SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Jag vill också ha en renodlad kamera, som Mikael Good

Mikael Good skrev nyligen ett uppmärksammat blogginlägg om att moderna kameror har blivit alldeles för avancerade för många av oss. Eller, rättare sagt att de är överlastade med funktioner och knappar som inte riktigt går att stänga av och välja bort, vilket försämrar användarupplevelsen.  Jag har själv skrivit något liknande om saken och håller därför med Mikael Good till punkt och pricka. 

En del undrar hur något sådant ska gå till eftersom vi fotografer har så många olika behov och preferenser. Mitt förslag är att kameratillverkarna ännu mera börjar betrakta kameror som datorer, vilket de ju faktiskt också är. Med ett sådant mindset borde de i ännu större utsträckning kunna överlåta till användarna hur de vill konfigurera sina kameror. Ungefär som det går att bestämma vilka funktioner en smartphone ska ha genom att installera olika appar.

Vissa tycker att diskussionen är meningslös och påpekar att kameror redan idag går att anpassa i hög grad. Detta stämmer visserligen. Men, för mig handlar det om att få en optimal och renodlad användarupplevelse. Ja, faktiskt en form av minimalism. Genom att skala bort oväsentligheterna och kluddet som stör bli det helt enkelt lättare att fokusera på det du vill uppnå.

Det här borde vara möjligt för kameratillverkarna att fixa. Frågan är väl bara om behovet är så pass stort att de ens orkar bry sig? Förmodligen inte, är min gissning. Men, om dessa möjligheter hade funnits skulle jag ha ställt in min Fujifilm X-Pro2 ungefär enligt nedanstående. Allt för att få till en ur mitt perspektiv så bra gatufotokamera som möjligt. 

- De grundläggande funktionerna (bländare, slutartid, ISO, exponeringskompensation, autofokus och spaken som skiftar mellan optisk och elektronisk sökare) skulle jag låta vara som de är. Samma sak med menyknappen, liksom knappen för view mode. 

- En knapp skulle sedan dedikeras till att välja AF-läge.

- En annan till att välja mellan frammatningsmetoderna.

- En tredje knapp skulle gå till blixtinställningarna.

- En fjärde skulle jag ställa in för att kunna välja filmsimulering. 

- Övriga knappar skulle vara helt avstängda, förutom play-knappen. Och när den hade tryckts in skulle kameran fungera som den gör i nuläget med möjligheten att bläddra bland bilderna, starta den trådlösa kommunikationen och så vidare.

- Jag skulle också dölja i stort sett alla menyer och val som inte har med bildinställningarna att göra.

Postat 2020-08-25 13:19 | Läst 1049 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

SE BILDEN: Lättare att gatufota med 28 mm

När jag på allvar började gatufotografera för några år sedan var det femtiogluggen som gällde (bilden ovanför är tagen med 50 mm). Den funkade väldigt bra för mig, inte minst eftersom jag vid den tidpunkten främst plåtade i min gamla hemstad Karlskrona. På småstadens glesa gator blir det helt enkelt lite lättare med 50 mm.

För ungefär tre år sedan köpte jag så en Fujifilm X100S som ju har ett fast objektiv motsvarande 35 mm i fullformat.  Det är en kamera som jag verkligen älskar. Liten, smidig, lätt att ha med sig. Och så levererar den fantastiska bildfiler. En superb fotoapparat med mycket charm.

Men tyvärr kände jag ofta att just 35 mm inte riktigt lirade med mitt gatufotograferande. Jag tyckte att det varken blev hackat eller malet. Därför har jag gjort en förändring i min gatufotoutrustning. Jag har köpt en Fujifilm X-Pro 2 med ett 18 mm objektiv vilket motsvarar 28 mm.

Så nu har jag ett kamerahus där jag kan byta objektiv. Det betyder att jag även kan använda mitt 35 mm-objektiv som alltså blir som min gamla favoritbrännvidd 50 mm. Men framförallt är det som sagt vidvinkeln som i nuläget känns intressantast.

Eftersom ljuset återigen börjar komma tillbaka har jag satt igång att utforska denna för mig nya brännvidd i gatufotosammanhang . Det känns riktigt kul och spontant upplever jag att det är lättare att få till det när jag är ute och knäpper. Hursomhelst, nedan kan ni se tre bilder tagna den senaste veckan. Nu hoppas jag bara på mer vårväder. 

Postat 2016-03-13 11:43 | Läst 3488 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

Postat 2015-04-25 19:42 | Läst 4576 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Att skriva ut - krångligt värre!

Det finns ett gammalt fotouttryck som säger att bilder ska betraktas på papper. Jag kan inte annat än hålla med om den slutsatsen. Att se sina bilder i tryck eller som riktigt fina utskrifter slår vilken dag som helst den andefattiga upplevelsen som en datorskärm ger.

Jag har därför ägnat ett par kvällar åt att skriva ut några av mina senaste bilder för att hänga upp på väggen i hallen. Jag har haft en serie bilder där ett bra tag nu, men tyckte det var dags för ett gäng nya och fräscha motiv.  

 
Jag använder min skrivare ganska sällan. För det mesta ligger den nerpackad i kartongen.  

Men att få ut sina bilder på papper är verkligen inte det enklaste. Det brukar alltid resultera i en bitter kamp mot ICC-profiler, Photoshopmenyer och utskriftsinställningar. Hitintills har jag inte vunnit en endaste gång.

Det är nämligen alltid någon fånig liten inställning som jag har råkat missa. Och alldeles för många misslyckade utskrifter senare har jag totalt tappat lusten och glädjen. Det enda man ser framför sig är hundratals kronor rakt ner i soporna. För billigt är det ju knappast.


Allt för många utskrifter blir man tvungen att kassera på grund av olika brister.

Så blir det såklart när man bara skriver ut ett par gånger om året på sin höjd. Man hinner glömma. Man har kanske ominstallerat datorn. Vissa inställningar är borta. Den där PDF-filen med skrivarinstruktionerna ligger gömd någonstans på hårddisken. Men var?

På något sätt måste det bli lättare. Att behöva kalibrera skärmen, ta fram en skrivarprofil för rätt papper, softproofa med rätt ICC-profil, göra alla de rätta inställningarna i utskriftshanteraren, och så vidare i all oändlighet är på tok för krångligt. Det är alldeles för många potentiella felkällor för oss som inte skriver ut regelbundet.

Hursomhelst. Tillslut lyckades jag trots allt. Efter ett gediget googlande och inte minst tokläsande här på fotosidan bland artiklar och foruminlägg nådde jag nästan ända fram. Men någon liten inställning är fortfarande fel eftersom bilderna blir aningen för mörka. Frågan är bara vilken?

Postat 2011-07-20 18:09 | Läst 7188 ggr. | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

På gatan i Paris med Fujifilm X100

Om man vill hårdtesta en helt ny digital reportage- och gatufotokamera som Fujifilm X100 - vad kan då passa bättre än att bege sig till Paris? Fotografins födelseplats och staden där fotografen och ikonen Henri Cartier-Bresson ”uppfann” den moderna gatufotografin. Ungefär så tänkte jag när jag besökte den franska huvudstaden nu i helgen som gick.

Utrustad med min Fujifilm X100, tre fulladdade batterier och ett supersnabbt minneskort på 16 gigabyte kände jag mig redo att ta mig an allt som både staden och kameran kastade åt mitt håll. Ja, man skulle kunna säga att åtskilliga gatufotografers heliga andar svävade över mig när jag vandrade på de parisiska trottoarerna.  

Resultatet blev två ganska intensiva dagar som varade från tidig morgon till sen kväll. Solen stekte och vi rörde oss mestadels till fots genom centrala Paris. Som tur var kunde vi emellanåt stanna till på något brasseri för att skölja ner stadens damm med lite kallt vitt vin. Söta franska bakverk gjorde också under för att upprätthålla energinivåerna. 

Hur var då Fujifilm X100 som reportage- och gatufotokamera? Ja, den klarade sig mycket bra. Kamerans suveräna bildkvalitet och goda brusegenskaper gör att den med lätthet hanterar det mesta från starkt solsken och hårda skuggor till nattscener utan stativ och  svagt ljus inomhus. Skärpan sitter också som en smäck i de flesta fall där man använder kameran på klassiskt gatufotovis. 

Handhavandemässigt har kameran sina speciella egenheter som det gäller att jobba sig runt. Men är man bara medveten om dessa så blir detta aldrig något stort problem. Kameran antar också till vissa delar en annan skepnad om man "tänker analogt". Då kommer den på sätt och vis till sin fulla rätt enligt min mening. 

Själv ställde jag vid några tillfälen in kameran på bländare 11, slutartd 1/1000-dels sekund, hyperfokalavstånd och auto-ISO (bland annat när jag tog bilden på killen med sparkcykeln nedan).  Det var ett utmärkt sätt att jobba med kameran när man ville ta riktigt snabba snapshots. 

Hur är det då att gatufota i Paris? Personligen märkte jag att de som jobbade kring de vanligaste turiststråken var ordentligt trötta på att bli fotograferade. Jag märkte också att när jag antingen muntligt eller genom att peka på min kamera frågade om lov blev många väldigt glada och jag kunde ta mina bilder i lugn och ro. Ja, de till och med tackade mig efteråt. 

Det uppstod också många spontana fotomöjligheter när vänliga parisare kom fram och pratade, gav råd eller visade vägen. Det var ett mycket trevligt inslag. Frågan är nu bara hur jag ska kunna återuppta mitt gatufotande hemma i lilla Karlskrona med bibehållen motivation. Det blir en utmaning som heter duga. Karlskrona är inte Paris, om man så säger.


Hur var det annars då? Ja, det var första gången jag var i Paris och jag måste säga att några av mina fördomar kom ordentligt på skam. Det sägs att fransmän är snorkiga och otrevliga. Av det märkte jag inget. Inte heller var det några problem att göra sig förstådd på engelska.  

Däremot blev jag rejält besviken på restaurangmaten. Trots att vi harvade runt rätt ordentligt och åt på flera ställen var det samma tradiga käk överallt. Utbudet bestod av några olika sallader, kött med pommes och enkla fisk- och skaldjursrätter. Och det kan man få precis vilken dag som helst även i Karlskrona.

Men bortsett från det var det helt fantastisk. Och att ha gatufotat på samma gator som HCB känns ganska ballt…på något sätt...

Postat 2011-06-07 23:11 | Läst 9345 ggr. | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera
1 2 Nästa