SE BILDEN: Är Olympus 35 SP bara skit och är det dags för en Leica M7?

Ni som följer mina äventyr vet att jag köpte en Olympus 35 SP förra sommaren. Denna klassiska gamla mätsökarkamera började säljas 1969 och är kanske mest känd för sin skarpa optik på 42 mm, liksom att den har full exponeringsautomatik och spotmätning, vilket inte var helt vanligt på den tiden.

På grund av diverse mekande med kameran har den använts väldigt sparsamt. Men för en dryg månad sedan drog jag av ett par rullar Ilford HP5 Plus när jag och polaren Magnus Fröderberg spenderade en heldag i Uppsala för att gatufotografera under studentstadens välkända valborgsmässofirande. Igår soppade jag rullarna här hemma i badrummet och tyvärr blev resultatet delvis en fet besvikelse. 

Två saker ger mig bekymmer. Det ena är att kamerans exponeringsautomatik väljer väldigt långsamma slutartider även i starkt ljus. Kameramodellen är visserligen känd för att prioritera små bländaröppningar och långsamma slutartider, men att bilder tagna i solsken har kraftig skaknings- och rörelseokärpa verkar inte rätt. 

Med kameran inställd på exponeringsautomatik fick jag den här skaknings- och rörelseoskärpan i fullt dagsljus med ISO 400-film.

Det andra är att kameran började överexponera flera steg efter ungefär en rulle. Jag har inte en susning om vad det kan bero på. Men om jag har otur kan det vara ett elfel alternativ att ljusmätaren spökar, eller ännu värre slutaren som håller på att ge upp. 

Allt detta strulande har fått mig att fundera på om det inte är dags för mig att sluta hålla på med billigt skit som dessa gamla amatörgrunkor och istället köpa mig en välfungerande Leica M7 istället, vilket jag har funderat på ett bra tag nu. För det tär på psyket att så många bilder vaskas av en krånglande kamera. 

Jag får helt enkelt se över min fotobudget och sedan ta mig en allvarlig funderare. Det här böjar nämligen förstöra min glädje inför det analoga fotograferandet. 

Nästan en hel rulle Ilford HP5 Plus gick åt skogen för att kameran plötsligt började överexponera flera steg.

När jag fotograferar under evenemang tycker jag oftast det är roligast att vända kameran mot publiken. Jag brukar tänka på gatufotografen Henri-Cartier Bressons fantastiska bilder från Kung George VI kröning i London 1937. När Bresson kom tillbaka till redaktionen i Paris hade han inte tagit en enda bild på kungen eller kröningen, utan enbart på åskådarna. Ett val som gjorde hans bilder unika och mycket mer intressanta. 

Inte sällan är det barn och ungdomar som skapar de allra mest bildmässiga situationerna. Samtidigt kan det snabbt leda till negativa reaktioner och ifrågasättande när man fotograferar yngre personer, vilket gör att man ibland hindrar sig själv från att knäppa. Samtidigt kan jag förstå att det kan bli så i vår tid med internet och sociala medier, där bilder kan spridas snabbt på ett ofördelaktigt sätt. Men den här gången inträffade tack och lov inget sådant.  

Polaren Magnus med sin moderna och välfungerande utrustning. 

SE BILDEN: Därför vägrar jag sälja min tio år gamla Fujifilm-kamera

I januari 2016 beställde jag mig en Fujifilm X-Pro2 och objektivet 18 mm/f2 från Cyberphoto i Umeå. Eftersom leveranserna av de då nysläppta kamerahusen dröjde, fick jag vänta ända till mars innan jag fick paketet. Jag minns fortfarande den härliga känslan när grejerna kom och jag packade upp kartongen hemma på köksbordet. 

Drygt tio år senare har jag kvar både objektivet och kameran. Visst märks det att prylarna har några år på nacken nu. Jämfört med Fujifilms allra senaste grejer kan kombinationen uppfattas som lite seg – men jag älskar både kameran och gluggen och använder fortfarande båda regelbundet.

Brännvidden 18 mm på APS-C motsvarar som bekant ungefär 27 mm på fullformat. Det gör objektivet väldigt användbart för reportage och inte minst för gatufoto. 

18 mm är också ett omfång som fungerar utmärkt för familjebilder, vardagsdokumentation och resefoto.

Objektivet (som började säljas 2012) har fått en hel del kritik genom åren för sina optiska brister, men jag tycker kritiken missar målet. Det jag uppskattar är stuket på gluggen, litenheten och optikens speciella karaktär. Ett objektiv behöver inte ha perfekt skärpa och detaljåtergivning för att vara bra. Det finns andra måttstockar. 

När det gäller kamerahuset så gillar jag verkligen handhavandet, utseendet och den optiska genomsiktssökaren. Enligt min menig är X-Pro2 den bästa kameran av X-Pro-seriens tre versioner. Ettan har ett antal brister som är avgörande, inte minst den opålitliga och långsamma autofokusen. Och trean har allt för få förbättringar för att vara värd ett byte. 

I digitalkameravärlden betraktas tio år gamla grejer som mer eller mindre obsoleta. Det är lite roligt med tanke på att jag har analoga kameror som är över 50 år gamla och som jag använder regelbundet. Fast samtidigt verkar den inställningen förändras. Jag har nämligen noterat att det i sociala medier och på Youtube håller på att växa fram ett allt större intresse kring äldre digitalkameror. 

2015 gjorde jag och en kompis en kokbok om maten i Blekinge. Jag fotograferade allt från råvaror, maträtter, desserter och drinkar – till miljöbilder och porträtt – med mitt Fujinon 35 mm/f1,4, som är ett annat favoritobjektiv.

Fujinon 35 mm/f1,4 motsvarar lite drygt 50 mm på fullformat och är en utmärkt porträttglugg. 

Ett annat "gammalt" objektiv som jag verkligen gillar är Fujinon 35 mm/f1,4 (som även det släpptes 2012). Jag köpte objektivet 2015 och har fortfarande kvar även det och använde det i ett professionellt sammanhang senast för ett par veckor sedan.  

Det sägs att dessa två objektiv tillverkades med bildkänsla och karaktär i åtanke, inte för att vara optiskt perfekta som nyare objektiv från Fujifilm. Jag vet inte om det stämmer, eller om det bara är marknadsföringssnack, Det jag däremot vet är att jag aldrig kommer att sälja vare sig objektiven, eller min X-Pro2. Aldrig.  

Undertecknad i Paris 2017 med ovan nämnda kombo. Foto: Magnus Fröderberg.

SE BILDEN: Street i svartvitt - mitt nya projekt för 2024

Ibland får man ta det lite försiktigt och känna sig fram. Så tänker jag just nu efter att ha bestämt mig för att 2024 ska bli mitt svartvita år. Av den anledningen tog jag det ganska lugnt när jag och Magnus Fröderberg träffades i lördags för en gatufotovända på stan. Det blev bara "säkra kort", skulle man kunna säga. 

Eftersom det var trettondagen var det glest med folk inne i centrala Stockholm. Den bistra kylan bidrog säkert också. Väl påpälsade promenerade vi fram i sävligt takt utan någon brådska medan vi knäppte bilder och snackade om foto. En paus för mat och en för kaffe hanns också med. 

Det är väldigt trevligt att gå omkring så här med en fotokompis och det behöver inte alltid vara ett hetsigt jagande efter nästa fotografiska mästerverk. Den sociala biten, den friska luften och motionen räcker gott och väl. 

Det halvmulna vädret och snön gjorde det ganska tacksamt att fotografera i svartvitt. Att folk i Sverige älskar svarta kläder (vilket förbryllar mig. Dödens färg, liksom) kan nog också ses som en fördel i sammanhanget. Det gör det enklare att få till de där grafiska bilderna som lämpar sig så bra för svartvitt.

Men, om jag ska vara ärlig med er är det inte riktigt detta som jag vill åstadkomma under året. Planen är inte att fotografera mörka siluetter mot ljusa bakgrunder, vackra miljöer som gör sig bra i gråskala och ljus som faller snyggt (även om det säkert kan hända). Snarare vill jag få till intressanta gatufoton och gatuporträtt där det svartvita tillför något i bilderna som inte färg gör. 

Magnus frågade mig förresten varför jag har tagit det här beslutet. Han tyckte inte att det var helt tydligt. Svaret är ganska enkelt: Dels har jag alltid varit väldigt förtjust i svartvita bilder, men också i att fotografera i svartvitt eftersom det kräver en annan approach som jag gillar. Dels tycker jag det är bra att ibland ändra förutsättningarna för mitt fotograferande för att se vad som händer och vad jag kan prestera när jag måste tänka i andra banor. Något som är både utvecklande och kul. 

Det är inte helt ovanligt att Magnus och jag tar nästan identiska bilder när vi är ute på våra gemensamma gatufotorundor, vilket kan vara lite komiskt ibland. Om ni jämför bilden ovan med den i Magnus blogginlägg så förstår ni vad jag menar. Och ibland fotograferar vi samma motiv, fast ur olika vinklar. Det kan ni också se om ni jämför den första bilden (papporna med sina barnvagnar) med Magnus version av samma motiv i hans blogg.

SE BILDEN: Ett Gott Nytt Svartvitt 2024

Jag är väldigt dålig på att göra något vettigt av mina gatufoton. Förutom sporadiska inlägg här i bloggen så slänger jag ibland upp ett gäng bilder på Instagram och Facebook. Ja, det är i stort sett allt. Det vill säga inte särskilt mycket att skryta om. 

Delvis beror detta på att jag snabbt tappar intresset för bilder som jag har tagit. Det är inte så att jag finner det dödstråkigt att rota i fotoarkivet och att fixa med mina befintliga alster. Men det ger mig inte alls samma kick som att vara ute och ta nya bilder. 

I den här bloggposten kan ni i alla fall se några av mina personliga favoriter från 2023. Och det blev faktiskt ett förvånansvärt bra gatufotoår, trots att jag blev pappa på hösten året innan och därmed har en liten kille att ta hand om här hemma. Ändå hittade jag tid för gatufoto, vilket blev en positiv överraskning. 

Under förra året körde jag mycket gatufoto med blixt. Något som var både utmanande och kul. Inför 2024 tänker jag göra några små förändringar som jag hoppas ska ge ny inspiration. Det ska nämligen bli året då jag främst tänker plåta i svartvitt. Ni som har följt mig länge kommer säkert ihåg mitt fotoprojekt om Karlskrona där jag under drygt tre år enbart fotograferade analogt och med svartvit film. 

Något intressant som hände då var att jag tillslut började se i svartvitt när jag vandrade runt med kameran. Men inte bara det, min förmåga att observera ljus och kontraster förstärktes också och jag skulle gärna vilja hitta tillbaka till det där igen.

Frågan är väl bara om jag kommer att kunna hålla mig till detta? Vi får se! Min plan är i alla fall att göra ett tappert försök. Därför önskar jag er ett riktigt Gott Nytt Svartvitt 2024. 

Översta bilden: Från KTH:s studentkarneval i Stockholm i slutet av maj (läs blogginlägg här). 

En raggare med egen skön stil. Plåtad i Västerås under Summer Meet i början av juli (läs blogginlägg här).

Raggarträff på Sveavägen den 5 augusti. Samma dag som Prideparaden tågade genom Stockholm. Det var två skilda världar som möttes på stan under ett antal timmar (läs blogginlägg här). 

Den här mannen tog en rökpaus när paraden var slut. 

En man spanar ut över hamnen vid Cais das Colunas i Lissabon. Fotograferat under en familjeresa i slutet av augusti (läs blogginlägg här).

När kungen firade 50 år på tronen den 15 september gjorde jag som Henri Cartier-Bresson när han fotograferade George VI:s kröning i London 1937. Det vill säga vände kameran mot åskådarna (läs blogginlägg här).

Jag förföljde fotografen med hatten en stund och fick även till den här bilden.

På tal om hattar. Två Cowboyinspirerade unga killar på väg upp från pendeltågsplattformen vid centralen en lördagseftermiddag i november (läs blogginlägg här).  

Den sista bilden tog jag för övrigt under en runda på stan med min kompis Magnus Fröderberg. Han har också gjort en summering av sitt gatufotoår som du kan läsa här!

SE BILDEN: Gatufoto i november (Nikon Z f, Fujifilm X-T4)

Igår fick jag chansen att vara mig själv under några timmar. Det som krävdes var en tur in till Stockholm city med polaren Magnus Fröderberg för en gatufotorunda på stan. Ja, det är så det känns när man har en överaktiv ettåring därhemma som slukar all ens tid och energi. Det var ett välbehövligt avbrott, lindrigt sagt. 

Med tanke på årstiden var vädret utmärkt för gatufoto. Det vill säga småmulet, vindstilla och 7-8 plusgrader. Stan var levande och full av folk. Vi träffade flera andra gatufotografer när vi gick omkring, vilket alltid är kul. Magnus hade dessutom med sig nya Nikon Z f som jag fick tillfälle att klämma lite på. En digital version av den analoga klassikern Nikon FM2.  

Helt ärligt är Z f den enda digitala Nikonkameran som har triggat mitt habegär - någonsin! Inte bara är den snygg, förvånansvärt nog är Z f inte mer än några få millimeter större än min Fujifilm X-T4, trots att den har en fullformatssensor. Tillsammans med det nya 28 mm-objektivet med retroutseende måste jag säga att Nikon har lyckats skapa en ovanligt kompakt och attraktiv kombination som är right up my alley. 

Men, jag kommer sannolikt inte att köpa en Nikon Z f för det. Jag har investerat fast mig allt för mycket i Fujifilms system med en massa objektiv och tillbehör. Dessutom är X-T4 trots allt en riktigt kompetent kamera som egentligen har allt vad jag behöver i kameraväg. Plus att jag verkligen gillar den. 

Hursomhelst, nu ska jag tillbaka in i bebisbubblan igen. Spana förresten in Magnus blogg om du vill se ett gäng riktigt bra gatufoton och om du vill veta mer om Nikon Z f.