SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: I Ryssland är det vi som är konstiga

Även vackra människor dör i krig. Liksom välutbildade, företagsamma och hårt arbetande. Detta känner man väl till i Ryssland där andra världskriget mer eller mindre tömde landet på män i arbetsför och reproduktiv ålder. "Kom ihåg att vi förlorade de allra bästa männen som vi hade", kan man därför fortfarande höra folk säga i Ryssland. Inte minst kvinnor påminner gärna om detta. Ofta med tillägget att det fortfarande märks på det låga utbudet av dugliga män.   

Vissa påstår att detta är en av förklaringarna till varför män och maskulinitet värderas så högt i Ryssland. Att toleransen för ett överdrivet machobeteende därför är större här. Människorna har nämligen inte glömt lidandet som uppstår när det förutom kvinnor nästan bara finns småpojkar och gamla gubbar kvar i ett helt land. För saken är i grund och botten mycket enkel. Kvinnor vill ha män runt sig. Kvinnor behöver män. Samhällen fungerar inte utan män.

Jag tänker på detta under en taxiresa i Moskva. Anledningen är samtal som jag haft med ryssar som jag träffat. Funderingarna får mina tankar att vandra vidare till den svenska samhällsdebatten. Hur den dominerande synen på män i vårt land är som en motsats till den i Ryssland. Hos oss framställs pojkar, män och manlighet för det mesta som något problematiskt. Mycket sällan hör du positiva ord yttras om män som kollektiv. 

Om den överdrivna machokulturen i Ryssland har sina uppenbara nackdelar och idiotiska inslag, är den svenska synen på det manliga ofta ovärdig och imbecill. För det manliga och det kvinnliga är som yin och yang. Två krafter som behövs och som balanserar upp varandra. Utan den ena kan inte den andra fungera. Det är uråldrig kunskap.

Men att hävda sådana här självklarheter kan märkligt nog få vissa i Sverige att fullständigt balla ur. Alltså, att det maskulina huvudsakligen är något positivt och att det behövs lika mycket som det feminina. Liksom att det finns skillnader mellan könen som har ett värde i sig. När ryssar hör talas om detta tycker de att vi svenskar är väldigt konstiga. Jag är beredd att hålla med. 

Bilderna i den här bloggposten har inget särskilt med texten att göra. De är från Moskva och Sankt Petersburg som jag besökte nyligen. 

Postat 2019-07-12 12:33 | Läst 2214 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. De undrade säkert vad det var för en ensam dåre som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga hängröv inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.

Postat 2019-07-10 14:27 | Läst 5653 ggr. | Permalink | Kommentarer (19) | Kommentera