SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Småstaden - gatufotografens blinda fläck?

När man surfar omkring på nätet och läser om gatufoto är det nästan bara storstäderna som gäller. Det är London, Barcelona, New York, Paris, Tokyo och så vidare. Alla som gatuplåtar söker sig till samma stora städer – typ. 

Jag är väl på sätt och vis likadan själv. När jag planerar att åka iväg för att gatufota styr jag gärna kosan mot de större städerna, både i Sverige och utomlands. Men egentligen är ju dessa metropoler ganska sönderfotograferade och till och med uttjatade. 

Därför har jag slagits av tanken att man emellanåt även borde sikta in sig på mindre städer, eller åtminstone mindre kända städer. Alltså de där platserna som aldrig lockar horderna av något som numera nästan skulle kunna beskrivas som gatufototurister.

Jag har därför funderat på att till en början göra småstäderna i södra Sverige som en slags förlängning av mitt projekt här i Karlskrona. Städerna jag skulle kunna tänka mig är bland annat följande:

 Kalmar
Växjö
Jönköping
Halmstad
Helsingborg
Lund
Landskrona
Ystad
Kristianstad
Karlshamn

Fast egentligen låter det som ett rätt långvarigt projekt. Ja, rent av något man håller på med av och till under en tioårsperiod eller så. Hursomhelst, bilderna i det här inlägget tog jag i lördags när jag besökte Kristianstad för att testa min nyinköpta 35-glugg. En riktigt regnig och kvalmig dag som ändå bjöd på folkmyller och aktiviteter. 

För övrigt åker jag nog en vända till Köpenhamn på nationaldagen för att spendera en heldag i den danska huvudstaden. Och Köpenhamn är som bekant en "by" så det går med andra ord alldeles utmärkt. Det ska bli roligt och då ska jag ännu en gång testa 5D:n som gatufotokamera. Sedan blir det nog en öl också och en fika på Café Norden.

Postat 2013-06-04 22:02 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Gatufoto i en småstad – hårdast av allt

I det här blogginlägget tänker jag sticka ut hakan några meter. Alltså kaxa till det, mopsa upp mig och vara en stöddig drygpåse. Jag tänker helt enkelt axla rollen som provokatör. Från och med nu är jag med andra ord den uppblåsta typen som på högstadiet satt längst bak i bussen och muckade med omgivningen.

Nåväl. För att komma till kritan. Jag sitter och surfar runt på nätet. Kollar lite gatufotobloggar och filmer på tuben. Jag betraktar gatufotografer som plåtar i världens större städer. De trålar sig genom massorna med sina kameror och hinner knappt knäppa en ruta förrän de tar en ny. Allt ser stirrrigt ut. Klick, klick, klick!

Vad är det frågan om, tänker jag. Bilderna blir ju inte ens bra! Kompositionen är svag, den riktiga närheten saknas och det är sällan något avgörande ögonblick.  Det jag ser är mest människor som lallar omkring på trottoarerna rakt uppochner. Vi snackar alltså om bilder som man kan tanka ur vilken övervakningskamera som helst. Är det verkligen gatufoto?

Jag kan heller inte låta bli att fundera kring mitt eget plåtande i en svensk småstad. Arbetssättet som används är omöjligt här. Det skulle liksom inte funka. Att gatufota i en storstad är som att skjuta gäddor i en hink. Att plåta på gatan i en småstad är som att ge sig ut på storviltsjakt på den Afrikanska savannen. Du måste vara så mycket smartare, modigare och uthålligare. 

Eller för att göra en annan liknelse. I Karlskrona är du westernhjälten som möter banditen på torget klockan tolv. Du kan inte gömma dig i mängden och du har bara ett skott på dig.

Missa inte det! :-)



Postat 2011-09-19 22:57 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Varför tog jag de här bilderna egentligen?

Sitter här på fredagskvällen framför datorn och går igenom de senaste månadernas bildskörd. Extra intressant är det att titta på de där skotten som sorterades bort någonstans i processen. Varför tog jag bilderna från början? Vad var det jag såg egentligen? Ja, det funderar jag över just nu.

Kolla på bilden här ovanför tillexempel. När jag tog den kände jag instinktivt att där fanns ”något”. Kanske var det gungställningens tre trianglar ihop med gymnastikställningens tre rektanglar som jag uppfattade - alltså någon slags geometri. Kanske var det tjejernas lek.

Eller också fanns där inget.

Samma sak med bilden här under. Varför tog jag den? Berodde det på kostymerna? Berodde det på att det står ”Outlet” på skylten? Eller såg jag något i männens koncentration, att de inväntade en viktig händelse. Ett bröllop kanske? 

Eller var allt sammans bara inbillning? 

Är det egentligen inte ganska ofta så här? Man tycker sig ”se” något och tar en bild. Fast efteråt vet man inte riktigt vad det var man reagerade på egentligen och om det över huvud taget var värt en exponering. 

Vad säger ni? Stämmer det?

P.S. Sista bilden har jag inte orkat rensa från damm och annat elände. 

Postat 2011-09-16 21:41 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Det avgörande ögonblicket kom jag på själv

När jag i tonåren på allvar började intressera mig för foto gjorde jag en intressant upptäckt. Jag kom på att om jag ställde mig på ett bra ställe där det fanns en användbar komposition så behövde jag bara vänta på att något skulle hända framför kameran. Sedan räckte det med att trycka av vid rätt tillfälle för att få en schyst bild.

Något år senare läste jag om Henri Cartier-Bresson i en fototidning och insåg att han långt innan mig hade uppfunnit ”det avgörande ögonblicket”. Det vill säga det flyktiga tillfälle då bildens byggstenar finns på exakt rätt plats för att skapa något intressant.

Vart vill jag nu komma med denna lilla berättelse? Jo, jag tror nämligen att många av dessa metoder och begrepp som olika fotografer har tagit "patent" på egentligen inte har uppstått i hjärnan på något enskilt geni. Det mesta är helt enkelt ganska självklara saker som vi alla kan upptäcka om vi börjar använda en kamera.

Personligen är jag ganska intresserad av sådant här eftersom jag till vardags jobbar med kommunikation och varumärkesbyggnad. Det som slår mig är nämligen hur duktiga och framgångsrika fotografer inte bara är skickliga på att ta bilder utan också ganska ofta på att formulera sina tankar och bygga sina varumärken. Även om det såklart finns undantag.

Samtidigt finns det inte sällan en önskan hos omgivningen att kända fotografer ska sitta inne med värdefulla sanningar om fotografins ädla konst. Något som ibland kan resultera i ett visst motstånd hos fotografer när de blir intervjuade. Som exempelvis Eliott Erwitt som i flera intervjuer har sagt följande:

”Photography is not brain surgery. It’s not that complicated. It’s easier now than it was before, but before it wasn’t that hard.”

Ja, så är det faktiskt. För övrigt har bilderna i den här bloggposten inget med texten att göra. De är tagna under min Italienresa nyligen. 

Slutligen en fråga till er som soppar film: Hur gör ni för att slippa torkfläckar? Och hur gör ni för att få bort befintliga? Själv kör jag med Agfa Agepon på slutet, men ibland får jag ändå torkfläckar. 

Postat 2011-09-14 21:19 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Jag hatar krig, miljöförstöring och vykortsbilder

Någonting har i allra högsta grad hänt med min bildsyn sedan några år tillbaka. Det har jag inte minst märkt under mina utlandsresor som nu senast när jag tillbringade två veckor i Italien. Ett land som ni vet är fullproppat med helt fantastiska miljöer och världsberömda sevärdheter.

Förr om åren hade jag släpat med mig en hel klase kameror, gluggar med alla tänkbara brännvidder, filter, blixtar, stativ och diverse andra ”nödvändigheter” på en sådan resa. Sedan hade jag gjort allt för att ta så snygga och vykortsliknande bilder som möjligt.

Så är det inte längre. Istället känner jag ett totalt ointresse över att höja min kamera när jag hamnar framför en klassisk sevärdhet eller en vacker miljö. Bara tanken på att ta en ”vykortsbild” får mig att rysa av obehag och nästan må fysiskt illa. Om jag trots allt knäpper av en ruta så sker det för det mesta som en slags minnesanteckning – en bild som visar att jag varit där!

Det låter säkert både snobbigt och fånigt, men så är det. Nu för tiden försöker jag istället fånga människorna, händelserna och de intressanta detaljerna. Om någon känd byggnad eller miljö kommer med i bakgrunden på ett snyggt sätt så blir jag visserligen inte missnöjd över den saken, men jag betraktar omgivningarna mera som kulisser och beståndsdelar i något annat. 

Egentligen kan jag inte påstå att bilderna som jag tar numera skulle vara intressantare, bättre eller viktigare på något sätt. Det handlar bara om vad jag går igång på rent fotografiskt för tillfället. Men att jag skulle börja ta vykortsbilder igen känns ändå helt osannolikt.

 

För övrigt hade jag bara med mig min Fujifilm X100 och min Canon 7 med två gluggar på resan. Den förstnämnda använde jag nästan inte alls så den kunde jag likaväl ha lämnat hemma. Jag tog i alla fall sex rullar svartvit film med sjuan. Mer än så lyckades jag inte prestera under två veckor.

Men det räcker gott och väl. För i ärlighetens namn åkte jag inte till Italien för att fotografera. Ibland måste man helt enkelt hålla fotonörden inom sig i strypkoppel och bete sig som en normal människa. Annars riskerar man att bli outhärdlig för omgivningen. Dessutom kan man faktiskt missa själva upplevelsen om man permanent har en kamera monterad framför nyllet – vilket är ganska synd. 

Postat 2011-09-13 01:02 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera
1 2 3 ... 9 Nästa