Det digitala gör mig förbannat uttråkad

Det är lika bra att jag säger det direkt. Jag jublade när det digitala kom. Den trötthet jag kände inför det analoga var monumental. Jag hatade att stå i mörkrummet och kopiera och jag retade mig till förbannelse på dessa ständiga kostnader i form av film och framkallning som orsakade djupa hål i lädret.

Därför är det ganska märkligt att jag knappt sju år efter att helt och hållet ha gått över till framtidens teknologi känner ett så gigantiskt ointresse inför det digitala. Varje gång jag håller i mina både dyra och otroligt fina digitalgrunkor känner jag en slags tomhet. Men när jag tar i mina analoga kameror från förra århundradet njuter jag i fulla drag.

Jag vet över huvud taget inte vad detta beror på. Kanske borde jag gå till hjärnskrynklaren och få problemet utrett, eller också är det bara så att den tidens kameratillverkare var duktigare på att göra kameror med själ? För det finns faktiskt inget som säger att det vi kallar för utveckling är det samma som förbättring. Även om många ofta inbillar sig det.

Ja, tekniken har såklart blivit bättre. I alla fall om man gillar tusenmiljoner knappar, menyer i trehundra nivåer, filmmöjligheter, radiostyrning och GPS. Men har handhavandet blivit bättre? Är moderna kameror egentligen så otroligt mycket mer användbara för en fotograf om man tänker efter? Och är de snygga?

Fast kanske beror mitt uttråkade tillstånd på digitalkamerans oändliga perfekthet. Det går knappast att misslyckas längre. Du kan lätt köra med full automatik i alla situationer. Kameran tänker åt dig. Om du mot förmodan skulle misslyckas finns dessutom hur många datorprogram som helst som kan rädda dig efteråt.

Men livet behöver ju dalar lika mycket som toppar. En ständig våg av framgång tar bort tjusningen med att vara kreatör. Det är i misslyckandets kranka ögonblick du förstår vad som är bra – på riktigt. Det är då lågan tänds som får dig att göra bättre ifrån dig nästa gång.

Jo, jag vet. Den analoga tekniken har sina brister. Ta exempelvis ett svartvitt negativ. Organiskt, kornigt, individuellt, vackert. Jämför med digitalfilens plastiga, slätstrukna perfekthet. Det är ju…perfekt. Nej, nu låter jag som en gubbe fast jag ännu inte fyllt fyrtio. Hur ska detta sluta?

Devalverar bloggandet ditt fotovärde?

När jag fotobloggar börjar jag nästan alltid med att först skriva texten. Sedan går jag igenom mitt fotoarkiv för att hitta ett gäng bilder som passar. Självklart försöker jag välja ut några av mina absolut bästa alster, men på tok för ofta är det både andrahands-, tredjehands- och till och med fjärdehandssorteringen som gäller.

Förklaringen till detta är simpel. Det är betydligt lättare att skriva nya blogginlägg än att ta nya bra bilder. Ett faktum som tvingar en att gräva djupare och djupare i bildbanken för att undvika onödigt upprepande i bloggflödet.

Ibland funderar jag på om det är så vettigt egentligen? Inte minst när man tänker på hur framförallt äldre generationers fotografer brukade resonera. ”Visa aldrig dina dåliga bilder”, hette det. Något jag nog gör ganska ofta, tyvärr. Eller dåliga och dåliga, snarare handlar det om bilder som jag inte är särskilt nöjd med.

Går det att komma runt detta då? För blogga vill man ju! Personligen har jag inget bra svar. Kanske borde man bara visa sina bästa bilder och dessutom nöja sig med ett färre antal i varje inlägg. Risken är väl bara att det blir tjatigt och händelselöst för folk som läser. En stor del av nöjet med bloggar är ju trots allt att det är nya grejer varje gång.

Nåväl. Jag väljer i alla fall att illustrerar det här inlägget med bilder ni redan har sett (om ni följer min blogg). För jag har faktiskt inte ens några fjärdehandsbilder att visa just nu.

För övrigt håller jag på med en slags guide som jag snart är färdig med. Den handlar om gatufoto i en småstad och i den har jag samlat lite tankar och erfarenheter från mitt gatufotoplåtande här i Karlskrona.

Guiden består av 16 A4-sidor med texter och bilder och jag tänkte att den ska vara fri för kopiering och spridning både i utskrivet format och som PDF. Det återstår dock lite formarbete innan jag är helt nöjd, men här under kan ni få er en tjuvtitt. Vad tror ni? Kan det vara en intressant sak?

Nysoppad film med bilder från julstreetan

Idag har jag blaskat en rulle film i badrummet. Det är några månader sedan sist och jag kände mig nästan lite ringrostig, men jag klarade mig utmärkt. Inga fatala missöden inträffade och i den här bloggposten kan ni se några av bilderna.

Sedan slutet av september har mitt gatuplåtande i praktiken legat nere. Dels var jag lite blasé på hela saken efter att ha fotat ganska intensivt sedan början av året, och så uppmuntrade ju inte den annalkande vintern verksamheten direkt.

Men – den senaste tiden har faktiskt ett visst sug uppstått och jag bestämde mig därför att ladda Canonsjuan med en rulle T-MAX 400. Jag tänkte att det trots allt kunde vara lite kul med ett gäng gatufotobilder tagna under vinterhalvåret också.   

Det kändes förvånansvärt bra och faktum är att jag nog ska försöka hinna med en eller ett par rullar till nu under jul- och nyårshelgerna. Så länge vädret är så här bra funkar det faktiskt att gatufota även om dagarna just nu är som kortast och därmed ganska skumma. Men en 250-dels sekund och bländare 4 är helt okej. 

Detta kommer för övrigt att bli sista blogginlägget innan jul så jag passar på att önska er en riktigt trevlig helg! Själv ska jag ladda upp med de sista nödvändiga grejerna under morgondagen. Förutom mat i stora lass så blir det några julöl, glögg såklart, något sött vin som passar till risgrynsgröten och kanske kostar jag rent av på mig en flaska konjak som jag tänker ha till kaffet. Och kaffe dricker jag ofta.  

GOD JUL!

Fotografiska regler och traditioner – är de inte bara onödiga?

Vad ska vi fotografer med regler till egentligen? Resulterar det inte bara i att vi tänker ”inside the box” om vi ska låta sådant bestämma över vårt fotograferande? Och måste man inte bryta mot traditionella förhållningsätt för att utvecklas och vara modern? Eller?

Ja, ovanstående tankegångar stöter man på lite nu och då i debatten om foto. Personligen tror jag inte på det resonemanget. Ett förhållningssätt eller en regel blir bara hämmande om man tillåter det. Man kan lika gärna låta saken verka till ens fördel.  

Låt oss jämföra med det skrivna ordet. Jag kan till exempel formulera mig så här:

Ska bara vi förhållningssätt och måste och bryta sådant till. Blir det mot för att utvecklas och inte bestämma låta vara modern? Vad? Eller? Med att traditioner regler, vi tänker om vi ska principer egentligen? Över vårt fotograferande man inte ”inside the box”.

Det är exakt samma ord som i första stycket. Jag har bara struntat i alla de regler som existerar för det svenska språket. Självfallet blir det snömos för alla som försöker läsa. Men istället för att göra på det här sättet kan jag använda språkets regler för att formulera mig bättre, tydligare – mer begripligt.

Men traditionella förhållningsätt då? Är de inte bara hämmande och bakåtsträvande. Samma sak här, menar jag. Väljer man att låta dessa bli begränsande så blir de begränsande. För det går ju också att dra nytta av tidigare generationers arbete och tankegångar. Varför uppfinna hjulet på nytt? En idé som växte fram på 30-talet behöver inte alls vara omodern eller ickefunktionell i vår tid.

Det gäller alltså att sortera bort rätt saker och utveckla sig på ett smart sätt. Att bara kasta allt över bord och sedan tro att man är modern funkar nog inte så bra. Så enkelt är det förmodligen inte.

Få gatufotografer tycks förstå det avgörande ögonblicket

Idag är jag på bråkhumör och tänker därför vara lite käftig av mig. Jag har blivit det efter att ha surfat runt och spanat in diverse gatufotobloggar och communities med gatufotobilder de senaste dagarna. Något som ibland kan vara ganska deprimerande, faktiskt. 

Det som slår mig är nämligen att så många som ränner omkring på gatorna med sina kameror och fotar inte tycks ha begripit den kanske mest grundläggande principen inom gatufotografin – nämligen det avgörande ögonblicket. Alltså att en gatufotobild måste kunna stå på egna ben genom att fånga ett mänskligt tillstånd och/eller en slags berättelse i en enda exponering. 

Detta är såklart inte särskilt lätt. Vi talar om splittsekunden när alla de viktiga pusselbitarna faller samman för att sedan snabbt lösas upp igen. Man skulle kunna säga att det är när innehållet och kompositionen lirar med varandra. Det räcker inte med att det bara händer något framför kameran eller att det är människor med i bild. 

Själv misslyckas jag med detta hela tiden. Men jag försöker verkligen tänka på det. Trist bara att så få verkar ha orken att ens göra det. Istället är det slumpskott ut i massorna som gäller. Eller att man kör upp kameran i trynet på folk och trycker av. 

Jag är inte imponerad.