SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

Att falla ur sitt zentillstånd går förvånansvärt snabbt

Det finns ett fenomen som de flesta av oss förmodligen har upplevt på ett eller annat sätt. Ett tillstånd som uppstår när man under en längre tid upprepar en procedur tillräckligt ofta. Tillslut blir rutinen så stark att kroppen tycks gå före medvetandet och det uppstår ett makalöst flow - en del kallar det för zentillstånd.

När det kommer till foto upplevde jag själv detta som tydligast för några år sedan när jag jobbade heltid som fotograf. På den tiden fotograferade jag nästan varje dag. Tillslut gick så mycket på automatik att jag efteråt kunde få en stark känsla av att jag hade missat viktiga inställningar eller något annat avgörande. Jag kom inte ihåg vad jag hade gjort. 

När jag slutade som heltidsfotograf och fick mitt nuvarande jobb rörde jag inte en kamera på flera månader, men så fick jag en dag ett fotoknäck som skulle göras. Den frustration som jag upplevde under plåtandet var inte att leka med. Det där reflexmässiga flytet hade nästan helt försvunnit och jag fick verkligen kämpa mig igenom alltsamman.

Kontrasten var plågsam och jag häpnade över att behöva stå och traggla sådant som bara några månader tidigare hade flutit på som ett rinnande vatten. Snabbare än vad jag hade trott hade jag helt enkelt fallit ur mitt zentillstånd.  

Lite åt det hållet känner jag just nu när jag sakta försöker komma igång med mitt gatufotograferande igen. Förra året plåtade jag flera timmar nästan varje dag från mars till oktober ungefär. Men i vinter har jag legat lågt och bara gett mig ut med kameran en handfull gånger.

Jag märker att jag på sätt och vis får starta om på nytt igen. Det handlar om att jobba upp flowet, förmågan att reagera på rätt saker, att se bilden. Jag gör också liknande misstag som när jag började gatufota förra året. Står för långt ifrån, tar bilder på folk bakifrån, och så vidare. Det är märkligt hur snabbt rutinen försvinner.

Förmodligen är detta en avgörande skillnad mellan alla som fotograferar heltid och vi som har foto som extraknäck och fritidssysselsättning. En yrkesfotograf kan stanna i sitt zentillstånd och bibehålla flowet. Kanske är det till och med så att detta är en avgörande faktor när det kommer till att bli en riktigt duktig fotograf.  

För övrigt är bilderna plåtade med min nyinförskaffade Yashica T3. Jag har upptäckt en fördel och en nackdel med kameran ur ett gatufotoperspektiv. Fördelen är att man så här års utan problem kan köra med tjocka vantar eftersom inget är manuellt. Det är bara att trycka på knappen. 

Nackdelen är att kameran låter ganska mycket. Så fort du har knäppt en bild är du avslöjad. Men trots det är kameran väldigt kul att gatufotografera med. Inte minst på grund av snabbheten. Och så är gluggen ljuvligt skarp. Här under kan ni förresten höra ett litet ljudprov.

Postat 2012-01-29 23:09 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Fotografiska klichéer enligt Martin Parr – och mig

Häromdagen hittade jag dokumentärfotografen och Magnummedlemmen Martin Parrs blogg. Ett av inläggen tyckte jag var extra roligt eftersom han berörde något som jag själv har funderat på många gånger - nämligen typiska fotoklichéer.

För visst är det så att det finns en uppsättning motivområden som återkommer om och om igen i fotosammanhang. Inte minst för att det är där det går att hitta dramatiken, det avvikande, det bildmässigt tilltalande, och så vidare. 

Jag blev så inspirerad av Martin Parrs lista att jag helt enkelt blev tvungen att göra en egen. Här kommer den: 

1. Sjuka eller utsatta människor
Att avbilda personer som är sjuka eller utsatta på olika sätt är en typisk fotokliché enligt min mening. Det handlar ofta om knarkare, a-lagare, mentalpatienter, personer med anorexia eller fattiga människor. Här kan fotografen frossa i medlidande.

2. Cirkus
Jag vet inte hur många bilder jag har sett på clowner, dvärgar, elefanter och damer med konstigt utseende. Att dokumentera en cirkus är med andra ord en klockren fotokliché. En bild som direkt dyker upp i huvudet är en flintskallig clown som ser ledsen ut.

3. Raggare och rockabillys
I Sverige är det här ett kärt motivområde för många fotografer. Polisonger, gamla amerikanska bilar och sydstatsflaggor tycks vara oemotståndligt.

4. Ungdomar på glid
Ungdomar som har problem eller bara hänger omkring och är allmänt uttråkade av tillvaron är en annan fotokliché som ofta förekommer. Förmodligen för att unga människor av det här slaget förr eller senare inte kan låta bli att göra något korkat framför kameran.

5. Utbölingar
Människor som bor i skogen, ägnar sig åt föråldrat jordbruk eller på andra sätt kraftigt avviker från normen är också en magnet för fotografer. Men det kan också vara individer som bor i en förort och lever på ett för oss övriga utmärkande sätt.

6.  Bisarra samhällen
Att åka till ett litet samhälle någonstans där många människor är arbetslösa, utslagna och uppträder allmänt förvirrat brukar också vara vanligt. Här handlar det ofta om att framhäva det bisarra, konstiga och Twin Peaks-liknande tillståndet.


Ja, det finns såklart fler fotoklichéer och ni kan säkert komma på egna. Det som slår mig efter att ha läst Martin Parrs lista och satt ihop min egen är att något av det svåraste att fotografera på ett intressant sätt förmodligen den vanliga människan i sin helt ordinära tillvaro. Eller vad tror ni?

Här kan ni för övrigt se en film om Martin Parrs pågående projekt i USA.

 

Här är en såkallad "Essay" från Magnums hemsida som presenterar Martin Parr som fotograf på ett bra sätt

Så en hel drös med filmer på tuben om Martin Parr.

Postat 2012-01-28 14:06 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Att vara konstnärlig eller kommersiell - det är frågan!

Jag läser i fotografen Micke Bergs blogg att hans senaste fotoböcker har sålt dåligt. Han menar att det är typiskt för just fotoböcker och att det gäller även andra fotografer. ”Det är otroligt svårt att sälja mer än 100 böcker med bilder i Sverige”, skriver han i en kommentar.

Det får mig återigen att fundera på mitt eget bokprojekt och de tankar som uppstod när jag pratade med Magnus Fröderberg för några dagar sedan. Tankar som handlar om vilken approach jag ska ha till det hela. Hårddraget är frågeställningen om jag ska vara mestadels kommersiellt inriktad – eller huvudsakligen låta det konstnärliga styra?

Kanske funderar jag mer än andra på sådant här eftersom jag till vardags jobbar med marknadsföring och kommunikation. I mitt dagliga jobb skulle jag nämligen aldrig göra något utan att det fanns en strategi bakom och aldrig någonsin utan en tydlig metodik.

Faktum är att eftersom fotografi också är kommunikation går traditionella kommunikationsprinciper utan problem att överföra till fotografi och inte minst till att göra en fotobok eller en utställning. Låt mig förklara:

När du vill få något sagt behöver du formulera det till ett tydligt budskap och en bild är ju faktiskt ett budskap. Men jag återkommer till det senare och hoppar därför snabbt vidare.

För att nå ut med ditt budskap måste du veta vem det är du talar till. Hur ser målgruppen ut som är intresserad av ditt budskap? Vilka är tillexempel intresserade av gatufotografier från Karlskrona i mitt fall?

För att träffa målgruppen är det viktigt att veta vilken kanal som är bäst. Ju träffsäkrare du är i kanalvalet, desto troligare är det att du når fram med ditt budskap till din tänkta målgrupp. Jag har ju valt kanalen fotobok. Men kanske borde jag använda en annan kanal som exempelvis enbart ställa ut mina bilder.

Tillbaka till budskapet igen. När du känner till målgruppen och kanalen som du vill använda bör budskapet anpassas efter detta. För mig handlar det alltså om att anpassa bildurvalet efter min tänka målgrupp och kanalen som jag väljer att använda.

Ergo: om jag vill göra en bok med gatufotobilder från Karlskrona och målgruppen främst är ”vanliga” Karlskronabor som är mera intresserade av sin stad än gatufoto bör mina bilder vara anpassade efter exakt den målgruppen. Förmodligen behöver jag då också fylla på boken med fler texter och bildförklaringar. I alla fall om mitt mål är att sälja så många böcker som möjligt.

Men så kommer vi till det där oundvikliga som krånglar till alltsammans. Det som kan beskrivas som skaparlust, passion, kreativt flow – eller kort och gott för konstnärlighet. Faran om man blir alltför kommersiell och strategisk är att glädjen tvärdör. Tillslut blir det inte ens roligt att hålla på, och då blir det förmodligen inget bra i slutändan i alla fall.

Det ultimata vore ju såklart om det man kreativt och konstnärligt brinner för också är kommersiellt gångbart. Det finns fotografer som har lyckas träffa den skärningspunkten, men de är nog ganska få tyvärr. Det skulle möjligen kunna vara en fotograf som Anton Corbijn, för att dra ett exempel. 

Därför är det kanske lika bra att acceptera att skaran som är intresserade av fotoböcker är ganska liten och därmed vara nöjd med en begränsad publik. Man får helt enkelt försöka se ett annat värde i det man skapar som fotograf än att det ska generera många sålda fotoböcker.  

Ja, det blev ett långt inlägg det här. Jag lämnar er med ett citat jag hörde på teve av ledaren för en symfoniorkester: ”man ska aldrig bry sig om vad publiken tycker, man ska enbart bry sig om konsten”. 

Så allra sist. Bilderna i det här blogginlägget kommer från min gode vän Henriks 40-årsfest förra helgen. Ja, ni kan säkert ganska snabbt lista ut vem som är Henrik i sammanhanget. Det är för övrigt återigen min Canonet QL17 med blixten monterad som är använd. 

Postat 2012-01-22 22:32 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Yashica T3 - min nya fulkamera!

I höstas fick jag av en slump nys om en kamera som jag aldrig hade hört talas om tidigare. En i mina ögon ganska ful och bullig historia i svart plast av märket Yashica och modellen T3 Super. Till synes en typisk kompaktkamera från slutet av 80-talet.

Häromveckan slog jag till och köpte en på tyska eBay för 700 spänn. Jag hämtade ut den igår kväll och brände ivrigt av en rulle på en halvtimma för att testa så den funkade ordentligt, vilket den gjorde. 

I ärlighetens namn är detta ur många perspektiv en ganska ordinär point and shoot-kamera. Exponeringen sköts helt och hållet av automatik. Du kan inte kompensera på något sätt. Den har AF och automatisk framdragning och tillbakaspolning av filmen.

Det som gör kameran speciell är tre saker. För det första har den ett knivskarpt 35/2.8 Carl Zeiss-objektiv. För det andra har den ett så kallat N.A. SCOPE som är en sökare uppe på kamerahuset. Och för det tredje är kameran vädertätad. Ja, och så kan du stänga av och sätta på blixten också.

På ovansidan ser man kamerans N.A. SCOPE. Precis som på en gammal Rollieflex eller liknande är bilden spegelvänd. 

Den här kameran har jag inte köpt för att gatufota med först och främst. Min tanke med inköpet är istället att använda kameran för lite mer vardagligt dokumenterande och bildexperimenterande. Kanske också för enklare ”reportage” av olika slag.

Men självklart ska jag testa den på gatan också. Det där N.A. SCOPET måste ju helt klart utforskas. Ja, redan i helgen faktiskt. Här kommer förresten några bilder från testrullen...


Den obligatoriska spegelbilden.


Ett snapshot.


Och så ett fotoexperiment.

Postat 2012-01-20 22:36 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Bildbedömning med självaste redaktör’n på fotosidan

Den senaste tiden har jag fått mina gatufotobilder bedömda av olika personer och igår var det dags igen. Då träffade jag fotosidans redaktör Magnus Fröderberg för lite bildsnack. Efter en stadig måltid på E-Types nya vikingarestaurang i Gamla Stan slog vi oss stinna och belåtna ned på fotosidans redaktion som ligger precis i närheten.

Det är alltid spännande att höra vad andra tycker om ens bilder och samtidigt lite nervöst.  Man blottar ju sig själv på något sätt. För precis som så många fotografer säger är dina bilder i grunden speglingar av dig själv. Ta till exempel Anders Petersen. Han menar till och med att alla hans fotografier egentligen är självporträtt.

Det är också intressant att se hur olika utfallet kan bli. En bild som en person höjer till skyarna blir brutalt refuserad av någon annan, vilket kan vara en ganska omtumlande och förvirrande känsla. För vem ska man tro på? Vem har rätt? Är bilden bra eller dålig? Håller den för en bok och en utställning som jag planerar att göra?

Det jag ganska tydligt insåg efter att ha snackat med Magnus var därför att i slutändan är det jag själv som måste bestämma mig för vad jag vill visa och sedan tro på min egen förmåga att kunna göra urvalet. Att låta andra ge synpunkter är bra och nyttigt, men när allt ställs på sin spets är jobbet upp till mig.  

Magnus lyckades också röra om en del i grytan för mig genom att tydliggöra ett vägval som har legat och gnagt i bakhuvudet en tid. Det handlar i grunden om vilken målgrupp jag riktar mig till. Antingen gör jag en bok där jag siktar mot väldigt bildintresserade människor, eller också gör jag en bok som kan falla även ”vanliga människor” i smaken och framförallt funka för en allmän Karlskronapublik.

Detta kommer i allra högsta grad att påverka vilka bilder som blir aktuella. Jag måste helt enkelt fundera seriöst på den saken…


Den godkända högen blev förvånansvärt stor. Jag tror Magnus var lite snäll faktiskt.


Den refuserade högen. Här hamnade några av mina egna favoriter. Det kändes jobbigt.

Postat 2012-01-18 08:09 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 3 Nästa