SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Vilka är vår tids berättelser?

Jag har skrivit det förr, så ursäkta mig om det blir ännu en upprepning. Men något av det svåraste jag vet är att komma på vad jag ska plåta. Och då menar jag i projektform. Att fotografera gatufoto emellanåt, skjuta lite porträtt ibland och dokumentera familj och vänner är liksom något som sker kontinuerligt hela tiden. Men som sagt, att komma på ett givande fotoprojekt brottas jag ständigt med.

För egen del har jag identifierat framförallt två saker som orsakar detta frustrerande tillstånd. Det ena är brist på tid, det andra är brist på triggande berättelser. Och det är det sistnämnda som egentligen är intressantast. Var finns vår tids storys? Eller ännu mera specifikt, var hittar jag berättelserna som väcker min lust och mitt engagemang?

Frågeställning slår mig när jag tittar på en film om fotografen Mary Ellen Mark. Denna fantastiska fotograf som hela tiden hittade historier att berätta. Om unga människor, prostitution, gängkriminalitet, fattigdom, och så vidare.

Kanske kan orsaken finnas i min svenniga medelklasstillvaro. I detta mätta tillstånd blir det svårt att gå igång ordentligt. Man är liksom för långt ifrån brännpunkten för att känna hettan. Sedan har jag personligen ett problem till, och det är min i vissa fall något osociala läggning. Men det får bli ett annat blogginlägg.  

Postat 2018-01-31 14:42 | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

SE BILDEN PODD: Fotoprojekt om nära och kära - med Rebecka Uhlin

I det här avsnittet av Se Bilden Podd pratar vi om hur det är att rikta kameran mot sina allra närmaste. Alltså familj, vänner och bekanta. Rebecka Uhlin har precis gett ut boken Aina & Tage (förlag Journal) som handlar om hennes älskade mormor och morfar. Projektet har fått flera priser och utmärkelser. Nu väntar utställningar, både i Sverige och utomlands.

Vi pratar också om hennes två pågående projekt. Det ena om barndomen och det andra om hur det är att bli gravid och så småningom mamma. Liksom varför hon föredrar att fotografera analogt, vad hon menar med att "det privata är universellt" - och vad Anders Petersen sa när han första gången såg hennes bilder.  

Hemsida:
www.rebeckauhlin.com

Instagram:
@rebeckauhlin

Porträttbild på Rebecka Uhlin:
Anna Tärnhuvud


Bilderna som vi pratar om i podden (den första ser ni högst upp i bloggposten):

Se Bilden Podd finns på iTunes:
https://itunes.apple.com/se/podcast/se-bilden-podd/id1076655584?mt=2

RSS: 
http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:199054050/sounds.rss

Musiken i podden är hämtad från:
http://www.jamendo.com

Inlednings- och avslutningsmusik:
April Showers, Proleter

Postat 2017-12-21 12:47 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

SE BILDEN: Att fotografera är att mötas

Ibland brukar jag säga till personer som inte är så insatta i det här med foto att en kamera är som en magisk nyckel. Den kan öppna upp dörrar till platser, sammanhang och människor på ett sätt som inte alls är lika självklart annars. Det har jag varit med om många gånger.  

Så fungerar det för mig när jag just nu går omkring här i Akalla och fotograferar. När jag kommer med kameran har jag alltid en ursäkt för att prata med människor och vara nyfiken utan att det verkar särskilt onormalt eller konstigt. Jag får en glimt in i deras värld vilket är både intressant och lärorikt, men också rörande i vissa fall.

Det händer också att en del själva tar kontakt och börjar prata när jag står och fotograferar. Så var det med kvinnan ovanför som heter Irina. Hon berättade att hon bor i huset som syns bakom henne. Hon flyttade från Sovjetunionen till Sverige för 51 år sedan för att gifta sig med en man från Dalarna. Han betydde väldigt mycket för henne och paret bodde i många år i ett fint hus i Spånga. Men när hennes man dog blev hon tvungen att sälja huset och flytta till en lägenhet i Akalla.

Det äldre paret stod och vilade sig i det bleka vårljuset när jag fick syn på dem och sa hej! Vi pratade en stund och det visade sig att de hade flyttat till Sverige från Finland för många år sedan. Nu bodde de i Husby. Det är viktigt att vara ute och röra på sig varje dag, annars blir man stel i kroppen, sa kvinnan med tydlig finsk brytning. Sedan började paret sin långsamma vandring upp för backen från Akalla till Husby. 

Killarna var innerligt trötta på grillad korv, fick jag veta. Därför låg det bananer på grillen istället. Alla tre bodde inne i stan och hade spenderat helgen på ett scoutläger i Akalla/Husby tillsammans med ett gäng andra ungdomar. De tyckte att utsikten över Järvafältet var väldigt fin och att helgen hade varit kul.   

Postat 2017-03-12 19:16 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Måste ett fotoprojekt ha en tydlig berättelse?

När jag en gång i tiden pluggade till journalist fick jag lära mig en mycket viktig läxa. Nämligen hur avgörande det är att i förväg veta vad det är man vill berätta innan man samlar på sig en massa information. För om du inte vet det lär du för det första inte ha en aning om vad du letar efter. Och för det andra så kommer du med största sannolikhet att samla på dig fel information som du sedan får sitta och försöka vaska fram något vettigt ifrån - vilket nästan aldrig blir bra. 

Det låter säkert självklart men kan vara väldigt lätt att missa. Trots denna lärdom i bagaget tänker jag att när det gäller just fotoprojekt så måste det kanske inte vara lika viktigt att i förväg veta vad man vill berätta. Kanske funkar det faktiskt att bara ge sig ut och samla på sig en massa information i form av bilder och sedan i efterhand se om där finns något intressant.

Däremot tror jag att det behövs en avgränsning. I alla fall är det så jag just nu jobbar med mitt eget fotoprojekt. Jag vet inte vad det är jag egentligen vill berätta eller tala om, däremot har jag avgränsat mitt fotograferande till Akalla där jag bor. Och där går jag nu omkring på helgerna och samlar på mig bilder så mycket jag kan. 

Möjligen skulle jag kunna säga att jag kan se en vag idé framför mig när jag blundar riktigt hårt. Eller kanske mer en känsla. Att bilderna ska upplevas som lite mystiska, på något sätt. Som om en person utifrån betraktar och undersöker en främmande miljö. Vilket också är helt sant. 

Postat 2017-03-03 08:29 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

SE BILDEN: Kvinnorna blir min räddning

När jag flyttade till Akalla för drygt ett år sedan upptäckte jag en oväntad sak. Nämligen att det i området bor ovanligt många äldre kvinnor som konstant verkar vara ute och rasta sina hundar. Varje gång jag tog mig en promenad stötte jag på någon eller några av dessa hundtanter med sina husdjur i släp. Eller det var i alla fall så det kändes.  

Men det gjorde verkligen inget. Istället upplevde jag det som både trevligt och tryggt att se kvinnorna stå lite överallt och prata med sina väninnor medan deras hundar gläfsade på varandra. Efterhand fick jag veta att flera av dem hade flyttat till Akalla när området precis var nybyggt på 70-talet. Några verkade till och med ha känt varandra sedan dess. 

Detta faktum har jag nu försökt att dra nytta av i mitt pågående fotoprojekt. Ni som läser min blogg vet ju att jag har som mål att ta uppställda porträtt på människor som jag möter. Ett självpåtaget uppdrag som i ärlighetens namn genererar lätt ångest. För jag inser såklart att det kan bli ganska svårt. 

Ett par viktiga saker har jag dock lärt mig här i livet när det kommer till att ge sig i kast med något utmanande. För det första: dela upp alltsammans i små bitar som känns genomförbara. För det andra: identifiera vad som trots allt verkar lättast och börja där. Och det är här hundtanterna kommer in i bilden. 

Jag har nämligen insett att dessa personer är de allra enklaste att börja med. De är tillgängliga och lätta att få kontakt med. Så med deras hjälp tänker jag komma igång med att ta uppställda porträtt. Därefter är planen att sakta och steg för steg närma mig andra människor som bor här i Akalla. 

Men precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så vet jag inte om det är just så här som slutresultatet sedan kommer att se ut. Det kan bli ett helt annat uttryck, format, och så vidare. Men jag tror att ju mer jag fotograferar så lär det som känns bäst antagligen växa fram av sig självt. De här bilderna ser jag som mest de första stapplande stegen på vägen.  

Förresten, kanske kan hundtanterna bli ett eget litet miniprojekt. Vem vet!

Postat 2017-02-23 09:47 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa