på djupet utforska ett ämne som är nära den egna personen.

Om ni inte har sett dokumentären om Magnum så finns den här.

Postat 2014-10-19 13:51 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Det analoga snobberiet

Ni som känner mig på olika sätt vet att jag vurmar för det analoga. Känslan av att ge sig ut på gatorna med en färsk rulle svartvit film i kameran är svårslagen. Det är helt enkelt något speciellt med den analoga tekniken som jag verkligen uppskattar. Både när de kommer till kamerorna och till karaktären i bilderna som film ger.

Därför är det roligt att se hur det analoga verkar vara på uppgång igen. I olika grupper och sajter på nätet går det att läsa om hur fler och fler börjar plåta med film. Gamla klassiska analoga kameror syns också mera frekvent på gatorna. Det analoga bubblar och lever på ett sätt som känns vitalt och roligt.

Samtidigt tycker jag att en slags snobbism håller på att breda ut sig. Det analoga omtalas lite väl ofta i romantiserade och överdrivna tongångar. Liksom att det nu hos vissa gäller att ha "rätt" slags analoga kamera att visa upp på stan. Plötsligt handlar det alltså inte om att ha kul och att ta bra bilder, utan om att vara "inne" i rätt kretsar.

För mig som började min fotografiska bana under den analoga tiden blir det ibland på gränsen till löjlig. Jag tror de flesta som har stått i kemikalieångorna och slabbat drösvis med film, tillbringat långa nätter i mörkrummet och varit på skarpt uppdrag med pressad Tri-X kan känna igen sig. Det var helt enkelt inte så jävla charmigt alla gånger.

Hursomhelst. Det är väl bara så det funkar här i världen. Lika bra att vänja sig. Synd bara om bildskapandet hamnar i bakgrunden eftersom alltsammans får fel fokus. Den risken är tyvärr överhängande ju större snobberiet blir.

Postat 2014-10-12 10:52 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera