SE BILDEN

- Joakim K E Johansson -

Fotografiska klichéer – ett arv från urtiden?

Det finns en viss sorts bilder som tycks vara besjälade med evigt liv. De återuppstår gång på gång och verkar ha inneboende krafter som människan inte kan värja sig från. Jag talar om fotografiska klichéer – eller kanske borde man kalla dom arketyper?

Vi har alla sett den här sortens bilder i olika sammanhang. Det dräller tillexempel av dom här på fotosidan och på andra bildsajter. Den gemensamma nämnaren är att de har fotograferats tusentals, eller kanske hundratusentals, eller rent av miljontals gånger tidigare. Det handlar med andra ord om eviga motiv som alltid finner en pulik.

Här kommer fyra typiska fotoklischéer: 

- Ett ansikte

- Gryning eller solnedgång, gärna över havet

- Mänsklig(a) siluett(er)

- Träd, oftast ensamma

Ja, det finns fler exempel och du kan säkert komma på några själv. Hursomhelst, riktigt intressant blir det när man börjar fundera på vad det är som gör att dessa bilder alltid fungerar. En ledtråd kan man få genom att läsa i wikipedia vad ordet ”arketyp” betyder. Så här står det bland annat: ”urbild, urtyp, ett nedärvt sätt att tänka och känna”.

Är det alltså så att dessa motiv mer eller mindre är nedärvda i oss? I så fall kan vi öka spänningsgraden ännu mer genom att fundera på vad dessa bilder  symboliserar för oss. Vad är det för tankar och känslor som tycks vara genetiskt betingade och varför uppstår de över huvud taget? Har de ett syfte?

Och för att vrida till det ännu lite mer. Kan man som fotograf använda den här kunskapen medvetet för att skapa ikoniska bilder? 

Det där med mänskliga siluetter, solar och sånt har vi förresten hållit på med rätt länge...

Postat 2011-10-27 22:57 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Varför är det bara en massa gubbar som gatufotar?

Om man surfar runt på fotosidan eller andra communities som rör foto kan man konstatera en sak. Det verkar nästan bara vara män som ränner omkring på gatorna med sina mätsökarhistorier för att gatufota. Ibland funderar jag på varför det är så.

Missförstå mig inte nu. Jag tillhör inte skaran som måste angripa och sabla ner allt som män gör. I min värld är det inget problem att fler män än kvinnor gatufotar. Män och kvinnor gör olika val. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli.

Till skillnad från Hannah Goldstein som förbjöd män att delta i årets Planket så tror jag inte på könsdiskriminering heller. Det vill säga att borttvingande av människor på grund av medfödda attribut skulle vara en framgångsväg. Tror man på sådant har man nog tyvärr allvarliga problem med sin värdegrund.

Men det är ändå intressant att fundera på olikheterna som finns när kvinnor och män väljer motiv. Kvinnor riktar till exempel kameran mot sig själva mycket oftare. Plöj igenom några kvinnliga fotobloggar och det dräller i regel av självporträtt.

Män i sin tur riktar oftare kameran utåt, mot världen och samhället. Man skulle kunna säga att det speglar mannens och kvinnans vanligaste roller här i livet. Ja, det är inte helt omöjligt. Men återigen, i mina ögon är detta inget problem. Så länge friheten att välja finns där. Och det gör den.

Postat 2011-10-22 13:20 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Postat 2011-10-21 11:14 | Permalink | Kommentarer (42) | Kommentera

Ska jag sälja min jädrans X100?

Ja, ja, ja, jaaaaa!

Jag vet att detta kommer att bli ett pinsamt inlägg för min egen del. Ungefär som när man flabbar på bio fast ingen annan gör det. Eller som när man har klagat på jobbkollegan i matsalen och efteråt får veta att personen i fråga satt vid bordet bakom. Som sagt, pinsamt.

Jag tillhör nämligen skaran som skamlöst hyllade X100 när den kom. Undertecknad skrev till och med flera frustande blogginlägg (nej, jag tänker inte länka) där jag gick i försvar mot alla dessa belackare som vågade vara kritiska. Och nu funderar jag på att sälja.

Varför?

(Ovanstående ord anses av många rutinerade journalister vara världens bästa fråga. Den kan man ställa i alla lägen. Vad det nu har med saken att göra?)

Tyvärr har jag inget bra svar. Jag vet inte riktigt. Varje gång jag tar fram kameran tänker jag att det är en förbaskat trevlig liten sak. Snygg är den. Bra format har den. Så levererar den helt suveräna bildfiler också. Ja, grymt fina helt enkelt! Till skillnad från många andra tycker jag inte att autofokusen är dålig heller.

Så vad är då problemet Herr Johansson? Jo, problemet är att jag inte använder kamerauslingen. Och jag känner inget sug efter att använda den heller. Den ligger i ett skåp. Nästan ny. Outnyttjad. Meningslös. Återigen – varför? Jag vet fan inte!

Bilderna i det här inlägget är såklart tagna med min X100. Kameran som jag nu funderar på att sälja. Fast jag inte vet varför…

Postat 2011-10-19 20:00 | Permalink | Kommentarer (13) | Kommentera

Porträtt, Hans Gedda och så lite gatufotospånerier

Att ta porträtt är något av det absolut roligaste jag vet. Samtidigt är det något av det svåraste jag vet. Det är så otroligt lätt att man fastnar i klichéer eller att man inte får tillräckligt bra kontakt med personen framför kameran. Något som i värsta fall kan leda till pinsamma misslyckanden.

När det kommer till porträtt har jag många favoritfotografer som har inspirerat mig genom åren. Allt från storheter som Richard Avedon, Anton Corbijn och Annie Leibovitz, till mindre kända namn som går att hitta på nätet. För även om storheterna imponerar kan man hitta fantasiska men okända porträttfotografer därute.

Bland svenska fotografer finns en favorit som man sällan hör talas om – nämligen Hans Gedda. Det är märkligt att det är så tyst om en fotograf av den kalibern kan jag tycka. Här har vi i mina ögon en person vars bilder verkligen borde ställas ut på Fotografiska.

Hursomhelst. När det gäller mina egna porträtt så föredrar jag allra mest att ta miljöporträtt. Arrangerade porträtt fast som nödvändigtvis inte behöver se arrangerade ut. Den senaste tiden har jag också dragits mot ”skitigare” porträtt som bygger mer på känsla än teknik.

I det här blogginlägget kan ni för övrigt se en serie bilder tagna med film. Av någon anledning tycker jag om de porträtten mycket mer än de jag har tagit med mina digitalkameror. Jag vet faktiskt inte varför.

Och så ett porträtt av ett lite annat slag. Här har jag värderat känslan högre än den tekniska perfektionen. 

Just det ja, så var det ju det där med gatufoto också. Den senaste tiden har jag förkovrat mig i ämnet, läst lite bloggar, spanat in filmer, och så vidare. En intressant sak som slog mig var ett påstående som jag stötte på flera gånger - nämligen att riktigt bra gatufotografer vägrar ha en punchline i sina bilder. 

Det var något som jag tyckte var ganska intressant och rent av uppfriskande faktiskt eftersom det ofta framhålls vara ett krav för just gatufoto. Alltså att bilderna ska ha en slags punchline.

Postat 2011-10-17 21:54 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa