SE BILDEN: Nu tänker jag såga mig själv som fotograf

Det sägs att mästerfotografen Henri Cartier-Bresson ibland kritiserade sina egna bilder. Han verkade till och med ångra att han fotograferat på det där sättet som vi så starkt förknippar med just honom. Alltså fotografier med en tydlig komposition och med det avgörande ögonblicket. 

Det är betryggande att veta att även den bäste känner tvivel. Själv gör jag det nämligen regelbundet. Jag undrar ofta om jag "hittat rätt" med mitt uttryck. Kan det bli tydligare, bättre, intressantare, och så vidare? Det är frågor som hela tiden återkommer när jag tittar på det jag presterar fotografiskt. 

I mina mest självkritiska stunder tycker jag att mina foton är för tillrättalagda, inte tillräckligt originella, att de saknar nerv, energi och liv. Att det mest är ett distanserat betraktande och inte särskilt deltagande. Som någon som aldrig kommer tillräckligt nära så det bränner till. Jag kan därför bli avundsjuk på andra fotografer som lyckas bättre med det.

Man kan såklart grubbla rätt länge på vad som formar ens bildseende. Förmodligen är det ungefär som detta med vilken musik man gillar. Du tycker i regel om den musik som du växte upp med och som andra runt dig lyssnade på. Dom där som du ville hänga med. Så en slags kombination mellan grupptryck och vad som fanns tillgängligt - plus din personlighet, såklart. 

När jag började fotografera på allvar i början av 1990-talet var det fortfarande mycket den klassiska skolan som gällde. Själv blev jag nog främst inspirerad av duktiga press- och dokumentärfotografer eftersom jag själv ville bli en. Så det har helt klart format min syn på hur bilder ska se ut. 

Hursomhelst så tycker jag att det kan vara rätt svårt att slita sig loss från det man liksom har präglats av. Sedan om det är önskvärt att göra en kraftig förändring kan jag inte riktigt svara på. Ibland kanske det bara handlar om att acceptera att man är den man är och sedan jobba vidare med det.  

SE BILDEN: Gatufoton från Paris och Amsterdam - hur göra det spännande?

Efter sex dagar i Paris och Amsterdam är jag tillbaka i Stockholm. En resa från vårsol, semesterkänsla, häftiga upplevelser och gatufoto till snö, vardagens enahanda rutiner och kneg. Ändå är det skönt att vara hemma igen. Inte sällan är det i efterhand när upplevelserna väl har sjunkit in något som wow-känslan kommer. Så brukar det i alla fall vara för mig.

Till skillnad från Paris är ju Amsterdam egentligen bara en småstad med sina drygt 780 000 invånare. Den är på många sätt betydligt tystare, luften är friskare och överlag är det ett annat tempo. Sedan finns såklart det berömda Red Light District och andra välkända områden för turister och festfolk. Där är det givetvis rätt stökigt bitvis.

För ”vanligt” gatufoto är Amsterdam ingen jättebra stad, tycker jag. Den är gyttrig och samtidigt väldigt enahanda. Få saker sticker faktiskt ut och du ser sällan några egentliga karaktärer (konstigt nog). Det mesta som sker på gatorna är relaterat till turism och kommers.  

Om jag däremot hade varit en fotograf som hade sökt mig till festandet och det bitvis ganska groteska nattlivet skulle jag förmodligen ha känt annorlunda. För det finns definitivt i Amsterdam för den som på riktigt ger sig in i dimman. Där trivs dock inte jag så det överlåter jag till andra. 

Ibland kan jag känna att det är svårt att få till riktigt intressanta bilder när man så att säga främst dokumenterar det ordinära livet. Vanliga människor som för det mesta gör vanliga saker är sällan särskilt spännande. Därför försöker jag hitta det absurda och lite knasiga i tillvaron. För det finns ju också. 

Ibland lyckas jag, ibland inte. Men tack och lov är en stor del av tjusningen med gatufoto att bara vara ute i verkligheten och söka efter bilderna med kameran som sällskap. Det kan på sätt och vis vara gott nog. Även om det såklart aldrig är fel att komma hem med en eller annan höjdarbild på minneskortet. 

SE BILDEN: Nöjd lämnar jag Paris

Att få till bra gatufoton handlar mycket om tillfälligheter. Ja, tur för att säga det rakt ut. Du kan vara supermotiverad och lägga ner en hel del tid men ändå inte få till en enda bild som du är riktigt nöjd med. Samtidigt gäller även motsatsen. Du kan vara ganska avslagen men ändå lyckas sätta ett gäng hyggliga eller till och med väldigt bra bilder.

Ungefär så kände jag under min och Magnus Fröderbergs resa till Paris nu i dagarna. Vi hade som vanligt kul och Paris är ju alltid Paris, men jag tog betydligt färre bilder än vanligt och kände aldrig att jag på riktigt kom in i gatufotoflowet. Ändå blev det en bra bildskörd enligt mitt eget tycke. Något som gör att gatufotoresan känns lyckad trots bristande fotomotivation. Framförallt gillar jag en bild med turister vid Eiffeltornet. 

Nu sitter jag på tåget till Amsterdam där jag ska träffa en gammal barndomskompis som flygit ner från Stockholm. Han är inte fotograf så det lär mer bli vanligt turistande. Men självklart kommer kameran att få följa med ut på stan och förhoppnings kan jag få till några hyggliga gatufoton även där. 

Några ord om Paris. Jag hade glömt hur mycket folk röker i denna stad. Till skillnad från i Sverige där rökning ses som något osunt och inte särskilt eftersträvansvärt verkar rökning i Frankrike fortfarande vara förknippat med någon form av stil och elegans. 

Det är också mycket mer avgaser i luften än exempelvis i Stockholm. Jag tyckte rent av att det blev besvärande periodvis (kanske för att jag är allergiker). Speciellt den där mixen av diesel- och bensinavgaser tillsammans med tobaksröken som driver omkring på trottoarerna i stora sjok.   

Läs förresten gärna Magnus blogginlägg från Paris. När jag skriver det här har han fortfarande några timmar kvar innan han ska flyga hem till Stockholm. Och om jag känner honom rätt hänger han väl bland höghusen i La Défense. Själv kliver jag av i Amsterdam om 40 minuter nu. 

SE BILDEN: Att möta våren med gatufoto i Paris

Det är utan tvekan något speciellt med Paris för oss gatufotografer. Det var ju här genren på sätt och vis uppstod när Henri Cartier-Bresson dansade omkring på boulevarderna och plåtade med sin lilla Leica. Men det var också i Paris som exempelvis Christer Strömholm tog några av sina mest kända bilder.

Just nu är jag och Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg här för att under tre dagar fullständig frossa i gatufotograferande. För min egen del är det första gången sedan i höstas som jag ägnar mig åt denna ädla konst - så det är både ringrostigt och med ett inte helt intrimmat avtryckarfinger som jag harvar gatorna fram. Men det är skönt med en kickstart så man kommer igång ordentligt. 

Förra gången jag var i Paris var 2011 och jag hade precis köpt den första versionen av Fujifilms X100 som var ganska nysläppt då. Sedan dess har jag graderat upp mig och på den här resan är fotoväskan packad med en Fujifilm X-pro2 och en handfull med olika gluggar. Men trots möjligheten att variera mig faller jag ändå ofta tillbaka till objektivet som motsvarar 35 mm i fullformat. Alltså samma som på X100. 

Paris är för övrigt en stad full av turister, vilket har sina klara för- och nackdelar. Visserligen går det att få till bra bilder även på turister och deras ibland ganska märkliga beteenden, men någonstans så vill man kanske hitta det mer genuina livet också. Vi får se om vi lyckas med det också under de här dagarna.