SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Ett barn av sin tid - på gott och på ont


Paris, 2017.

Inte för att jag känner mig lastgammal redan, men ibland tänker jag på hur det var när jag var ung. Eller rättare sagt, vad som fick mig att börja gilla en viss typ av bilder när jag som fjunig tonåring förstod att detta med foto faktiskt var riktigt kul. Och att den bildsmaken präglar mig ännu idag.  

Vi snackar slutet av 80-talet och början av 90-talet nu. Detta var alltså innan internet och Fotosidan. Nästan på vikingatiden. Som lantis fick jag åka till kiosken på grannön och köpa tidningen Foto eller Aktuell fotografi för att hålla mig uppdaterad och få inspiration. Om jag hade råd. Annars var det stadsbiblioteket inne i Karlskrona som gällde. Där kunde man sitta och läsa de senaste fotoblaskorna om inte någon gammal gubbe satt och tjuvhöll på tidningarna i evigheter. 


Västerås, 2016.

Jag kommer i alla fall ihåg att det var traditionell dokumentärfotografi som imponerade mest på mig. Eller, kanske borde jag snarare säga berättande fotografi och helst då med människor som motiv. Sådant som naturfoto, stilleben och reklambilder tilltalade mig väldigt lite redan från början. Det var helt enkelt inte det som triggade igång min lust att själv ge mig ut och plåta. 

Självklart blev jag inspirerad av de stora fotograferna som Henri Cartier-Bresson, Josef Koudelka, Elliot Erwitt, Mary Ellen Mark och liknande. Liksom Alex Webb, Martin Parr och såklart Lars Tunbjörk. Plus några till. Det gemensamma var att det var fotografer som ofta hade starka kompositioner i sina bilder, och i regel tydliga avgörande ögonblick. 


Siena, 2013.

Ibland försöker jag frigöra mig från denna påverkan som sitter så hårt. Det sker inte sällan när jag känner trötthet inför mina egna bilder. Målet blir då att göra något "nytt" och att ändra min fotostil. Vilket på sitt sätt kan vara kul och utvecklande, men det känns aldrig äkta i det långa loppet. Det är ungefär som att klä ut sig i någon annans kläder. Festligt för en stund, men rätt snabbt blir det obekvämt.  

Så hur mycket jag än kämpar så landar jag förr eller senare alltid i samma sak. Det är de där klassiska dokumentära och berättande bilderna som utan jämförelse får mig att känna den största och mest genuina fotoglädjen. Det är den typen av fotografi som jag främst älskar att titta på, men också att ta själv. Jag får bara tugga i mig att jag präglades av vad som visades i de där fototidningarna på 80- och 90-talet. Som alla andra är även jag ett barn av min tid. På gott och på ont.

Paris, 2017.

Postat 2019-02-28 15:36 | Läst 1610 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera