SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Vikten av att inse sina begränsningar

Det är härligt med visioner, drömmar och mål. Sådant som väcker ens lust och engagemang. Ja, kanske rent av det där som får en att vilja gå upp ur sängen på morgonen. Men ibland behövs en reality check. För drömmar kan också göra livet riktigt surt. Vilket oftast sker när du trots allt kämpande och höga förväntningar inte når i mål. 

Då kommer frustrationen och missnöjet. I sämsta fall även avundsjukan och bitterheten. Det gäller därför att vara vaksam och inte hamna där. Men det är inte alltid så lätt. Emellanåt trillar jag själv just i den fällan när det gäller mitt fotograferande. Mina krav på vad jag ska lyckas med blir då inte särskilt rimliga utifrån min faktiska verklighet.

Plötsligt ser jag stora projekt av olika slag framför mig. Regelbundna resor runt om i världen. Att jag ska kunna lägga en stor del av min lediga tid på mitt fotograferande. Eller följa några intressanta personer i deras vardag. Men hur naivt är inte det vid en närmare eftertanke? Och hur mycket rastlöshet har det inte skapat periodvis?

Det jag tänker mig kräver massor med tid som jag inte har bredvid mitt heltidsjobb. Men också pengar, som heller inte finns. Dessutom ska man ju orka och känna lusten för den sortens stora åtaganden under en lång period. Det är insikten som jag måste ta till mig i dessa lägen. Eller typ byta liv och bli någon form av levnadskonstnär.

Ett rimligt mål är därför att geneta på med mitt gatufotograferande någon helg i månaden. Liksom ett par fotoinriktade utlandsresor om året. Sedan utöver det fortsätta med mitt projekt utanför husknuten här i Akalla. Men det måste inte vara så dåligt, när jag tänker efter. Det blir bilder av det också.

Postat 2018-02-14 09:08 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

SE BILDEN: Problemet när gatufotograferna flockas

Ett kul fenomen att notera är hur gatufotograferna samlas när något händer på stan. Plötsligt är vi ett stort ivrigt gäng som springer runt med våra kameror för att försöka fånga det avgörande ögonblicket. I den lätta kalabaliken som uppstår kan man få se alla möjliga stilar och tekniker. 

Precis så var det i lördags när jag drog in till Kungsan för att se om det fanns något bildmässigt. Där hade nämligen Östasiatiska museet ordnat en parad  för att fira det kinesiska nyåret. Min kompis Magnus Fröderberg var också med. Men vi var som ni säkert har förstått knappast ensamma om den här idén. 

I sådana situationer kan det lätt bli för mycket av det goda. Även om det är trevligt att se andra in action och kanske även växla några ord. Inte minst uppstår ju en ganska uppenbar risk för att de flesta tar en massa liknande bilder. Det blir sällan särskilt unikt eller intressant, ärligt talat. 

Därför brukar jag oftast vända kameran bort från det uppenbara och plåta det som händer runtikring. Enligt min erfarenhet är det lättare att få till intressanta bilder då. Men också efteråt när det är slut och deltagarna spridit ut sig kan det uppstå absurda och fotomässiga situationer. Exempelvis att någon i ovanlig utstyrsel ser helt malplacerad ut när kopplingen till evenemanget saknas. 

Bilden ovan är en ren dokumentation utan några som helst gatufotoambitioner. 

En annan sak som slog mig (igen) är hur fantastiskt bra Fujifilms kameror är. De passar mitt sätt att gatufotografera helt perfekt. Just den här dagen använde jag min X-Pro2 men jag syftar även på min X100F. Två smidiga kameror som aldrig är jobbiga att konka omkring på och som dessutom levererar helt suveräna bildfiler. Det känns riktigt skönt att ha hittat de rätta verktygen.  

Enda lilla smolket i glädjebägaren är att jag har tappat min X-Pro2 några gånger för mycket för att det ska kännas bra. Senast rakt ner i det stenhårda perronggolvet i tunnelbanan. Kameran studsade och flög iväg flera meter. Jag var helt övertygad om att den var finito för all framtid efter det. Men den funkar fortfarande. Enda felet jag upptäckt är att den trådlösa bildöverföringen har lagt av. Det kan jag leva med. 

Här kan ni förresten se Magnus bilder. 

Postat 2018-02-11 08:46 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

SE BILDEN: Jakten på den analoga svartvita känslan

Ovanstående bilder är fotograferade med 113 års mellanrum. Den till vänster tog jag nu i helgen framför Drottningholms slott i Stockholm. Medan den till höger är fotograferad 1905 och hämtad från Digitalt Museum. Platsen är Stortorget i Karlskrona (min hemstad) och i bakgrunden syns den karakteristiska Fredrikskyrkan.

Men det är inte tidsskillnaden eller platserna som just nu intresserar mig. Det är skillnaden mellan den digitala svartvita bilden och den analoga motsvarigheten. För enligt min mening vinner analoga svartvita bilder nästan alltid över digitala. Något som regelbundet leder mig in i en desperat jakt där jag försöker få till den där goa analoga känslan i mina digitala bilder. 

Vad menas då med den analoga känslan? Ja, det beror såklart på vad för slags kamera som har använts, vilket objektiv, filmformat, filmtyp och mycket mer. Men det skulle kanske kunna kokas ner till att analoga svartvita bilder har mjukare gråskalor, en mera levande organisk karaktär på grund av korn istället för pixlar - och att det analoga hanterar högdagrar snyggare.

I just det här fallet är jämförelsen visserligen inte helt rättvis. Min bild är fotograferad med en Fujifilm X100F som har en APS-C senor. Det andra fotografiet är taget med en storformatskamera och glasnegativ. Så jag borde såklart ha jämfört med åtminstone ett småbildsnegativ om det skulle ha varit någorlunda schyst. 

Hursomhelst, det jag tycker är svårast är att få bort den vassa karaktären som lätt uppstår i digitala bilder. De är helt enkelt så väldigt skarpa, kontrastrika, och detaljrika. Ja, lite för bra skulle man kunna säga. Att "fula till" och mjuka upp den digitala bilden så att den påminner om den analoga är därför vad som krävs. Men också att få högdagrarna att hålla ihop och inte fräta ut.

För att lyckas bättre med detta underexponerar jag mina bilder runt ett halvt steg eller till och med lite mer. Jag har också ställt ner vitheten i kamerans inställningar så att högdagrarna inte blir för ljusa. Tillsammans med efterarbete i Silver Efex Pro 2 och Photoshop för att bland annat lägga till korn och minska kontrasten kan jag komma ganska nära det analoga, anser jag själv. Men helt i mål har jag inte kommit - ännu!

P.S. Varför plåtar du inte bara analogt istället då, undrar kanske någon. Jo, det gör jag också. Men oftast är jag helt enkelt för lat.

Postat 2018-02-05 07:59 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera